Kapitel 1 - Den Första Drakresan

Vinden blåste kraftigt uppe på det höga berget. Äntligen var det dags, äntligen skulle Belle få följa med sin pappa ut på äventyr. Hon hade längtat efter denna dag i vad som kändes som en evighet.

Hon kände hur det pirrade i magen. Det var nämligen inte varje dag man fick rida på en drake.
Belle tyckte det var lite lustigt, draken som hon skulle rida på var egentligen hennes egen drake. Det var ju trotts allt hon som hade hittat honom.
- Är du redo Belle? Frågade pappa Kim när han nu kom gående mot dem. Själv var han redo och klättrade upp på den andra draken.
- Ja, klart jag är redo att rida på min egen drake! Svarade Belle lite tjurigt.
Didou, som draken heter, var vinröd med stora vita horn. Hans mage var en blandning av mörkbrun och guld och hans stora klor såg ut att kunna skära genom metall. Han var inte den största draken de hade träffat på men han var utan tvekan den mest lojala.
Didou och Belle var oskiljaktiga under deras uppväxt. Det fanns en tid då pappa Kim knappt kunde lyfta upp sin lilla flicka utan att Didou blev sur och försökte spruta eld på honom. Det band som de delade var något helt unikt.

Didou gav ifrån sig ett högt vrål innan han började vifta med sina stora, breda vingar. Pappa Kim hade redan lyft tillsammans med Hytte, deras andra drake. Hytte var aningen större och hade hängt ihop med pappa Kim i många år. Hytte var som vilken drake som helst, förutom en sak. Hans ena horn var betydligt mindre än det andra. Det hade nämligen blivit skadat dagen då Kim räddade honom.
- Kom igen nu Didou, var inte så försiktig bara för att Belle sitter på din rygg! Ropade pappa Kim lite spydigt för att se till att Didou fick upp lite fart. Det var nämligen så att rida drake var ingen barnlek.
Det kunde sluta riktigt illa om inte draken fick upp tillräckligt med fart för att faktiskt lyfta.
Efter några stora steg och ännu ett högt vrål så lyfte Didou och Belle från marken. Det gick så fort att Belle fick lite svårt att hålla i sig.
- Vilken tur att jag sitter fast med ett rep också... Tänkte hon för sig själv.
Hon tog ett hårdare tag om Didous päls med ena handen och klappade honom med den andra.
De flög nu högt ovanför bergen. Att färdas denna biten till fots skulle ha tagit flera dagar. Pappa Kim var van att flyga denna rutten men för Belle var det något väldigt speciellt. Hon njöt varje sekund. Hon tog tillfället i akt när vinden stabiliserat sig och lyfte på sina armar, det kittlades i magen.

Efter ett litet tag såg Belle hur Pappa Kim sträckte upp sin hand i luften. Han viftade med den och pekade sedan rakt ner. Mellan två stora bergstoppar tyckte hon sig kunna se något. Molnen täckte dock merparten av hennes syn.
- Didou, ta oss närmare! Skrek hon för att draken faktiskt skulle höra henne över den starka vinden.
När de kom lite närmare så såg hon tydligt att det var en grotta. En väldigt mörk grotta.
Belle tittade upp i skyn och såg att hennes pappa och Hytte var på väg in för landning.
- Dags för oss också att landa! Skrek hon till Didou som genast började sakta in.

En stark vindpust från Didous vingar gjorde att grus och sten virvlade rundor på marken under dem.
Efter ett litet tag hade båda drakarna landat. Didou och Hytte böjde sig ner för att Kim och Belle skulle kunna stiga av.
- Tror du att du vågar utforska grottan? Frågade pappa Kim och tittade bort mot den mörka, smala öppningen.
- Det… Det är väl klart jag gör! Svarade Belle med en osäker stämma. Hon tyckte det var lite läskigt men samtidigt väldigt spännande. Grottans öppning var verkligen inte särskilt stor men Belle och Kim kunde tränga sig förbi stenkanterna utan problem.
När de hade kommit in några meter i grottan så hörde de hur Didou som var alldeles för stor, gnällde bakom dem.
- Stanna här, vi kommer snart tillbaka! Försäkrade Belle.
- Är du säker på att du inte är rädd? Frågade pappa Kim ännu en gång.
- Sluta nu! Svarade Belle, denna gång med en mer självsäker och lite irriterad röst samtidigt som hon drog sin hand genom sitt blonda hår.

Efter ett litet tag så blev det väldigt mörkt. Det tog flera minuter för deras ögon att anpassa sig. Om de vände sig om nu så kunde de knappt se grottans öppning längre.
- Här kommer en sväng, det kommer bli ännu mörkare nu. Sa pappa Kim försiktigt, det sista han ville var att Belle skulle bli för rädd för att fortsätta.
Att utforska världen var väldigt viktigt för pappa Kim. De som uppfostrade honom hade förklarat att det är upp till de som faktiskt finns kvar att ställa saker tillrätta. Enda sättet att göra detta på är att lära sig hur världen fungerar och det kunde man definitivt inte göra hemifrån.

- Pappa, kan vi hålla hand? Frågade Belle försiktigt.
Kim svarade inte henne utan tog direkt tag i hennes hand och gick framför henne med säkra steg. Efter att de hade promenerat nere i grottan ett tag så nådde de en större öppning. Det var fortfarande väldigt mörkt och svårt att se men det var verkligen intressant, det tyckte dem båda två. När de kom lite närmare så kunde de tydligt se att väggarna var prydda med målningar. Det var många konstiga symboler och ritningar. Kim hade läst om liknande väggmålningar från förr men det var från en tid långt innan kriget.

Öppningen som nu var precis framför dem såg ut som en port av något slag.
- Ser det inte ut som det har varit två stora dörrar här? Frågade Belle.
- Jo, jag funderade på samma sak. Svarade Kim.
De funderade båda två på vad som kunde ha hänt med dörrarna medans de fortsatte vidare in genom öppningen. Både två stannade plötsligt upp när de nu befann sig innanför porten. Båda deras munnar var vidöppna och ögonen uppspärrade. Salen de nu befann sig i var enorm. Ljus slingrade sig försiktigt in från taket. Det var små hål som lät ljuset från ovan lysa upp den stora salen. Hålen var dock för små för att synas från utsidan, så det var inte särskilt konstigt att Kim aldrig hade hittat den här grottan tidigare.

Belle snurrade runt och försökte ta in den vackra synen.
- Det är som något ur dina historier pappa! Utbrast hon.
Pappa Kim tittade på henne och log, han var väldigt glad att hon fick uppleva något så här speciellt på hennes första riktiga äventyr.

De hade nu vandrat runt i den stora salen i nästan en timme. Där fanns så mycket att titta på. Allt från stenstatyer i form av drakar och krigare till stora ljushållare i metall som hängde från taket. Det var uppenbart att folk hade bott på denna plats för väldigt länge sedan.
Belle gick rundor och tittade i alla de stora urnorna som stod längst med den ena väggen. De var tomma, allihop. Vissa av dem luktade däremot lite annorlunda. Nästan som att de nyligen innehållit vatten eller mat av något slag. Där fanns även ett stort stenbord i mitten av salen. Det såg ut att vara urgrävt direkt från berget. Det satt, precis som alla stolarna fast i marken.
Ljuset fortsatte att sippra in genom hålen i taket, man kunde se lite bättre nu när solen stod som högst i skyn.
Plötsligt kände Belle hur något bländade henne. Hon satte handen framför sina ögon och särade på fingrarna. Det låg något på det stora stenbordet. Objektet var så litet att hon inte hade lagt märke till det alls om inte ljuset hade träffat precis rätt. Det lös upp precis som att det ville dra till sig hennes uppmärksamhet. Belle började sakta och försiktigt att röra sig mot stenbordet. Hon blev lite rädd då det inte riktigt kändes som att det var hon själv som tog stegen men hennes kropp rörde sig ändå.

- Stanna! Skrek pappa Kim plötsligt, med en sträng röst.
Det var som att vakna upp ur en dröm. Belle skakade på sitt huvud och tittade bort mot sin pappa.
- Vad hände? Frågade hon förvirrat.
Pappa Kim svarade inte henne utan satte istället sitt finger framför munnen för att visa henne att vara tyst. Belle kunde se hur han koncentrerade sig. Han böjde sitt huvud ner och lyssnade intensivt.
Plötsligt lyfte han huvudet igen och stirrade upp mot det vänstra hörnet av salen.
- Du andas för tungt för att undgå mig! Sa pappa Kim högt med en självsäker röst.
Belle förstod ingenting. Hon försökte titta åt samma håll som sin pappa men kunde inte se något eller någon.
Plötsligt så rörde sig en skugga, långt borta i slutet av salen. Det måste vara minst trettio meter dit och tio meter upp i luften tänkte Belle. Hur kunde hennes pappa höra att det var någon där?
- Vilka är ni? Frågade en mörk, intensiv och lite rosslig röst.
Belle kunde klart och tydligt höra att det var en man som pratade till dem. Men det lät nästan som att han pratade genom en mask av något slag.
- Vilka är vi? Vem är du? Svarade Kim, tillräckligt högt för att det skulle eka i den stora salen.

Mannen hoppade ner från den stengavel han suttit på och landade precis bakom det stora stenbordet. Han tittade runt i rummet som för att försäkra sig om att det inte fanns fler än Belle och Kim närvarande. Han böjde sakta på benen och gjorde sedan ett högt hopp upp på stenbordet.
Det var enklare att se honom nu när han gått in i ljuset. Mannen var väldigt lång och precis som Belle hade trott så hade han på sig en mask av något slag.
- Jag kan knappt tro det... Är du en... Samuraj? Frågade pappa Kim med stor förvåning.
- En samuraj? Vad är det för något? Undrade Belle för sig själv.

Mannen som stod på stenbordet svarade inte. Kim och mannens blickar möttes till slut och det tog inte lång tid innan de båda sträckte sig efter sina vapen. Pappa Kim tog med sin högra hand ett hårt tag om svärdet han hade vid sin sida. Det var lite gömt under hans långa svarta kappa. Han drog inte upp det ur sitt hölje utan väntade på vad mannen på bordet skulle göra.
Belle kunde klart och tydligt se att mannen hade inte bara ett utan två svärd som stack ut från hans rygg. Hon såg hur mannen sakta rörde båda sina händer bak mot ryggen och greppade tag i båda svärden. Han drog ut dem lika sakta. Belle förstod inte riktigt vad som höll på att hända och hon kände hur hon började skaka av rädsla.
- Vi vill inget ont! Skrek hon utan att tänka efter.
Både mannens och Kims huvuden vändes hastigt mot henne.
- Nej! Skrek pappa Kim samtidigt som han fort sprang mot Belle.
Hon såg sin pappa springa fortare än någonsin, rakt mot henne men förstod inte varför, mannen på stenbordet var ju... Precis framför henne?! Hur kunde han nå henne så fort?
Belle hann knappt reagera innan mannen svingade sitt svärd mot henne. Hon stängde sina ögon och hoppades att allt bara var en mardröm.
Ett högt ljud av metall som slogs mot varandra hördes precis framför henne. Pappa Kim hade hunnit fram precis i tid. Kim och mannens svärd nuddade fortfarande varandra och de båda två kollade intensivt på varandra.
- Hon är bara en liten flicka! Utbrast pappa Kim med en mycket arg röst.
- Jag lägger ingen värdering i det. Svarade mannen. Jag är här för en sak och en sak enbart. Fortsatte han.

Mannen backade nu några steg men höll fortfarande kvar sina svärd framför sig.
Belle var livrädd men kände samtidigt någon sorts trygghet nu när hennes pappa stod framför henne.
Hon inspekterade nu mannen och kunde konstatera att hela hans kropp var täckt med någon sorts rustning. En väldigt sliten rustning. Den var vinröd, färgen påminde henne om Didous fjäll.
Mannen i rött fortsatte att backa tills han ännu en gång stod framför det stora stenbordet. Han sänkte sakta sina svärd och slappnade av lite i axlarna.
- Jag hoppas att ni förstår att reliken inte lämnar denna plats medans jag fortfarande andas! Sa mannen i rustningen.

Belle och pappa Kim tittade på varandra förvirrat.
- Jag förstår inte alls vad du pratar om! Svarade Kim och hoppades på att mannen skulle förklara sig.
- Du menar alltså att ni inte är här för att lägga beslag på reliken? Svarade mannen.
- Relik, vad är en relik? Frågade Belle.
Mannen vände sitt huvud på sned och skulle precis säga något när ett högt vrål hördes från porten som Belle och Kim hade passerat för att komma in i den stora salen.
Väggarna började skaka, inte mycket men tillräckligt för att små stenar skulle börja trilla ner från kanterna.
- Ni har lett dem rakt hit! Utbrast mannen i rustningen.
Kim hörde allvaret i hans röst. Det var något riktigt ondskefullt som var på väg mot dem.

Belle tog tag i sin pappas kappa och drog lite försiktigt i den. Kim vände sig om och såg att Belle var vettskrämd. Han tog ett djupt andetag och vände sig sedan mot mannen i rustningen.
- Vi är inte de du tror att vi är och vi är inte här för att stjäla någonting. Som jag ser det så hjälper vi antingen varandra att komma härifrån eller så...
Pappa Kim hann inte prata klart. En stor svart hand greppade tag om hörnet på porten som ledde in i salen. Ett högt knarrande hördes när handen krossade stenkanten. Öppningen blev större och nu syntes mer av den mörka varelsen. Ett stort rött öga öppnades och tittade rakt mot dem.
Mannen i rustningen lyfte ännu en gång sina svärd och började springa. Han sprang rakt förbi Belle och pappa Kim och fortsatte mot den mörka varelsen.
Mannen gjorde ett högt hopp som verkade nästan omänskligt och skar av varelsens hand.
Han landade på marken samtidigt som den avskurna handen landade bredvid honom. Det konstiga var att lika fort som handen nådde marken så försvann den.
- Som jag trodde... Skuggor. Sa mannen och vände sig om mot Belle och Kim.

Fler höga vrål hördes nu från alla håll och ekade rundor i den stora salen. Ljuset från taket började sakta försvinna och salen mörknade en aning.
- Vad kan jag göra för att hjälpa till?! Skrek Kim för att mannen skulle höra honom över de ekande vrålen.
- Vi måste till varje pris hålla skuggorna borta från stenbordet, världens öde hänger på det! Svarade mannen i rustningen som fortsatte svinga sina svärd mot de mörka varelserna vid salens portar.
- Belle, vi ställer oss vid stenbo... Sa pappa Kim medans han vände sig mot Belle men till hans stora förvåning så var hon redan borta. Kim började snurra rundor i panik medans svetten rann ner från hans panna. Till slut såg han toppen av hennes ljusa hår borta vid stenbordet. Han såg hur hon med hjälp av stolen bredvid klättrade upp på bordet.
- Belle, vad gör du?! Skrek han.
Hon svarade inte utan fortsatte att ta sig upp på bordet. Sakta gick hon in mot mitten och hukade sig.
Där låg den. Den var inte större än Belles hand. En sten, svartare än svart. Hon kände hur hon drogs till den. Hon sträckte sedan ut sin hand.
- Nej! Låt henne inte röra vid den! Utbrast plötsligt mannen i rustningen. Men det var för sent.
Från mitten av stenbordet kom ett starkt ljus som lös upp hela salen och bländade både honom och Kim. Belle försvann bland det kraftiga ljuset. Kim försökte förtvivlat att se något men det var helt enkelt för ljust, särskilt när deras ögon precis hade anpassat sig till mörkret. Kim vände sig bort och tittade istället mot öppningen. Han tyckte sig kunna se hur skuggan som mannen i rustningen hade försökt hålla borta sakta löstes upp av ljuset.

- Jag kan inte tro mina ögon... Sa mannen i rustningen tyst för sig själv.
Han la sedan tillbaka sina svärd i sina höljen och börja gå mot pappa Kim. Det starka ljuset reflekterades i alla ytor i salen och gav ifrån sig ett mycket högt pipande ljud. Det var inte ett obehagligt ljud men inte heller särskilt behagligt.
Efter ett litet tag började både ljudet och ljuset att avta. Sakta men säkert började Belle synas igen uppe på stenbordet. Fast, något var fel. Hon stod inte längre hukad utan låg ner på rygg. Pappa Kim sprang fort dit och hoppade upp på stenbordet.
- Belle, Belle! Skrek han medans han ruskade om henne.
- Pappa… Jag är så trött... Lyckades hon få ur sig innan hon somnade till. I handen såg Kim att hon höll i något.
- Vi måste härifrån fort, innan de kommer tillbaka! Skrek mannen i rustningen till Kim.
- Ja, verkligen! Svarade Kim. Jag har en idé, taket kan inte vara särskilt tjockt, eller hur? Fortsatte han.
- Vad menar du? Taket? Frågade mannen i rustningen förvirrat.

Kim lyfte upp Belle på axeln och ställde sig upp. Hans andra hand satte han framför munnen och gav ifrån sig en hög vissling. Precis efter började de höga vrålen höras från porten som ledde in i salen ännu en gång.
- Hur ska vi kunna ta oss upp till taket, är du från vettet?! Frågade mannen i rustningen med en irriterad röst. Det var ju trotts allt väldigt högt upp.
- Vi behöver inte ta oss någonstans, det borde inte vara så tjockt med tanke på att ljuset kommer igenom. Svarade Kim.

Ett par sekunder gick och vrålen kom allt närmare. Skuggorna började nu synas vid öppningen igen när det lilla ljus som fanns kvar inne i salen träffade rätt.
- Det är för sent, vi kommer aldrig härifrån... Sa mannen förtvivlat.
- Ha lite tro! Svarade Kim. Som försökte att inte visa sin nervositet.
Precis då hördes ett annat sorts vrål högt uppe från grottans tak. I samma ögonblick kom även ett starkt rött sken ner genom de små hålen i taket. Det var en mycket varm, koncentrerad eld.
- Fort, akta dig! Sa Kim medans han hoppade bort från stenbordet.
Mannen i rustningen hoppade efter honom. Vilket var tur för bara några sekunder efter så gav taket vika och stora stenbumlingar ramlade ner. Några av dem träffade rakt på stenbordet, stora sprickor skapades runt hela bordet innan det gav vika helt och kollapsade.
Stenar fortsatte att ramla ner och hade nu skapat ett stort hål i taket. Inflygande kom Didou med ett högt vrål och landade mitt i den stora salen. Han stod på sina bakben och fortsatte att vråla medans grus och småsten virvlade rundor runt om kring dem allihop.
- Hur är detta möjligt... En livs levande drake?! Utbrast mannen i rustningen med stor förvåning.
Kim tyckte det var lite underligt att han aldrig hade sett en drake förut. Visst, de var inte jätte vanliga nere i skogsområdena men här uppe i bergen fanns det gott om dem.
- Hoppa på nu bara! Skrek Kim medans han lastade på Belle och band fast henne i repet som de hade fäst runt Didous mage. Mannen i rustningen klättrade mycket försiktigt efter upp på Didous stora rygg.

Kim tittade mot öppningen och ännu en gång hade den svarta skuggvarelsen nått fram till porten.
Han kände sig lite mer självsäker nu när de satt uppe på Didous rygg.
- Didou... Eld. Sa Kim med en stadig röst.
Didou gav ifrån sig ännu ett högt vrål samtidigt som hans stora mun började glöda. Efter någon sekund följde en stark eld som fort antände hela ytan borta vid porten. Det verkade fungera, varelsen såg ut att backa en bit.
- OK, nu sticker vi! Sa Kim och Didou började genast flaxa med sina stora vingar. De lyfte sakta från marken, för i det här fallet kunde inte Didou få upp någon fart. Istället puttade han hårt ifrån golvet med sina starka ben samtidigt som vingarna puttade undan extremt mycket luft. Det tog inte lång tid innan de var uppe vid taket och kunde se dagsljuset. Det var en tung och jobbig avfärd för Didou men han visade ännu en gång sin pålitlighet och styrka.
- Jag har inte lämnat den här salen på över tjugo år... Sa plötsligt mannen i rustningen.
Kim tyckte att han lät lite ledsen men hade inte mer tid att tänka på det. Han var bara orolig över vad som hade hänt med Belle.

Kapitel 2 - Tvåhundra År

Varje slag av vingarna lät som en kraftig smäll. Didou flög nämligen betydligt fortare än vad han brukade. Precis som pappa Kim så var även han bekymrad över Belles tillstånd.
- Varför har hon inte vaknat ännu? Undrade Kim för sig själv medans han sneglade på mannen i rustningen som satt tyst för sig själv bakom dem.

- Jag behöver svar på en del frågor... För det första, vem är du? Frågade Kim och avbröt därmed tystnaden.
Mannen i rustningen lyfte blicken och satte sin ena hand på pannan.
- Jag... Jag vet inte längre. Svarade mannen. Det var verkligen inte det svar som Kim hade hoppats på.
Precis när Kim skulle ställa en ny fråga så började mannen att prata igen.
- Mitt... Mitt namn är Attila. Sa han. Jag är en samuraj från Luftebyn och har under de gångna tjugo åren vaktat den relik som din dotter nu håller hårt i sin hand. Fortsatte han.

Kim kollade närmare på Belles hand. Vad är det som han har vaktat under alla dessa år? Det var verkligen bara en svart sten som hon höll i. Var den här mannen helt från vettet? Inte nog med att han hade spenderat tjugo år med att vakta en sten, han var beredd att ta livet av en ung flicka för att inte stenen skulle lämna den där salen?!
- Har du spenderat merparten av ditt liv med att vakta... En sten? Frågade Kim lite kallt.
- Jag kan garantera dig att det är så mycket mer än bara en sten. Svarade Attila. Det måste du ha märkt nere i grottan. Det är en av de få reliker som kan mäta sig med kraften från... Han blev avbruten av att Belle plötsligt gav ifrån sig ett svagt ljud.
- Pap... Pappa… Sa hon med gråten i halsen.
- Jag är här älskling, vi är på väg hem igen. Svarade pappa Kim och försökte att lugna henne.
Han blev otroligt glad över att hon nu var vaken och bestämde sig för att sluta ställa frågor till Attila. Det fick vänta tills de var hemma igen.

Attila som hade spenderat många år nere i grottan satt tyst resterande tiden av drakresan. Han hade svårt att tro att det här faktiskt hände på riktigt. Han satt uppe på en livs levande drakes rygg och flög! Högt uppe i skyn. Dessutom hade någon faktiskt lagt beslag på reliken. Innebar detta att hans tid som väktare äntligen var över? Innebar detta att han var fri?
Efter ett litet tag så hördes ett högt vrål bakom dem. Kim vände sig om och såg att det var Hytte som hade hunnit ikapp dem. Didou gav också ifrån sig ett vrål precis i samma stund som de flög över det höga berget som skymde deras hus.
Huset i sig var verkligen inget märkvärdigt men Kim hade bott där hela sitt vuxna liv. Det var fullt med sprickor i väggarna och buskarna började omringa huset. Kim tyckte förstås bara att det var bra med tanke på att då syntes huset mindre från luften.
Stora träd, större än vad Attila någonsin hade skådat omringade hela gården och nådde hela vägen till bergskanterna. Taket på huset var lappat med stora stenskivor som Kim hade skurit av från bergskanterna för att täcka de hål som skapats när de massiva grenarna trillat av från träden. Blåsten och ovädret kunde nämligen dra på ordentligt så här högt upp i bergen som de faktiskt bodde.
Nere på gården stod Luna, Belles lillasyster och vinkade åt dem medans de gjorde sig redo att landa.

Kim tog ett hårt tag om Didous päls och lutade sig framåt.
- Nu gör du det här försiktigt, precis som vi övat. Sa han lite tyst men tillräckligt högt för att Didou skulle höra honom.
Ännu en gång började gruset virvla rundor nere på marken under dem. De hårda vindarna från Didous och Hyttes vingar gjorde att buskarna och träden runt om huset flög rundor i alla olika riktningar. Gardinerna som hängde ut från fönstren piskade husväggen och Luna höll sin hand framför ansiktet för att skydda det från grus. Hennes långa bruna hår hade hon satt upp i en stor bulle på huvudet. Om hon inte gjorde detta så brukade det alltid sluta med att Belle fick reda ut hennes tovor i flera timmar. Vanligtvis brukade Belle och Luna båda två stå ute på gården och titta på när deras pappa landade de stora drakarna men den här gången var annorlunda.

Luna stod förväntansfullt och väntade på att Belle och pappa Kim skulle kliva av draken. Hon kände hur hennes hjärta hoppade över ett slag när någon annan plötsligt klev av först. Det var nämligen så att varken Kim, Belle eller Luna hade träffat någon annan människa på väldigt länge.
- Ve... Vem är du? Frågade hon med en mycket ängslig röst.
- Det här är Attila, tro det eller inte men han är en samuraj, från Luftebyn! Svarade pappa Kim lite lättsamt.
Attila vände sig om och kollade underligt på honom. Kim hade varit så spänd hela resan och knappt sagt ett ord till honom men nu pratade han i ett tonläge som att de nästan var... Vänner? Han antog att det var för att inte skrämma den lilla flickan som i ärlighetens namn redan såg vettskrämd ut.
Luna inspekterade Attila precis som Belle hade gjort nere i grottan och kunde också rätt fort konstatera att han hade väldigt slitna kläder på sig. Skydden som satt längst armarna såg ut att ha tappat sin stoppning och hans hjälm var full med sprickor. Det tog flera sekunder innan hon reagerade på att pappa Kim kom bärandes på Belle ner från Didous rygg.
- Vad har hänt?! Utbrast hon medans hon sprang till dem.
- Det är ingen fara. Svarade Kim fast att han själv inte riktigt förstod vad som hade hänt.
- Jag mår bra Luna... Jag är bara lite trött. Sa Belle som försökte låta stark framför sin lillasyster. Det är inte varje dag man åker på sitt första stora äventyr. Fortsatte hon med ett litet leende.

Attila hängde bak och lät familjen samlas, prata och till och med att skratta lite innan han gick fram och petade på Kims rygg.
- Vi behöver prata, enskilt. Sa han med en seriös röst.
- Ja, det håller jag med om. Svarade Kim med en lika seriös röst. Luna, hjälp din syster in i huset och se till att hon får något att dricka så kommer jag in så snart jag kan. Fortsatte han.
Kim och Attila stod helt tysta medans Belle och Luna sakta gick mot huset. Först när de hade stängt dörren efter sig så kollade de båda på varandra.

- Innan vi börjar prata om vad som händer här efter ska du ha en sak väldigt klart för dig, samuraj. Sa Kim och spände ögonen i Attila. Du svingade ditt svärd mot min dotter och hade det inte varit för att jag behöver dig just nu så skulle jag be Didou och Hytte att bränna dig till aska, här och nu. Fortsatte pappa Kim med ilska i rösten.
Attila drog en liten blick bort mot de stora drakarna och konstaterade att ja, det hade de nog gjort utan någon större ansträngning. Han kunde känna Kims ilska och valde därför att ta sitt straff. Där han växte upp så var det vanligt att man fick ett hårt straff när man hade vanhedrat någon. Han tyckte det passade i detta fall. Han tog därför av sina svärd som fortfarande var i sina höljen och la de framför sig på marken. Sedan satte han sig ner och la händerna i knäet. Han tittade sedan Kim rakt in i ögonen.
- Du får ett hugg. Sa han plötsligt. Tänk bara på att om du vill ha dina svar så välj inte något ställe som gör att jag inte kan prata. Fortsatte han.
Kim såg på honom med en konstig blick. Ville han verkligen att Kim skulle hugga honom med sitt svärd? Trodde han att det på något sätt skulle göra saken bättre eller var detta helt enkelt hans sätt att visa att han var ledsen över det han gjort?
- Res på dig samuraj... Om du verkligen är ledsen så rekommenderar jag att du ber om ursäkt till Belle. Att skada dig ger mig absolut ingenting. Svarade Kim.
Samurajen Attila reste sig sakta upp.
- Då gör jag det. Sa han samtidigt som han drog efter andan, glad över att slippa ta skada. Sanningen var att Attila faktiskt var ledsen över att han attackerat de båda. Han visste inte vilka de var och hans uppgift var att försvara reliken till varje pris. Det var hans uppdrag som väktare. En större uppgift än vad varken Kim eller Belle kunde förstå vid den här tidpunkten.

- Då släpper vi det och går vidare. Du höll på att besvara min fråga när vi flög så varför fortsätter du inte där vi slutade? Frågade Kim.
- Som jag sa... Jag är en samuraj från Luftebyn som fick i uppdrag att vakta reliken. Som jag också försökte säga innan så är det inte bara en sten utan det är så mycket mer.
Kim försökte förstå. Han hade aldrig tidigare hört något om reliker eller "riktiga" samurajer för den delen. Luftebyn hade ju legat i ruiner i över hundra år, detta var han säker på och samurajkrigare fanns bara i berättelserna han fått höra som barn.
- Jag har spenderat så mycket tid nere i den grottan och hunnit bekanta mig med relikens viskningar. Den har hela tiden försökt att hitta den värdiga och har under årens gång dragit till sig många olika människor från världens alla hörn. Skillnaden är att den aldrig tidigare har låtit någon röra vid den. Din dotter är den första... Sa Attila.
- Vad menar du? Är den farlig på något sätt?! Frågade Kim nervöst.
- Egentligen så vet jag lika lite som du i den frågan. Jag var inte värdig att röra den heller och tro mig, under årens gång så har jag försökt. Direkt efter kriget så blev jag uttagen som väktare...
- Efter kriget? Vilket krig pratar du om? Avbröt Kim.
- Vadå, vilket krig? Det finns då bara ett krig jag kan minnas. Svarade Attila lite nonchalant.
- Jo, det är just det som är saken. Det har inte varit något krig så vitt jag vet på över tvåhundra år!

Attila kände hur hans hjärta hoppade över ett slag. Hans blick hängde sig kvar på buskarna framför honom medans hans tankar började snurra. Tvåhundra år? Tvåhundra år?!
- Du menar inte... Attila hade svårt att få fram orden.
- Jo, jag tror tyvärr det. Jag förstår verkligen inte hur detta ens är möjligt och det känns konstigt att bara yttra dessa ord men jag tror att du har varit nere i den där grottan betydligt längre än tjugo år... Svarade Kim.

Attila satte sig ner på marken igen och tog ett djupt andetag. När han tänkte tillbaka så kunde han ju faktiskt inte längre minnas hur hans familj såg ut. Vad var deras namn? Hur såg hans hus ut? Hur kunde hans tidsuppfattning ha blivit så förvrängd och hur i hela världen kunde han inte ha åldrats, om det nu verkligen hade gått så lång tid.
- Jag misstänker att du har rätt... Jag kände på mig att något var fel redan när er drake förstörde taket på grottan. Drakar har nämligen, vad jag vet varit utdöda i väldigt många år.
- Drakar, utdöda? Nej då, det finns gott om dem här uppe i bergen. Svarade Kim.
- Nu ja... Detta känns också fel att säga men på min tid så jagade människorna drakarna för att göra vapen av deras horn och klor. Det tog inte många år innan det spreds att drakarna var borta för gott. Jag antar att de som började sprida denna lögn räddade drakarnas existens.
- Ja, jag antar det… Svarade Kim. Men nog om detta nu, jag förstår att du är skärrad men vad ska vi göra med Belle?! Fortsatte Kim, fortfarande med en nervös röst.

Attila hann inte svara honom. Ut från huset kom Luna med gråten i halsen.
- Pappa, något är fel... Belle pratar en massa strunt! Skrek hon och rusade sedan tillbaka in i huset.
Kim och Attila sprang efter så fort de kunde.

- Vad är det som händer?! Skrek pappa Kim förvirrat medans han slog upp ytterdörren som ledde direkt till vardagsrummet där Belle låg i soffan. Luna stod bredvid dörren och snyftade.
- Ho... hon pratar om så konstiga saker... Svarade Luna gråtandes.

Belle reste sig sakta till en sittandes position och la huvudet på sned.
- Men lilla Luna, jag försökte bara berätta för dig om mitt första äventyr... Sa hon med en varm röst.
- Nja, alltså, du kanske inte ska berätta precis allt Belle, Luna är fortfarande rätt liten. Sa Kim för att påpeka för Belle att inte berätta om de läskiga sakerna de precis hade upplevt.
Belle tittade fundersamt på både Kim och Attila och gav sedan ifrån sig ett underligt skratt. Det konstiga skrattet blev högre och högre.
- Vad håller du på med Belle?! Utbrast pappa Kim.
- Vänta lite... Avbröt Attila. Det skrattet känner jag igen... Är du... Fortsatte han nervöst men blev avbruten av Belle vars röst nu hade blivit djupare och en aning mörkare.
- Att du ens... Behöver fråga... Min... Käre beskyddare, vi har ju spenderat... Flera sekler tillsammans!
Attila vände sig hastigt mot Kim.
- Det är inte längre din dotter vi pratar med!
Kim förstod inte riktigt vad som hände men kunde höra allvaret i Attilas röst. Han hade nog rätt. Dessa ord lät inte alls som något Belle skulle säga.
Kim tog några steg mot soffan. Han lyckades få en liten glimt av den svarta stenen i Belles hand. Den lös, inte lika kraftigt som nere i grottan men han förstod att det måste finnas ett samband.
- Vem eller vad är du? Frågade Kim.
Belle vände tillbaka blicken mot Attila.
- Min käre... Beskyddare, har du inte... Berättat om mig? Frågade Belle.

Kim tog ytterligare några steg framåt.
- Det är mig du pratar med, sluta titta på de andra och svara på min fråga!
- Du behöver... Inte låta så arg. Jag kommer inte ha tid... Att svara på alla era... Frågor just nu då Belle kämpar väldigt hårt för att... Återfå kontrollen. Det jag kan garantera er... Är att jag inte vill er något ont. Svarade Belle medans hennes röst började återgå till det normala.
Be samurajen gräva... Lite djupare... Så kommer ni förstå... Fortsatte hon. Stenen slutade sedan lysa och Belle somnade ännu en gång. Kim hann precis fram för att hindra henne från att trilla av soffan.
Kim vände sig om och såg hur förskräckt Luna var. Innerst inne var han också det men självklart kunde han inte låta Luna se det. Han tog ett djupt andetag och försökte samla sig. Vad hade han gjort? Varför var han tvungen att ta med Belle till ett ställe där han aldrig hade varit förut. Han klandrade sig själv men förstod samtidigt att det här var något som ingen någonsin skulle kunna förutspå.
- Luna, allt kommer ordna sig! Sa han med en trygg röst.
Tyvärr kunde Kim inte dölja sin oro lika bra som han trodde.
- Du ljuger, något är fel! Skrek Luna med en blandning av ilska och rädsla. Hon vände sig sedan hastigt om och sprang ut genom dörren.

- Stanna här, Belle behöver dig... Jag pratar med henne. Sa Attila.
Kim nickade åt honom som för att säga tack. Kim litade självklart inte riktigt på Attila men i den situation han befann sig i just nu så fick han ta den hjälp han kunde få.
Attila följde efter Luna ut genom dörren.
- Du ska bara veta hur mycket jag saknar din mamma just nu... Sa Kim lite tyst för sig själv medans han tittade på Belle som sov som en stock på soffan framför honom.

Attila såg hur Luna sprang mot den stora skogen framför huset. De stora träden som nådde så långt att de täckte över hustaket var ändå nästan trettio meter bort.
Han gick sakta efter då han verkligen inte ville göra saken värre eller skrämma henne på något sätt. Hans blick fastnade på alla de fina färgerna runt om kring honom. Han hade ju trotts allt bara sett gråa stenväggar de senaste tvåhundra åren.
Tanken på att det verkligen hade gått så lång tid fick honom fortfarande att kallsvettas men desto mer han tänkte på det desto mer förstod han att det var sanningen. Reliken hade behövt honom under alla dessa år, den måste på något sett hållit honom vid liv.

Attila kunde med enkelhet se var Luna försökte gömma sig. Hon klättrade upp i ett mycket vackert träd. Nästan alla träden runt om kring huset var prydda med gröna löv men just det träd som Luna nu befann sig i var något helt unikt.
Rötterna var lika stora som vissa av de andra trädens stammar. Stammen var full av gropar och svängningar vilket gjorde det till det perfekta klätterträdet. Löven var de mest speciella. De var ljusrosa och såg nästan ut att vara hjärtformade.
Attila fortsatte att hålla sig på avstånd ett tag. Han kunde inte få nog av den vackra naturen. Det enda som fick honom att känna sig lite illa till mods var Didou som stod borta vid huset och vägrade att släppa honom ur sikte.
- Du är verkligen överbeskyddande... Sa han tyst för sig själv.

Trädets grenar gungade lite svagt i vinden. Luna satt på den första grenen från marken. Den var fortfarande så pass högt upp att Attila behövde ta två stora kliv för att hans huvud skulle sticka upp bredvid grenen.
- Hur mår du? Sa han lite lättsamt men var inte beredd på Lunas reaktion.
Hon blev så rädd att hon hoppade till. Utan att tänka efter så sparkade hon rakt ut och träffade Attilas hjälm. En gammal spricka i hjälmen blev större. Inte nog med det så tappade Attila balansen och lyckades inte få fatt i någon gren i tid. Han föll handlöst bakåt.
- Åh nej! Skrek Luna men kunde inte göra något för att hjälpa honom. Hon stack ut sin arm men det var för sent.
Attila slog i marken och landade med ryggen först och ett högt ljud hördes när hans hjälm slog i marken någon sekund efter. Nu sprack den helt och hållet. Den trillade av när Attila reste på sig. Hans mörka hår och långa skägg såg rätt så roligt ut med tanke på att han inte kunnat klippa sig på väldigt länge.

Luna var så ledsen men samtidigt såg det så roligt ut att hon inte visste om tårarna kom från ledsamhet eller lycka. Hon reste sig upp och klättrade sakta och säkert ner till honom på marken.
- Snälla, förlåt mig! Sa hon med en nervös röst.
- Asch, det är ingen fara... Svarade Attila. Det måste ha sett otroligt roligt ut och dessutom är det mitt eget fel. Jag borde veta bättre än att smyga upp på någon som dig. Fortsatte han och log.
- Någon som mig? Frågade Luna snopet.
- Ja, det är väl klart, jag må vara en tvåhundraårig krigare men du skrämmer till och med mig. Vilken spark! Sa Attila. Den var ju helt omöjlig att parera. Fortsatte han.
Luna visste att han inte talade sanning men kände sig ändå lite mallig. Det tog dock inte lång tid innan de dystra tankarna kom slingrande tillbaka.
- Attila... Vad ska jag göra utan... Utan min syster? Frågade hon samtidigt som tårarna ännu en gång började rinna ner för hennes redan rosiga kinder.

Attila hukade sig ner och la sin hand på hennes axel.
- Jag förstår att det är jobbigt när man inte riktigt förstår vad som händer men du ska känna dig trygg i en sak, vet du vad det är?
- Vadå för något? Frågade Luna fundersamt.
- Det gör inte riktigt vi vuxna heller! Svarade Attila med ett stort skratt samtidigt som han höll sig för magen.
Luna kände sig konstigt nog lite gladare. Man behövde kanske inte förstå precis allt som hände, precis hela tiden.
- Vill du jag ska laga dina kläder? Frågade Luna medans hon torkade bort tårarna som glittrade på hennes kinder.
- Va? Kan du verkligen göra det?! Frågade Attila snopet.
- Klart jag kan. Min pappa har lärt oss göra både kläder och skor. Jag har gjort dessa kläder som jag har på mig helt själv! Sa Luna med självförtroende och satte armarna mot sidorna.
- Precis som jag trodde... Dig ska man inte bråka med!
Luna var fortfarande ledsen men Attila hade på något sätt lyckats. Han förstod inte riktigt själv hur det hade gått till då han aldrig hade varit särskilt bra på att hantera barn.
Attila och Luna började tillsammans gå tillbaka mot huset.

Kim stod och slängde in ved i brasan som brann i hörnet av vardagsrummet. Det blev fort kallt uppe i bergen och kunde ibland frysa till en del på nätterna.
Det hade inte riktigt börjat skymma ännu men han visste att det bara var en tidsfråga.
Temperaturen varierade så kraftigt mellan dag och nattetid. Kim hade börjat förstå att det sannolikt var anledningen till det otroligt fina landskapet runt om kring deras hem.
Han höll precis på att sträcka sig efter en ny bit ved när han hörde ett knarr från soffan. Han vände sig hastigt om och såg att Belle höll på att vakna.
Han sprang snabbt tvärs över rummet och satte sig på knä bredvid soffan.
- Belle, är du vaken? Sa han med en försiktig röst. Pappa är här... Fortsatte han.
- Vad... Vad hände pappa? Svarade Belle med en trött och lite förvirrad röst medans hon gnuggade sig i ögonen.

Kim visste ju faktiskt fortfarande inte riktigt vad som hade hänt men skulle precis ge Belle ett dumt svar när Luna öppnade dörren.
Hon stannade i dörröppningen och kollade mot Belle och Kims håll. Hon var fortfarande nervös och vågade inte riktigt säga något.
Plötsligt kände hon en lätt knuff i ryggen, det var Attila.
- Gå nu in och fråga hur din syster mår. Viskade han. Jag lovar att det inte är något farligt. Fortsatte han.
Luna knöt sina nävar och tog ett stort steg in i rummet.
-Må... Mår du bättre? Frågade hon.

Belle reste sig sakta upp i soffan med hjälp av pappa Kim. Hon tittade över rummet mot Luna och sträckte ut armarna.
- Jag mår toppen! Sa hon högt. Kom hit nu och ge mig en drakkram!
Luna kände hur all oro släppte, Belle lät precis som vanligt igen. Hon skulle precis börja springa till Belle när Attila drog fram sin arm och stoppade henne.
Pappa Kim slängde en arg blick åt Attila.
- Förlåt, självklart ska hon få en... En drakkram men först vill jag att du lägger stenen på marken bredvid dig, Belle. Sa Attila med en mjuk röst.

Belle spände nu också ögonen i Attila. Hon ville nämligen inte lägga ifrån sig stenen. Det var hon som hade hittat den, den hade valt henne. Stenen var hennes. Inte nog med det, vem var han att säga till henne vad hon skulle göra? Samtidigt ville hon gärna göra Luna glad så hon bestämde sig för att lägga den precis bredvid sina fötter. Den var fortfarande så pass nära att hon nuddade den lite med sin fot.
- Så, nöjd? Frågade hon lite kaxigt.
- Mycket! Svarade Attila med en glad röst. Så, spring till din syster. Fortsatte han och gav Luna ännu en liten knuff.
De båda blev överlyckliga och kramade varandra hårt. Luna började ännu en gång gråta och snorade av misstag ner Belles tröja.
- Förlåt, jag... Jag tvättar den senare! Skrek hon samtidigt som hon nu kramade Belle ännu hårdare.
Pappa Kim tog några steg bakåt och vände sig mot Attila.
- Du är nog inte så illa trotts allt. Sa han och sträckte fram sin hand.
Attila blev lite paff men kände sig samtidigt hedrad över att Kim verkade ha förlåtit honom för det som hände nere i grottan.
Attila sträckte också fram sin hand.
- Jag vill bara ännu en gång be om förlåtelse för... Sa Attila men Kim avbröt honom innan han kunde slutföra sin mening.
- Sluta be om ursäkt. Nu blickar vi framåt. Sa han och skakade Attilas hand. Det är sällan Luna lyssnar på någon förutom Belle ska du veta. Mig minst av alla. Hon måste redan börjat tycka om dig. Fortsatte han.
- Jag är hedrad. Du har två väldigt duktiga flickor här. Svarade Attila lite tyst.

Efter ett par minuter så ställde sig både Belle och Luna upp. Belle hade redan plockat upp stenen från marken och lagt tillbaka den i fickan.
- Pappa, Attila... Vad hände egentligen? Frågade hon.
Kim och Attila kollade på varandra.
- Jag fortsätter gärna berätta vad jag vet men det är dessvärre inte jätte mycket. Sa Attila.
Kim drog sin hand genom det korta bruna håret och suckade.
- Vad var det där om att gräva lite djupare då? Frågade han.
- Ska jag vara ärlig så vet jag inte... Hur ska jag kunna gräva djupare när jag inte ens kan minnas hur länge jag varit nere i den förbannade grottan? Jag kommer inte ens ihåg vad mina föräldrar heter... Eller snarare hette... Svarade Attila och ryckte på axlarna.

Det vart tyst en lång stund tills Luna plötsligt kom på en idé.
- Ehm... Var kommer du ifrån, Attila? Frågade hon, trotts att hon redan visste svaret.
- Jag är från Luftebyn, det ligger också högt uppe i bergen fast väldigt långt här ifrån. Varför undrar du? Frågade Attila.
Luna tittade lite ängsligt på honom och ville nästan inte berätta vad hon tänkte.
- Du kanske… Inte skulle gräva bland dina minnen utan... I din hemstads ruiner? Sa hon och tittade bort. Luna visste nämligen redan om att Luftebyn hade blivit förstörd för väldigt länge sedan. Pappa Kim visste inte om det men Luna hade läst om Luftebyn i hans anteckningar som låg gömda på hans rum. Hemligheten att hon läste hans anteckningar tänkte hon dock ta med sig till graven. Vem vet vad pappa Kim skulle göra om han fick reda på att hon snokat rundor i hans rum?

Attila hukade sig ännu en gång ner och tittade Luna rakt i ögonen.
- Du är verkligen smart. Sluta vara så blygsam, det är en fantastisk idé. Sa han med en snäll röst.
Om det är någonstans i världen vi kan hitta information om reliken så är det faktiskt i Luftebyn. Fortsatte han och vände blicken mot Belle och Kim.
Kim kliade sig i håret och kollade rundor på de alla tre. Deras blickar var fulla med hopp och glädje.
Han förstod att Belle och Luna var glada, antagligen för att detta lät som ännu ett äventyr och Attila var säkert glad för att han äntligen skulle få komma hem.
- OK... Vi åker till Luftebyn men innan ni båda börjar jubla så ska ni ha en sak klar för er. Sa Kim.
Belle och Luna kollade fundersamt på varandra och sedan tillbaka på pappa Kim.
- Detta är inte något äventyr. Detta är på riktigt. Det kan hända farliga saker och om vi märker att det är något vi inte kan hantera så vänder vi tillbaka hem igen, är det förstått? Fortsatte han med en sträng röst.
- Det är förstått! Svarade de båda i kör.
- Bra, packa ihop vad ni behöver så möts vi ute på gården. Vi behöver komma iväg innan mörkret faller!
Belle och Luna sprang så fort de kunde in till sitt rum för att packa sina väskor. Det spelade ingen roll vad pappa Kim precis hade sagt. I deras ögon var detta helt klart ett äventyr!

- Har du någon aning om var vi skall börja? Frågade Kim.
- När staden blev attackerad så borde de ha följt proceduren. Det innebär att all dokumentation och andra nödvändigheter borde ha förflyttats ner i katakomberna. Frågan är om de hade tid att genomföra förflyttningen. Svarade Attila medans han drog sig lite nervöst i kragen. Oavsett så är det där vårt sökande börjar. Fortsatte han.
- Du förstår väl att det inte kommer vara sig likt? Frågade Kim utan att vända sig mot Attila.
Attila svarade honom inte utan öppnade dörren bakom sig.
- Jag väntar ute på gården. Sa han och gick sedan ut.

Kim böjde sig ner mot stolen och tog tag i sin svarta kappa. Den var lite smutsig men det struntade han i och slängde upp den på axeln.
- Belle, Luna, lås dörren när ni går ut! Skrek han och följde sedan efter Attila ut på gården där Didou och Hytte väntade.

Kapitel 3 - Luftebyns Katakomber

Kim och Attila satt lugnt och stilla utanför huset och väntade. Kim hade redan varnat för att ingen av dem var särskilt bra på att packa. Det tog extremt lång tid och dessutom blev det inget vidare. Det brukade sluta med att Kim fick packa om deras väskor eftersom att det inte gick att stänga dem.
Tiden gick och Attila började bli rastlös. Han reste sig upp och gick fram och tillbaka framför huset. Han drog upp sitt svärd och la sedan tillbaka det igen... Flera gånger.
- Men vad är det som tar en sådan förbaskad tid?! Frågade han lite argsint precis när dörren öppnade sig.
Ut steg både Belle och Luna, i vad som såg ut att vara sprillans nya kläder.
- Vi är redo! Sa de båda högt i kör och snurrade runt.
Pappa Kim och Attila skakade båda två på huvudena. Där stod de båda två i kläder som inte blivit tvättade eller lagade på hur länge som helst. De skrattade båda två lite försiktigt för sig själva och började sedan gå mot Didou och Hytte som låg och vilade vid buskarna på baksidan av huset.
- Kom igen nu tjejer! Skrek Kim när han och Attila svängde runt hörnet.

Blåsten hade börjat ta vid. Molnen ovanför dem rörde sig mycket fortare än de brukade. Träden runt om huset susade högt när de tunga vindpustarna blåste förbi. Kylan hade inte riktigt slagit till ännu men de kände allihop att det började röra sig mot skymning.
Kim gick fram till Didou och väckte honom försiktigt genom att klappa honom vid sidan av ansiktet. Ett mycket försiktigt pustande hördes från Didous mun samtidigt som de stora tänderna blottades. Didou, precis som vilken tolvåring som helst tyckte om att sova och var inte särskilt förtjust över att bli väckt.
- Hytte, hjälp till lite här va... Sa Kim och pekade på Didou som vägrade att öppna sina ögon.

Hytte, som redan var vaken och redo för färd gick sakta fram mot Didou på sina fyra ben. Hans stora vingar bredde ut sig medans hans nacke åkte bakåt och tog sats. Han gav sedan ifrån sig ett högt vrål bara någon meter ifrån Didous ansikte. Didou reste sig hastigt och backade bak. Han såg smått förvirrad ut och försökte hitta sin balans. Efter ett par sekunder öppnade Didou sin stora mun och gav ifrån sig en gäspning. Belle och Luna skrattade så mycket att de höll på att kissa på sig.
- Att det ska behöva vara så här varje gång... Sa Kim och tittade lite argsint på Didou.
- Vem kunde tänka sig att drakar och människor hade så mycket gemensamt? Sa Attila och tittade på Belle och Luna med ett stort leende.
- Verkligen... Svarade Kim. Belle och jag rider på Didou så kan du och Luna rida på Hytte, är det OK? Fortsatte han och tittade på Attila.
Attila kollade fundersamt på Hytte och sedan tillbaka på Kim. Han kände hur svetten började samlas på pannan och en stor klump formades i halsen.
- Alltså... Jag...
- Du behöver inte oroa dig. Sa Luna och tog Attila i handen. Hytte är världens snällaste drake, du kan sitta bakom mig. Fortsatte hon och drog sedan med Attila mot Hyttes sida.
- Glöm inte att knyta fast repen! Skrek Kim som redan hade klättrat upp på Didou tillsammans med Belle.

Det tog en lite för lång stund för Attila att klättra upp på Hytte. Hans nervositet gjorde att även Hytte blev lite smått nervös. Han skakade lite på kroppen som för att säga till Attila att skynda sig lite grann.
- Jaja, jag skyndar mig så mycket jag kan! Sa Attila med frustration i rösten.
Luna kunde inte sluta skratta under hela processen. Även Belle och Kim satt och småskratta borta på Didous rygg.
- Jag är glad att jag åtminstone kan stå för komiken i gruppen... Fortsatte han.
Efter ett par minuter satt även Attila tryggt på Hyttes rygg och hade spänt fast sitt rep. Det var dags att lyfta. Didou och Hytte lyssnade båda på Kims röst när han gav dem sina instruktioner.
Från varsin sida tog de sats och lyfte sakta från marken bredvid varandra.
Attila, som var mer nervös än någonsin låg ner och kramade Hyttes rygg, hårt.

Det hade precis börjat skymma och solen som syntes borta i horisonten var brandgul. Resten av himlen skiftade i färger mellan blå, lila och röd. Belle tittade bakåt mot huset som blev mindre och mindre. Röken från den släckta brasan sipprade fortfarande ut genom skorstenen.
Resan till Luftebyn var lång. Det visste dem om allihop men det blev extra påtagligt när natten började ta till. Kylan som vanligtvis kändes rätt hårt nere på marken var mycket värre uppe i skyn. Kim packade upp filtarna som Belle hade lagt ner i sin väska och svepte runt om henne.
Belle sa ingenting utan tittade bara bakåt mot sin pappa och log. Kim la sig sedan ner och stängde ögonen. Stolt över att hans flickor skötte sig så bra.
På Hyttes rygg tyckte Attila jätte synd om Luna som satt där framme och fick ta det mesta av den hårda vinden. Han knöt upp sitt rep och kröp så sakta han bara kunde förbi och satte sig framför henne. Repet höll han hårt i sin ena hand och knöt snabbt fast det runt midjan igen när han nått fram.

Flera timmar gick och de flög över berg, dalar och stora skogsområden. Plötsligt såg Didou en stor sjö och gav ifrån sig ett högt vrål som gjorde att alla tittade neråt. Vrålet väckte även Kim.
- Pappa, en sjö! Skrek Luna högt men var inte riktigt säker på att det hördes hela vägen över till Didou.
Kim förstod dock redan vad det var, utan Lunas skrik. Han var ju den som hade flugit med både Didou och Hytte i flera år.
- OK, ner och drick! Skrek han och i samma ögonblick dök både Didou och Hytte. Farten ökade kraftigt och alla förutom Kim kände en viss nervositet. När drakarna började närma sig marken så gjorde de varsin kraftig sväng för att sakta ner farten. De spred ut sina stora vingar och landade efter ett litet tag snyggt och säkert framför sjön.
- Passa nu på att sträcka på benen medans de dricker. Sa Kim högt så att alla skulle höra det.
Drakarna kunde dricka en extrem mängd vatten då de brände igenom det rätt fort. Så att stanna vid varje sjö de såg var rätt vanligt för Kim och drakarna.
Det var fortfarande rätt mörkt och till och med lite kusligt här vid sjön. De stora träden runt om kring gav ifrån sig konstiga ljud och Luna kände hur hon började bli lite rädd. Skuggorna från träden påminde henne om monster från pappa Kims läskiga sagor.
- Ehm... Ska vi inte flyga vidare? Sa hon till Kim med en nervös röst.
- Vi måste låta dem dricka först förstår du, annars orkar de inte flyga mycket längre. Svarade Kim.
Hytte kunde känna Lunas rädsla och la sig försiktigt ner. Han drack fortfarande men på så sätt kunde Luna sitta bredvid honom. Det räckte gott och väl för att hon skulle känna sig trygg. Vem skulle våga bråka med en drake liksom?
Det gick ett par minuter och sedan slutade både Didou och Hytte att dricka.
- Ok, då kliver vi upp igen och fortsätter. Sa Kim.

Ännu en gång lyfte drakarna från marken och resan mot Luftebyn fortsatte. Solen började sakta gå upp och det tog inte lång tid innan värmen började kännas. Det var något alldeles speciellt att vara så här högt upp i luften. Belle kände hur hennes kinder blev så pass värmda av solen att hon fick dra upp sin krage för att inte bränna sig.
Didous blundade med sina ögon och gav ifrån sig ett vrål, frustrerad över att bli bländad av solen.
- Ja jag vet, men vi kan inte ändra kurs nu... Sa Kim tyst för sig själv, van vid att Didou ofta klagade på det mesta.

Resan fortsatte över det stora havet som skiljde de två största landmassorna. Kim visste faktiskt inte vad landmassan de bodde på egentligen hette men han kallade den tråkigt nog för hemlandet. Den andra stora landmassan där inte bara Luftebyn låg utan även andra stora stadsruiner fanns, hade han inget namn på. Han hade faktiskt bara korsat havet en gång tidigare tillsammans med Hytte. Det var ett år sedan, nästan på dagen.
På den resan hade både Kim och Hytte blivit så pass nervösa av att se Luftebyns ruiner att de hade vänt tillbaka hem igen. Luftebyn låg bara några minuter efter att man korsat havet, uppe bland några av de första bergen man såg.
Detta innebar att de snart var framme för borta i fjärran kunde Kim och Attila se bergen som de båda mindes så väl.

De nådde toppen på bergen och det första de kunde se var den bro som ledde till Luftebyns stora portar. Lyckligtvis behövde de inte korsa den till fots för den hängde ner mot bergskanten från båda sidorna. Någon hade skurit av repen som höll bron på plats. Ingen sa något men alla tänkte nog samma tanke, att detta antingen var någon sorts säkerhetsåtgärd de gjorde när staden attackerades för tvåhundra år sedan eller så var det gjort av dem som attackerade för att hindra invånarna från att fly.
De flög över bron och närmade sig de stora portarna som fortfarande stod starka. De var överväxta av stora slingrande växter och träet såg lite ruttet ut men att stå kvar efter tvåhundra år säger en del. Kim klappade Didou på sidan och pekade uppåt. Didou uppfattade vad han ville och flög över portarna. Kim tittade bak på Hytte och försökte se hur Attila tog synen av hans hemstad men de var för långt bak.
Nu när de hade passerat de stora portarna så såg man tydligt att en kolossal strid hade tagit plats här. De hus som fortfarande stod upp var långt ifrån hela. Hustaken hade rasat in och nästan alla fönster hade blivit bortsprängda. Det låg fortfarande svärd och spjut på marken såg de nu när Hytte och Didou började flyga på lägre höjd.

Kim och Belle hörde plötsligt båda två hur Attila ropade något bakom dem. De vände sig om och såg hur Attila viftade med armarna.
- Didou, landa! Skrek Belle högt och klappade honom på sidan.
Didou gav ifrån sig ett högt vrål för att signalera till Hytte att det var dags att landa. Båda drakarna vände sig uppåt och med sina stora vingar skickade de hårda vindpustar framåt för att sakta ner. Det blev ännu en säker landning. Tyvärr gjorde den hårda vinden att de två hus som stod vid sidan av dem trillade ihop som papper. Stora moln av grus och damm gjorde det nästan omöjligt att se något.
- Men Hytte, Didou... Sa Belle och gav ifrån sig några hostningar.
Kim hoppade av Didous rygg och gick bak till de andra. Han viftade med sin arm för att inte få in all grus i ögonen.
- Är alla OK? Frågade han när han nådde Hyttes stora ansikte.
- Vi är OK men mina nya kläder är jätte smutsiga nu! Svarade Luna lite småargt.
- Om det inte är värre än så... Svarade Kim lite lättsamt. Du då, Attila, allt OK? Fortsatte han, lite nervös över hur Attila skulle reagera när han såg sin hemstad i ruiner. Till hans förvåning så hoppade Attila av från Hyttes rygg och la sin hand på Kims axel.
- Du behöver inte oroa dig. Självklart är detta ingen rolig syn men jag sätter alltid mitt uppdrag först och just nu är mitt uppdrag att hjälpa er hitta svar. Sa Attila och hjälpte sedan Luna ner från Hyttes rygg.
- Hytte, Didou, cirkulera runt staden och hitta en bra position, jag signalerar er om vi behöver hjälp! Sa Kim högt med en stark röst till drakarna.
Båda drakarna gav ifrån sig höga vrål och flög sedan iväg. Det var inte lätt att se vart de tog vägen då grus ännu en gång virvlade upp från marken.
- Du har bra pli på dem... Sa Attila medans han hostade.
- Jag försöker... Svarade Kim som inte heller kunde sluta hosta.

Efter ett litet tag så la sig gruset och dammet i luften och de kunde ännu en gång se de nergångna husen framför sig. Attila tittade rundor på de andra tre och insåg att alla var redo att börja gå.
- En av ingångarna till katakomberna är bara några minuter här ifrån. Den är något gömd men jag tror att jag kan hitta den. Vi ser efter om den ingången är öppen, och framförallt säker. Sa han.
- Låter som en plan. Svarade Kim som började misstänka att Attila nu kom ihåg mer än för bara några timmar sedan.
Tillsammans gick de alla fyra genom det första området av staden. Tyvärr var förödelsen lika stor åt vilket håll de än kollade. Belle tog Luna i handen och började svinga med deras armar högt upp i luften. Hon ville ju såklart inte att Luna skulle bli ledsen.

Precis som Attila hade sagt, efter ett par minuter var de framme.
- Här är det. Sa han och pekade in i en liten gränd. Det var egentligen bara fyra hus som gjorde upp den här lilla gränden men en gränd var det ändå.
Problemet var att... Där fanns ju ingenting?
- Ehmm... Harklade sig Luna. Här är ju ingenting? Sa hon sedan med en lite kaxig röst.
- Det är precis det som vi vill att ni ska tro! Svarade Attila med ett flin på läpparna. Det är nämligen så att vi samurajer inte bara är duktiga krigare utan vi är även mycket skickliga på att hålla saker gömda. Fortsatte han.
- Ok, sluta bygga upp stämningen, var är ingången? Frågade Kim som såg lite arg ut. Egentligen var han bara frustrerad eftersom han inte heller kunde se något.

Attila gick in i gränden och fortsatte allra längst ner till murkanten. Mellan huset och muren stack han in sin arm. Det tog några sekunder innan han vände huvudet bak mot de andra.
- Vänta lite, jag har det snart... Sa han lite ansträngt.
Pappa Kim böjde sig ner mot Belle och Luna.
- Det skulle vara rätt roligt om han inte lyckades öppna någonting nu när han varit så mallig, eller hur? Viskade han.
Flickorna skrattade lite tyst.
Efter ytterligare ett par sekunder så lät ett högt ljud inne i gränden. Ungefär som man kan tänka sig att ett kugghjul som inte blivit använt på tvåhundra år skulle låta.
- Jag hoppas ni är redo att se något helt spektakulärt! Sa Attila högt och drog sedan hårt i det snöre han nu höll i sin hand.
Ett högt knarrande ljud lät från muren. Attila hade redan tagit ett par steg tillbaka mot de andra och stod nästan och hoppade med förväntan. Det spred sig väldigt fort. Ingen av dem kunde riktigt stå still i väntan på vad som skulle ske.
Ett par sekunder gick.
- Vänta lite bara, det är nog mekanismen som är lite seg. Sa Attila, fortfarande med mycket självförtroende.
Sekunderna blev till minuter och fortfarande hände det ingenting.
- Är du säker på att du gjorde rätt? Frågade Belle med en besviken röst.
Attila suckade och tittade sedan fundersamt på murväggen.
- Ja, det är jag men tyvärr verkar det som att de har stängt av den här ingången... Sa han mycket besviket. Jag var rädd för detta då det är ännu en säkerhetsåtgärd som de säkert har anammat när kriget kom till Luftebyn. Det bådar gott för oss, tro det eller ej. Detta innebär att det vi letar efter troligtvis hann transporteras ner i katakomberna. Vi får helt enkelt gå till nästa ingång... Fortsatte han.

De gick alla fyra tillbaka in mot mitten av staden. Det var fortfarande så att det knappt gick att se något hus som var helt. Alla hade någon sorts skavank, vare sig det var att taket hade kollapsat eller att en vägg saknades.
Luna sprang fram till Attila och drog honom försiktigt i armen.
- Var bodde du någonstans? Frågade hon.
Attila tittade på Kim som helt enkelt bara ryckte på axlarna. Kim insåg att detta antagligen var en av de saker som Attila inte kom ihåg.
- Ehmm... Där uppe. Svarade Attila och pekade på ett hus långt uppe på en kulle, nästan i slutet av staden. Det var strategiskt då det var alldeles för långt för dem att gå dit.
- OK! Vi kan flyga dit efter vi hittat det vi letar efter! Sa Luna och fortsatte att gå.
Attila kollade ännu en gång över på Kim som ännu en gång bara ryckte på sina axlar.
- Låt Attila vara lite nu så han kan fokusera på att hitta en ingång till dessa förbaskade katakomber. Vi kommer ju få stanna här i en hel vecka annars. Sa Kim lite skämtsamt.

Efter att de hade gått en stund så stannade plötsligt Attila. Kim skämtade lättsamt vidare och frågade om han redan var trött men fick inget svar. Han kollade bak och såg att Attila bara stod där, vänd mot ett litet hus som verkade ha brunnit ner till grunden.
- Vad händer där bak? Frågade Kim.
- Jag... Jag tror att jag... Bodde, precis här... Svarade Attila med en sorgsen röst.
Luna såg väldigt förvirrad ut då han precis hade sagt att han bodde uppe på den höga kullen men nu plötsligt så bodde han här? Nu fick han ju ta och bestämma sig, tyckte hon.
- Är du säker? Frågade Kim och satte handen på hans axel.
- Ja, eller alltså... Jag tror det. Någonting känns väldigt bekant, precis som att jag spenderat väldigt mycket tid här. Svarade Attila.
Kim gick mot huset och trampade försiktigt på de svarta, brända träbrädorna som en gång hade varit husets väggar.
- Var försiktig. Sa Attila med en osäker röst. Det känns som att jag missat något... Fortsatte han.
- Det är säkert ingen fara. Svarade Kim och fortsatte sakta framåt.
Ett knarr hördes plötsligt under hans fötter, inte jätte högt men tillräckligt för att både han och Attila skulle kolla på varandra nervöst. De ryckte båda två på sina axlar och Kim fortsatte försiktigt framåt.
Det tog inte många steg innan knarret blev mycket högre.
- Ok, jag vänder tillbaka, detta känns inte riktigt... Kim hann inte avsluta sin mening innan plankorna gav vika och han försvann rakt ner genom golvet.
- Pappa!! Skrek Belle och började springa mot det nedbrunna huset.
Attila stoppade henne innan hon kom fram.

- Kim! Skrek Attila högt. Gick det bra? Fortsatte han med en aning ljusare röst.
Han fick inget svar. Luna började omedelbart att kolla runt uppe i skyn för att se om Didou eller Hytte var i närheten men hon kunde inte se någon av dem.
- Åh nej... Vad gör vi nu?! Frågade hon förtvivlat.
- Belle, stanna med din syster, jag ska ta en närmare titt. Sa Attila och gick sakta in bland de brända plankorna. Han kom fram till hålet där Kim hade trillat ner. Det var väldigt mörkt.
- Kim hör du mig?! Skrek han böjd över hålet.
- Ja... Jag hör dig... Men jag ser absolut ingenting, det är kolsvart här nere! Skrek Kim tillbaka.
Belle, Luna och Attila pustade alla tre ut av lättnad. Kim verkade må hur bra som helst.
- Vill du höra en rolig sak, jag kom på vad det var som jag hade missat! Sa Attila med ett flin.
- Jaså, det gjorde du?! Svarade Kim.
- Ja, vi hade faktiskt egna tunnlar ner till katakomberna i en del av husen. Ingången som var gömd under mattan i vårt måste ha gått sönder när huset brann ner!
- Kom ner nu bara! Skrek Kim med en arg röst. Självklart var det lite frustrerande att Attila inte kunde kommit på detta några sekunder tidigare.

Attila hittade rätt kvickt ett långt rep som antagligen hade blivit använt som någon sorts tvättlina. Det var ett mirakel att inte det också hade brunnit upp.
- Alltså, detta rep är ju tvåhundra år gammalt så vi ska nog inte lägga för mycket hopp på att det håller men jag börjar vira ner er två. Det verkar inte vara mer än fem meter ner till bottnen och skulle det brista så kan er pappa fånga er. Sa Attila samtidigt som han började vira repet runt Belles midja.
- Du sa precis att det kanske inte håller... Kan vi inte börja med att vira ner dig? Sa Belle och tittade Attila rakt i ögonen.
- Tror du på riktigt att ni orkar hålla min vikt? Svarade Attila och slog sig skämtsamt på magen.
Belle tittade bara på honom och skakade på huvudet. Han var allt bra knäpp, tänkte hon. De gick tillsammans fram till hålet.
- Är du redo där nere i mörkret?! Skrek Attila.
- Ja, kom igen nu bara! Svara Kim som började bli enormt frustrerad över att vara helt ensam nere i mörkret. Det var dessutom så att det var ju Belle och Luna som hade tändstickorna i sina ryggsäckar.

Attila började sakta vira ner Belle i det mörka hålet. Det var lite läskigt tyckte hon men samtidigt var hon precis som förra gången fylld med spänning inför vad som komma skall. Det tog inte lång tid innan hon kände sin pappas hand ta emot henne.
- OK, nästa! Skrek Kim.
- Men ta det lugnt, jag har ju inte ens fått upp repet! Skrek Attila tillbaka, som nu också började låta lite frustrerad.
Belle skrattade lite tyst för sig själv nere i mörkret. Kim kollade på henne fundersamt trotts att det enda han kunde se var hennes ljusa hår.
- Vad skrattar du åt? Frågade han.
- Det verkar som att du fått en ny vän pappa, det behövde du! Sa hon och skrattade lite till.
Kim svarade inte henne utan skakade bara på huvudet. Den enda han någonsin hade haft runt sig i vuxen ålder efter att de som uppfostrade honom försvann var Belles mamma. Nu, plötsligt hade de träffat Attila... Hade han verkligen fått en vän? Han hade inte mycket mer tid att tänka på det för plötsligt skrek Attila att nästa last var på väg. Ner genom det mörka hålet kom Luna lite halvt skrikande efter sin pappa.
- Jaja, jag har dig! Sa han när han tog emot henne och knöt upp repet. Då är det bara din tur, hur ska du komma ner?! Skrek han upp genom hålet till Attila.
Han fick inget svar utan som från ingenstans landade Attila precis framför honom. Han hade hoppat ner och landat precis som ingenting.
- Asch, det var ju inte särskilt högt… Sa han lite kaxigt.
Kim tänkte tillbaka till när de var nere i grottan och det var ju faktiskt så att Attila redan då hade visat på extraordinära förmågor. Han kunde hoppa högre än Kim någonsin hade kunnat tänka sig. Det säger ju sig själv att ett fall som detta inte skulle vara något problem för honom. Kim däremot hade fortfarande ont i rumpan och benen efter att ha landat lite klumpigt på marken när han föll.

Kim gick och öppnade Lunas ryggsäck som hon hade på ryggen och tog upp en av tändstickorna. Han drog den stora tändstickan mot väggen och med det så lös tunneln upp.
Kim, Belle och Luna stod där alla tre med vidöppna munnar. Förutom precis där de hade landat, där allt det brända träet låg så var tunneln väldigt fint utsmyckad. Väggarna var klädda med fina tyger och golvet var byggt av stenar som ingen av dem någonsin hade sett tidigare.
- Wow... Så fint det är här nere! Utbrast Belle.
- Det är klart det är! Svarade Attila. Tro det eller ej flickor men detta är faktiskt en gigantisk underjordisk kyrkogård. Här ligger alla mina förfäder begravda och allt runt om kring är byggt och dekorerat för att hedra deras minne. Fortsatte han.
- Vilken tur att ingen verkar ha hittat ner här under krigets gång... Sa Kim.
- Ja verkligen. Svarade Attila. Som jag sa tidigare så innan kriget nådde Luftebyn så började vi använda katakomberna till mer än bara en begravningsplats. Här finns allt vårt arv gömt för eftervärlden... Vilket i detta underliga, lite halvkomiska fall även blev jag själv. Fortsatte han.

De fortsatte rakt fram i tunneln. Till deras stora förvåning så började tygerna och de andra utsmyckningarna sakta försvinna från väggarna. De svängde runt ett hörn och började sakta men säkert bli allt mer oroliga. Den här gången såg inte alls lika fin och välbevarad ut som den de först hade landat i. Här låg det fullt med skräp och söndriga vapen på marken och väggarna var fulla med skavanker.
- Det ser ut som att det har varit en strid här... Sa Kim och tittade på Attila.
- Tyvärr verkar det så. Svarade Attila besviket. Jag trodde verkligen att ingen skulle ha hittat ner här men oroa er inte, precis som jag sa så är vi samurajer extremt duktiga på att hålla saker gömda. Fortsatte han med självförtroende.
Luna tog Belle i handen och tryckte sig nära. Hon tyckte att det var rätt så läskigt nu. Precis som de andra så kände hon sig mycket tryggare när drakarna var nära.
Tändstickan som pappa Kim höll i var nära på att brinna ut så Luna tog bak armen i ryggsäcken och drog fram en till, för säkerhets skull.
- Jag är nog lite mörkrädd ändå... Viskade hon till Belle.
- Vem skulle inte vara det här nere? Svarade Belle och log mot henne.

Belle tittade runt och såg att både pappa Kim och Attila tittade rakt fram. Hon tog chansen att känna efter så stenen låg kvar i hennes ficka. Det gjorde den. Hon pustade ut lite lätt.
Luna tittade på henne men valde att inte säga något.

De fortsatte framåt och det blev bara värre och värre. Kim och Attila vände sig om och plockade upp både Belle och Luna så att de inte skulle råka trampa på något vasst. Efter ett par minuter så nådde de nästa sväng. Attila funderade en liten stund och tittade sedan upp mot taket.
- Hur var det nu? Sa han tyst för sig själv. Måne var höger... Lindorm var vänster... Fortsatte han.
Kim och barnen kollade förvånat på honom medans han fortsatte att rabbla upp de konstiga orden.
- Vad är en lindorm? Frågade Luna.
- Lindormen är... Attila avbröt sig själv. Var för länge sedan vår beskyddare här i Luftebyn. Era drakar är stora och kan flyga men lindormen var dubbelt så stor och sägs ha varit den som från början skapade dessa katakomber enbart genom att slingra sig genom marken. Hur mycket av det som är sant kan jag inte svara på. Lindormen var väldigt gammal redan för tvåhundra år sedan. Fortsatte han och skrattade lite lätt.
Belle och Kim tittade på varandra och tänkte exakt samma tanke. Dubbel så stor som Didou och Hytte? Det kan ju bara inte vara sant.
- OK, ser ni markeringen som liknar en orm? Om vi följer den tills det att den bytas ut mot något som ser ut som en lykta så innebär det att vi framme. Sa Attila.

De kollade allihop efter de mystiska markeringarna i taket för att vara säker på att de inte svängde åt fel håll. Det hade varit väldigt enkelt att gå vilse nere i dessa katakomber då det nästan såg likadant ut överallt. Visste man inte om det hemliga systemet i förväg så var det i princip omöjligt att inte gå runt i cirklar.
- Ehm... Ormen ser inte riktigt likadan ut här. Sa Belle när de svängde runt hörnet.
- Oj då, bra ögon du har där Belle. Sa Attila. Det där är vitormen så det betyder att vi inte ska svänga in här utan vi ska fortsätta rakt fram.
- Vitormen? Frågade Kim. Du menar alltså att det finns fler väsen vi aldrig hört talas om?
- Jag tror ni skulle bli väldigt förvånade. Svarade Attila med ett flin på läpparna.
Det fanns många gångar som de passerade under tiden de följde lindormens markering. Belle försökte titta in i de flesta av dem men det var svårt att se något då det var så mörkt. När de passerade ännu en gång så hoppade hon till. Hon kunde svära på att något rörde på sig längst inne i mörkret.

- Vänta! Sa hon högt till Attila och Luna som gick framför dem. Det är något där inne. Fortsatte hon och pekade mot den mörka gången de precis hade passerat.
Kim tog tändstickan som inte hade mycket tid kvar innan den skulle slockna och lyste från sidan upp mot taket. Där var ännu en markering av vitormen. Kim släppte ner Belle och gick sakta tillbaka mot den mörka gången. Med sin arm som nu var fri tog han ett stadigt tag om skaftet på sitt svärd. Han lyfte sedan på tändstickan och försökte se in i gången. Det var så pass mörkt att inte ens ljuset från tändstickan räckte för att se hela vägen in.
- Är du säker på att du såg något? Sa Kim och vände sig mot Belle.
- Ja... Eller jag tror det... Svarade hon osäkert.
- Det var säkert ingenting. Din hjärna spelar spratt med dig när du befinner dig i mörkret för länge. Tro mig, jag vet. Sa Attila.
Kim hukade sig ner.
- Han har säkert rätt Belle. Var inte orolig. Sa han med en varm röst och lyfte sedan upp Belle igen.
Belle tittade ännu en gång mot den mörka gången. Lätt för dem att säga. Tänkte hon för sig själv när de fortsatte att gå. Marken såg nu mycket bättre ut och hon var trött på att bli buren som ett litet barn.
- Jag kan gå själv nu... Sa Belle med en stöddig röst.
Kim böjde sig ner ännu en gång och släppte ner henne. Han reste sedan på sig och skakade på axlarna. Han skulle precis följa efter Belle när han rös till. Det kändes precis som att han blev iakttagen av någon... Eller något. Känslan varade inte länge men det var mer än tillräckligt för att Kim skulle titta in i den mörka gången en gång till.
- Verkar som även min hjärna spelar spratt. Sa han tyst för sig själv och följde sedan efter de andra. Ingen av dem la märke till den skugga som gömde sig längst in i den mörka gången.

Det gick ett bra tag innan de såg nästa markering. De blev alla överlyckliga när de såg att det faktiskt var en lykta. Det kändes som att de hade gått rundor nere i mörkret i en hel dag. Det var inte riktigt sanningen då det bara hade gått fem timmar men det var svårt att avgöra när de inte kunde se solen.
Attila kollade runt men verkade inte riktigt hitta det han letade efter. Han gick och tryckte på stenväggarna med mycket kraft. Kim och flickorna kunde se hur han blev mer och mer frustrerad.
- Den måste vara här någonstans! Sa han högt. Allihop, tryck på de stenar som ser ut att inte riktigt passa in. Någon av dem kommer att öppna en ny passage. Fortsatte han.
De tyckte allihop att detta lät väldigt intressant. En ny passage, en hemlig dörr. Var skulle den ta dem? Vad fanns bakom den? Luna och Belle hoppade båda två upp och ner av spänning.
Tyvärr verkade ingen av stenarna göra någonting. Några av dem smulade till och med sönder när de blev tryckta på. Den spänning de alla kände övergick rätt fort i frustration.
Kim tittade upp mot taket och såg att markeringen av lyktan faktiskt också satt på en sten. Han drog ut sitt svärd och med hjälp av det nådde han hela vägen upp till stenen och tryckte på den hårt med svärdets spets.
Ett högt knarrande hördes bakom väggen till höger om dem. Alla deras blickar vändes fort mot väggen. Luna stod lite för nära för att känna sig trygg och backade bak ett par steg.
- Så klart, markeringen... Sa Attila högt och slog ut med armarna. Det skulle jag ju tänkt på. Fortsatte han medans det knarrande ljudet började bli högre och högre.
Till slut gav stenväggen som egentligen satt ihop med resten av väggen vika. Tillräckligt många stenar trillade ner för att man enkelt skulle kunna passera igenom.
Luna gick några steg närmare igen och drog tändstickan mot väggen bredvid passagen. Den började fort brinna. Innanför passagen gömde sig en smal stentrappa som svängde neråt.
- Nu snackar vi! Sa Attila högt. Detta var det sista försvaret. Om någon har hittat ner här på något annat sätt så har de antagligen redan stulit allt. Vi får helt enkelt gå ner och hoppas på det bästa. Fortsatte han.

Pappa Kim gick fram till Luna och sträckte ut sin hand.
- Jag går först. Sa han. Bara att du håller i tändstickan får mig att känna mig som en dålig pappa. Fortsatte han med ett skratt.
Luna gav honom tändstickan och även ett stort leende. Det var väl självklart att hon ändå inte ville gå ner för den läskiga, smala trappan först av alla.
Kim sträckte in huvudet genom passagen. Förutom att hela hans ansikte fort blev täckt av spindelnät så såg det rätt ofarligt ut där inne. Precis ovanför det första trappsteget fanns till och med en fackla. Kim tog några steg framåt och tände sedan facklan med hjälp av tändstickan.
Den gav mycket mer ljus än vad tändstickan hade gjort.
- Är ni redo? Frågade Kim och tog ytterligare några steg framåt.
- Självklart! Svarade Attila och ställde sig jämte honom. Kom igen nu tjejer, vi är så nära! Fortsatte han och tittade bak mot Belle och Luna.
De såg fortfarande lite tveksamma ut men gav till slut med sig och ställde sig bakom Kim och Attila. Tillsammans började dem gå ner för den smala stentrappan.

Kapitel 4 - Sanningen

Trappan var betydligt längre än de någonsin hade kunnat ana. Det starka ljuset från lyktan hjälpte dock mycket för att hålla moralen uppe.
Attila räknade lite halvtyst för sig själv de antal trappsteg de hade passerat.
- Ett tusen fyrtiotvå... Ett tusen fyrtiotre...
- Men kom igen nu, var tyst i en sekund va? Sa Belle spydigt till honom.
Attila svarade henne inte utan började istället räkna ännu högre.
- Ett tusen fyrtiofyra... Ett tusen fyrtiofem... Ett tusen fyrtiosex...
- Sluta tjafsa nu, båda två. Sa pappa Kim med en sträng röst. Det kändes konstigt att behöva säga till en vuxen på skarpen men tydligen behövde det också göras ibland.

- Vi måste vara väldigt långt under jord nu... Hur har någon ens kunnat gräva såhär långt ner?! Frågade Belle, mestadels för att hon började bli trött i benen.
- Det var kanske lindormen ändå... Svarade pappa Kim lite lättsamt.
- Sluta, det är inte roligt... Svarade Luna, som rös till bara av tanken på en gigantisk orm.
Den skämtsamma stämningen höll i sig ett litet tag till. Plötsligt var de framme vid bottnen av den jätte långa trappan. Det konstiga var att det ända som fanns där nere var ett litet rum. Ett helt tomt rum. Däremot var väggarna dekorerade med siffror. Långa tal som inte någon av dem ens kunde räkna till. Under varje tal satt en liten, liten sten.
Den goda stämningen som hade hållit deras mod uppe ett litet tag var nu som bortblåst. De gråa tråkiga stenväggarna gjorde inte saken bättre. Besvikelsen satt ännu en gång in och i alla fall tre av dem kände hur deras tålamod började sina.
- Nu då?! Sa Belle med en mycket upprörd ton samtidigt som hon tittade på Kim och Attila.
- Titta inte på mig, jag har ingen aning. Sa Kim och vände sig mot Attila. Du sa ju att vi redan passerat det sista försvaret? Fortsatte han.
- Ja, jag vet. Svarade Attila med ett skratt. Jag tänkte att jag skulle ge er en chans att lösa det sista pusslet.

Belle tittade först på sin pappa och sedan på Luna, de verkade båda två fundera men precis som för henne själv så stod hjärnan still. Det var nu länge sedan de hade fått något att äta och dricka och hennes tålamod var nu helt slut. Hon skulle precis börja skrika åt Attila när hon plötsligt hörde något underligt. En tyst liten viskning som försvann lika fort igen.
- Vad var det?! Frågade hon och tittade rundor på de andra.
- Vad menar du? Frågade pappa Kim och tittade på henne med en underlig blick.
Hon svarade inte sin pappa utan försökte istället koncentrera sig. Hon stängde ögonen och lyssnade intensivt. Där var den igen... Viskningen.
- Tr... Trappan... Var allt hon hörde.
- Trappan? Sa hon högt för sig själv, förvirrad över vad det var för röst hon hört.
- Vi har en vinnare! Sa Attila högt. Det är precis som du säger Belle, trappan är svaret! Fortsatte han.
- Vad menar du? Frågade Kim och Luna i kör, förvirrade som aldrig förr.
- Talet där uppe till höger, ett tusen etthundratjugosju. Sa Attila och pekade. Det är exakt så många trappsteg vi precis gick ner för. Om vi trycker på den stenen så borde den sista passagen öppna sig. Fortsatte han.
- Vad skulle hända om vi tryckte på fel sten då? Frågade Luna misstänksamt.
- Jag gissar på att golvet skulle gå sönder och vi skulle alla fyra falla mot en säker död. Svarade Attila och skrattade högt.
Luna tyckte inte alls att han var rolig och för säkerhets skull gick hon och ställde sig mitt i rummet. Hon ville ju inte av misstag råka trycka på någon av de andra stenarna.
Attila gick mot det högra hörnet av rummet och satte sin hand framför stenen med det korrekta talet på sig.
- Är ni redo? Frågade han.
- Vad får dig att tro att vi inte skulle vara redo? Frågade Belle och skakade på huvudet. Vi har varit nere i dessa tunnlar i vad som känns som en evighet! Fortsatte hon med en arg röst.
Attila kände att läget var lite mer spänt nu. Han bestämde sig för att helt enkelt bara trycka på stenen. Han hoppades verkligen att denna mekanism skulle fungera felfritt.

Precis som de andra gångerna så lät ett högt, lite obehagligt ljud. Som kugghjul som kämpade hårt för att snurra runt. Den här gången avtog inte ljudet. Det var till och med så att efter ett tag så började trappan som de hade gått ner för sakta att flytta på sig. När sidan av trappan blev synlig så kunde de allihop tydligt se att där var en smal passage bakom trappan som ledde ännu längre ner. De tittade allihop på Attila med en blick som fick honom att kallsvettas.
- Jag lovar, det är inte några tusentals trappsteg den här gången. Vi är faktiskt framme. Precis under detta rum ligger vårt mål. Sa han samtidigt som han kliade sig nervöst i pannan.
Belle sparade inte någon tid. Hon gick fram och tog Luna i handen och tillsammans gick de mot trappan. Kim och Attila var inte långt efter.
Det var verkligen precis som Attila hade sagt. Trappan var inte alls lång utan det var en helt vanlig trappa. Med varje steg de tog så kunde de se lite mer av rummet nedanför. Taket på trappan var nämligen inte särskilt högt. Attila fick bocka sig lite för att inte slå i huvudet.
Ännu en gång skulle de bli överraskade. Rummet ovanför var lika litet som deras egna vardagsrum men rummet som de nu befann sig i var allt annat än litet. Ljuset från lyktan lös upp mer och mer av rummet. Det var till och med så att Kim funderade på om man ens kunde kalla detta för ett rum. Det var ju så mycket mer.
- Vad... Vad... Stammade Luna, som hade svårt att greppa vad det var som de nu faktiskt beskådade.
Attila tände fyr på de båda facklorna som hängde på väggarna och gav den ena till Belle och den andra till Luna.
- Det är lite svårt att förstå, jag vet. Sa Attila. Luftebyn, trotts att det inte var någon huvudstad så var staden känd för mycket andra saker. Här samlades människor med olika intressen för att byta inte bara värdefulla objekt utan också... Information. Fortsatte han medans han gick fram mot den första bokhyllan av många.
Bokhyllan var minst två och en halv meter hög, full med böcker, skrifter och statyer av olika slag. Det var dem allihop. Rummet var nämligen fyllt med flera hundra bokhyllor, bord och kistor av olika slag.
- Attila... Sa Kim. Detta är precis vad jag har letat efter... Hela mitt liv. Om inte här finns svar på mina frågor om världen så finns de nog ingenstans. Fortsatte han medans han sakta gick mot mitten av rummet.
- OK, det här stället går ingenstans... Så först och främst behöver vi hitta information om reliken som Belle hittade. Sa han samtidigt som han pekade på en av bokhyllorna.

Belle och Luna gick fram till en av bokhyllorna och började bläddra bland böckerna. De var fulla av konstiga tecken. De kunde båda två läsa rätt så bra men detta var något de aldrig tidigare hade sett. Bara bilderna på framsidan av vissa böcker gav dem kalla kårar.
Kim hade redan börjat bläddra i ett gäng olika böcker. Han hade svårt att sluta läsa dem trotts att de inte på något sätt var relaterade till det han letade efter. Allt var så intressant. Det stod om allt från drakar till kaniner och järnsmide till vävning. Det fanns till och med en hel sektion om matlagning.
En lång stund passerade, säkert två timmar.
Efter ett tag kom Attila fram och knackade Kim på axeln.
- Jag har hittat något... Men... Sa han med en tyst, nervös stämma.
- Vad är det? Frågade Kim.
Attila viftade med handen för att visa honom att följa efter. De svängde tillsammans runt två bokhyllor och stannade där. På golvet nedanför dem låg ett stort pappersark som Attila hade hittat, uppvikt.
- Om jag ska vara ärlig så vet jag inte hur jag hittade det... På något sätt så kanske jag redan visste var det var någonstans. Sa Attila.
Kim satte sig ner på knä och började inspektera pappersarket.
Han kunde knappt tro sina ögon. Han fortsatte att läsa och blev mer och mer orolig. Om allt som stod här verkligen var sant så innebar det att inte bara en av hans döttrars liv var i fara utan hela världen skulle snart skakas om.
Kim och Attila kollade på varandra med oroliga blickar.
- Du hade rätt... Det är verkligen inte bara någon sten. Sa Kim och fortsatte att läsa.
- Jag hade en känsla av att du inte skulle tro det om du inte läste det själv. Svarade Attila.

"Vi lyckades inte säkra båda relikerna. Uppgifterna stämde, Kung Sabba har lagt beslag på mörkrets sten. Trotts detta så är allt hopp är inte försvunnet, ljusets sten har blivit hittad och är i tryggt förvar, djupt inne i bergen på andra sidan havet. En ung samuraj kommer vakta den med sitt liv tills den dagen då den värdiga uppenbarar sig. Vi kan inte göra mer nu än att invänta vårt slut och ha tro på profetian."
Detta var enbart en liten del av skriften på pappersarket.

Kim kollade ännu en gång upp mot Attila som stod bredvid honom. Han hade så många frågor men var skulle han börja?
Belle och Luna kom gående, lite besvikna över att de inte hittade något relevant.
- Det är bra att ni kom, ni behöver också höra det här... Sätt er ner. Sa pappa Kim.
Han berättade vad han precis hade läst. Belle och Luna såg lite chockade ut men tog det ändå betydligt bättre än både Kim och Attila hade trott de skulle göra.
- Jag kan nu fortsätta att berätta vad jag vet. Sa plötsligt Attila. Mycket av mitt minne har kommit tillbaka och jag tror att ni alla kommer tro på mina ord nu. Fortsatte han.
- Det gör vi, utan tvekan. Svarade Kim.
Attila satte sig ner med facklan framför honom.
- Det är en lång historia, men det finns ingen bättre stund än nu att berätta den. Sa han.

"För tvåhundra år sedan så var världen i harmoni. Ni kanske inte ens vet detta men när vi pratade om hela världen förr så brukade vi kalla den för... Harmonia.
Harmonia är uppdelad i två, vissa säger tre kontinenter. Den tredje är egentligen för liten för att bli kallad en egen kontinent men för någon anledning blev den det.
Jag vet inte hur mycket du har upptäckt på egen hand, Kim, men det fanns fyra olika huvudstäder så vitt jag vet. Det är enorma städer, tio gånger så stora som Luftebyn. Jag tror tyvärr att de, precis som denna stad blev förstörd när Sabba startade sitt krig.

Om vi går längre tillbaka, före min tid, när Harmonia fortfarande fanns så levde alla under en rättvis kung som var älskad av folket. Detta var Kung Sabba, på hans yngre dagar. Han träffade sedan en kvinna som rätt fort blev drottning. Tillsammans fick de två söner. Hela världen visade sin lycka för kungahuset när prinsarna föddes och tillsammans såg alla fram emot ytterligare många år av lugn och frid. Tyvärr, blev det inte så.
Ingen vet egentligen varför men kungen tappade plötsligt förståndet. Han förklarade en mörk dag på vinterhalvåret att alla arméer, som egentligen aldrig någonsin hade sett en riktig strid skulle upplösas.
Ingen förstod varför men självklart löd folket sin älskade kung. Dagen därpå tog kung Sabba över den största huvudstaden, Ryterbacken. Inte med hjälp av någon armé. Enligt vad de få som lyckades fly berättade så gjorde han detta... Helt ensam.
Ingen förstod vad som hade hänt i Ryterbacken och skickade därför dit folk för att undersöka. Problemet var att ingen någonsin kom tillbaka. Det var ungefär vid denna tidpunkt vi fick reda på den mörka sanningen.
Kung Sabba hade på något sätt fått tag på en urgammal relik vars mål enbart verkade vara världsherravälde. Rykten började spridas om mörka varelser som vandrade bland oss. Till en början var det precis det... Rykten. Det var egentligen ingen som trodde på dessa galna historier tills den dagen då Stenhamn föll. Nästa huvudstad som Kung Sabba attackerade som ligger på andra sidan havet.
Ännu en gång var de inte många som lyckades fly men de som gjorde det berättade om fasansfulla skuggor som krigade vid Kung Sabbas sida. De gav även en djupare förståelse varför ingen någonsin kom tillbaka från Ryterbacken. Sabbas armé blev nämligen bara större och större. Han tog inte bara över dessa städer utan han tog även över invånarna i dem. De blev motvilligt en del av hans armé i form av dessa motbjudande skuggvarelser.

Hur denna vetskap kom till oss vet jag inte men det började pratas om en annan relik. En relik vars mål var att sprida ljus till världen. Den uppenbarade sig ett par månader efter det att Sabba hade påbörjat sitt världskrig. Precis som det står i texten du precis läste, Kim, så lyckades en man, en av våra forna krigare att lägga beslag på ljusets relik. Tyvärr visade det sig att ingen kunde hantera den och på så vis kunde vi inte använda den för att slåss tillbaka mot Sabbas nu enorma armé. Reliken blev flyttad till oss, samurajerna, för att bli gömd. Vi antog att Sabba nu skulle börja leta efter reliken då den ansågs vara det enda som kunde stoppa honom.
Ni vet redan resten. Jag blev utvald att vakta reliken men hade jag vetat att det skulle ta er tvåhundra år att finna den så hade jag nog avböjt mig uppdraget.
Vad världen har blivit och vad som faktiskt har hänt med Sabba under dessa tvåhundra år vet nog ingen men vi såg ju alla tre att skuggorna fortfarande finns bland oss.
Här kommer det viktigaste. Jag har, som ni redan vet spenderat väldigt mycket tid med den relik som Belle nu äger. Jag har hört viskningarna. Jag vet mer om den än någon annan och ju mer mitt minne kommer tillbaka, desto mer skraj blir jag för vad som komma skall."

Attila tog sedan en lång paus och vände sig om. Han ville inte att barnen skulle se hans rädsla när han berättade fortsättningen på historien. Han tog ett djupt andetag och vände sig sedan tillbaka mot dem.

- Ni förstår, relikerna är, precis som ni vet i grund och bottnen stenar. Sanningen är att de lika gärna kunde ha varit något annat. Vad som helst egentligen. Det är nämligen inte formen på relikerna som betyder någonting utan vad som är offrat för att skapa dem.
Som jag fick det förklarat för mig så skapades relikerna på en plats dit vanliga människor inte kan färdas. En plats där det är för evigt mörker. Vad det betyder fick jag aldrig förklarat för mig.
Här kommer det värsta... Sabba offrade sina egna söner för att skapa mörkrets relik.

Kim kunde knappt tro på vad han hörde. Han kände hur ilskan började bubbla inom honom.
Belle och Luna satt tätt intill varandra och försökte fortsätta lyssna trotts att det var otroligt hemskt.

- Vad Sabba inte visste var att när reliken skapas så behöver själen av den som offrats klänga sig fast vid något. I detta fall fanns det ingenting... Förutom stenar. Den ena prinsen blev till mörkrets relik, en sten, vitare än vitast. En sten som drar ut allt ljus från världen.
Något som Sabba inte heller var beredd på var att när han offrade mer än vad han hade behövt så skapades även den relikens motsats. Ljusets relik, en sten, svartare än svart, en sten som sprider ljus till världen.

Pappa Kim kollade ner i marken bekymrat och vände sig sedan mot Attila.
- Du menar alltså att den andra prinsen blev till ljusets sten eller relik, vad vi nu kallar det, som Belle har i sin ficka?!
Belle plockade ut stenen ur fickan och höll den framför sig. Hon tittade på den och sedan mot sin pappa.
- Jag tror det är honom jag hör... Sa hon plötsligt. Han låter... Ledsen. Fortsatte hon med en låg stämma.
- Det är precis det jag säger. Svarade Attila. Jag tror att sanningen är att han är ledsen, Belle. Det hade nog vi alla varit om vår förälder gjorde så mot oss. Problemet är att jag inte vet mycket mer än detta. Trotts all vår tid tillsammans så höll jag aldrig i stenen. Vi kommunicerade bara genom hans viskningar. Fortsatte Attila.
Kim ställde sig upp hastigt.
- Vad skulle hända om vi bara lämnade reliken här? Sa han. Vem vet vad han berättar för min dotter? Sättet han pratade till dig hemma i huset verkade inte särskilt trevligt. Fortsatte han med en lite arg röst.
- Om vi är villiga att riskera världens öde för en person så kan vi lämna den här och ingen kommer förmodligen någonsin att hitta den igen. Problemet är att profetian säger att bara den utvalda kan använda relikens kraft. Detta måste vara din dotter. Svarade Attila med en självsäker röst.

Belle reste sig nu också upp och ställde sig mellan Kim och Attila.
- Jag kommer inte lägga ifrån mig stenen. Det är för mycket på spel. Sa hon. Jag tror heller inte att han är dum eller ond på något sätt. Jag tror bara han är ledsen... Och ensam. Fortsatte hon.
- Belle, du vet om att jag litar på dig men du är för ung för att behöva ha ett så stort ansvar vilande på dina axlar. Inget barn i världen skall behöva ha det. Sa Kim.

Tystnaden la sig över den stora salen och det gick en lång minut innan någon bröt den.
- Kim, följ med mig, det är lite andra saker jag vill visa dig. Sa Attila och viftade åt Kim ännu en gång att följa efter honom.
Lite längre ner i salen, förbi alla bokhyllor som även här nere var fyllda med böcker, fanns det stora kistor på marken. Sköldar och spjut av olika slag hängde på väggen bakom kistorna. Dammet som låg ovanpå den kista de gick fram till var tjockt.
- Öppna den. Sa Attila. Jag tror min far skulle, precis som jag vara enig om att detta passar dig utmärkt. Fortsatte han med ett stort leende.
Innan Kim öppnade kistan borstade han bort det tjocka lagret av damm som låg ovanpå. Där stod ett namn i mitten av locket, ingraverat på en bit metall. "Attila".
- Det står ju ditt namn. Jag vet inte vad kistan innehåller men jag gissar att det är meningen att du ska ha det. Svarade Kim.
- Det är min fars kista. Hans namn var också Attila. Du har rätt, innehållet skulle gå i arv till mig men jag har ingen användning för det. Jag vill att du skall ha det. Inte bara det, du kommer behöva det om vi fortsätter den här resan.
Kim blev otroligt nyfiken och kunde knappt bärga sig. Han tog ett fast tag om locket på kistan och drog. Till hans förvåning så öppnade sig inte kistan. Faktiskt så rubbades den inte alls.
- Oj, förlåt, jag glömde låsa upp den! Sa Attila skrattandes.
Han gick sedan fram till sidan av kistan och drog med sitt finger längst med den ena metallkanten.
Kim kunde tydligt höra hur ett lås inuti kistan öppnades.
- Ännu ett samurajtrick? Frågade Kim med ett leende.
- Det är inte det sista heller, kom igen, öppna den nu! Svarade Attila med spänning.

Kim drog ännu en gång i locket och denna gång så öppnades det. Kim blev väldigt snopen över innehållet i kistan, det var nämligen inte alls vad han hade förväntat sig.
- Skojar du med mig? Sa han och tittade på Attila med en seriös blick.
- Inte alls. Svarade Attila. Plocka upp det nu...
Kim sträckte ner sin hand i kistan och drog ut innehållet. Snopet granskade han svärdet han nu höll i sin hand. Det gamla svärdet han hade hittat för många år sedan såg ut som skräp i jämförelse. Handtaget var täckt av ett svart band som till skillnad från hans gamla svärd var bekvämt att hålla i. En annan skillnad var att detta svärd saknade parerstång. Bladet var i nyskick och såg faktiskt aldrig ut att ha blivit använt. Han funderade ett tag om det verkligen var rätt av honom att acceptera någon annans arvegods, det kändes inte direkt bra i magen.
- Det är ett jättefint svärd men jag tror inte jag kan ta emot... Kim hann aldrig avsluta sin mening.
- Sluta nu! Sa Attila med en bestämd röst. Det är klart att du kan ta emot det och precis som jag sa innan så kommer du att behöva just detta svärd. Fortsatte han.
- Vad menar du? Jag har ju redan ett svärd... Svarade Kim förvirrat.

Attila drog ut sitt ena svärd och höll det framför Kim.
- Jag får se på ditt gamla svärd. Sa han med en lite kaxig röst.
Kim förstod inte riktigt vad han var ute efter men bestämde sig för att ge efter och tog ut sitt gamla svärd med sin lediga hand.
Attila ställde sig bredvid honom och höll svärden intill varandra.
- Ser du någon skillnad på ditt gamla svärd? Frågade han.
Kim kollade noggrant och det var ju faktiskt så att båda svärden, till skillnad från hans gamla var betydligt ljusare. Bladet såg inte direkt ut att vara gjort av metall. Kim tänkte efter och kom då att tänka på en av deras tidigare konversationer.
- Är dessa svärd... Gjorda av... Kim ville inte avsluta meningen.
- Ja, det är drakvapen. Gjorda för länge sedan av drakars klor och horn. Sa Attila.
Kim kollade på Attila med en arg blick innan han la tillbaka svärdet i kistan och stängde locket. Han gick där ifrån utan att säga ett ord.
Attila ryckte på axlarna. Han förstod klart och tydligt varför Kim inte ville bära rundor på ett svärd gjort genom att döda drakar. När Kim hade gått iväg en bit öppnade Attila kistan ännu en gång och tog ut svärdet.
- Hur du än känner just nu så kommer du behöva detta svärd när striden närmar sig... Sa Attila tyst för sig själv och satte ner svärdet i sitt skärp.
Han kollade en sista gång på kistan efter att han stängt locket.
- Hej då... Min käre far. Sa han och vände sig om. Med bestämda steg följde han efter Kim.

Det gick en rätt lång stund utan att någon egentligen sa någonting viktigt. Lite småprat mellan Belle och Luna var allt som hördes i den stora salen. Belle och Luna hade båda två fyllt sina stora ryggsäckar med olika böcker, skrifter och kartor. Kim hade även han plockat på sig en hel del. Han hade tagit av sig sin rock och lagt ner den på marken. På den la han allt han kände var av relevans. Hans plan var sedan att knyta ihop den till en stor säck.
Attila stod nu framför trappan som ledde ut från salen.
- Känner ni er redo att se solen igen?! Sa Attila så pass högt att det ekade i salen. Det var dock behövligt då de alla tre nu var utspridda. Belle och Luna på ena sidan salen och Kim på den andra.
Det tog ett litet tag innan de möttes hos Attila, vid trappan. Stämningen blev rätt stel då de alla tre bar på så mycket packning att de knappt kunde gå.
- OK... Vi är redo. Sa Belle med andan i halsen. Trött av att enbart bära väskan från andra sidan salen.
Attila kollade upp i taket och pustade sedan ut högt.
- Hit med väskorna... Båda två... Sa han med en frustrerad röst.

Flåsandet blev högre och högre för varje trappsteg. Attila och Kim kände båda två hur mjölksyran blev värre och värre.
De började närma sig toppen av den längsta trappan vilket innebar att de då enbart var tio eller tjugo meter under ytan. Tyvärr var det fortfarande en lång promenad för att nå en av utgångarna. De hade allihop redan förstått att de inte kunde ta sig ut samma väg som de kom in. Inte ens Attila kunde hoppa så högt.

De hade nästan glömt hur nedgången och förstörd denna del av katakomberna var. Nu förstod Kim, Belle och Luna i alla fall varför det såg ut som det gjorde.
Ett stort slag hade garanterat utspelat sig här, det var de säkra på. Alla människorna som befunnit sig här nere hade med störst sannolikhet förvandlats till dessa... Skuggmonster. Det var inte så konstigt att allt som lämnats kvar var deras vapen.

- Det borde finnas en utgång om vi följer markeringen som liknar en cirkel. Tanken var att det skulle symbolisera solen. Sa Attila. Säg till om ni ser något liknande... Fortsatte han med en rätt utmattad röst. Inte bara för att han bar rundor på flickornas alla böcker utan det var också så att de inte hade ätit eller druckit något på väldigt länge nu.
Stegen blev tyngre och tyngre, trotts det nu platta underlaget. Det kändes som att tiden stod stilla. Hur långt de än gick så såg allt likadant ut. De tråkiga stenväggarna förföljde dem och vid varje passage drömde de om att se den cirkulära markeringen.
- Jag orkar inte mer! Skrek Luna i frustration samtidigt som hon satte sig ner på marken.
Kim kollade bakåt och såg hur trött hon var. Det var inte långt ifrån att hon somnade där, sittandes i smutsen.
- Belle, du får ta lite av dessa böcker och bära för hand. På så vis kan jag bära Luna. Sa han med en bestämd röst. Belle tittade på honom med förtvivlade ögon men samtidigt så visste hon om att det inte fanns något annat sätt. De kunde varken lämna Luna eller skrifterna kvar här nere i katakomberna. Kim plockade ut en del av böckerna och la i Belles famn. Den största delen behöll han i rocken som han hade gjort om till en stor påse. Han gick sedan tillbaka och lyfte upp Luna med andra armen.
- Kom igen nu fröken, det är inte långt kvar. Sa han med en mjuk röst. Så fort vi kommer till ytan så ska vi hitta något att äta. Fortsatte han.
Luna mumlade något som ingen av dem kunde förstå. Någon sekund senare hade hon somnat i sin pappas famn.

Timme efter timme gick och de hade fortfarande inte sett någon markering som liknade en cirkel. Det var inte bara deras krafter som började ta slut utan även deras tålamod. Frustrationen mot varandra blev värre och värre. Belle blev arg bara Kim eller Attila så mycket som andades för högt och Kim blev arg över Belles konstanta klagande. Attila blev mestadels frustrerad över hur mycket de bråkade över småsaker när så mycket som deras liv faktiskt stod på spel.
- Kim... Du tror inte du kan kalla på drakarna med den där speciella visslingen du gjorde nere i grottan? Frågade Attila.
Kim hann inte svara honom innan Belle la sig i.
- Även om Didou eller Hytte kan höra oss så hade det inte hjälpt. Sa hon med en snäsig röst. Vad ska de göra, gräva sig igenom tio eller kanske tjugo meter jord? Fortsatte hon.
- Sluta upp med din bortskämda attityd! Sa Kim till henne, på skarpen. Hans fråga är väl befogad? Till skillnad från att bara klaga så försöker han ju faktiskt få ut oss här ifrån med liven i behåll. Fortsatte han.
Belle vände bort sitt huvud och tog några snabba steg framåt för att komma bort från både Kim och Attila. Hon fortsatte att gå i en lite snabbare takt. Hon passerade två passager under tiden och valde att inte ens titta vilka markeringar som fanns ovanför dem. Kim och Attila, i sin frustration tittade inte heller och passerade dem också utan att titta på markeringarna.

- Ni… Missade... Utgången... Sa en ekande, tyst röst.
Belle stannade tvärt. Den rösten hade hon hört förut.
- Vi missade den, utgången var där, bakom oss! Sa hon och pekade mot passagerna de precis passerat.
Attila vände sig om och tog några steg tillbaka.
Hon hade rätt. Där var den. En helt rund cirkel och därmed inte långt kvar tills att de faktiskt var framme vid en av utgångarna.
Attila såg dock genast problemet. Ungefär en meter innanför passagen så hade det byggts upp en vägg. Väggen såg likadan ut som resten av väggarna nere i katakomberna. Antagligen ännu en säkerhetsåtgärd.
- Du har rätt. Det är här men vi behöver få ner väggen på något sätt. Sa Attila.
Belle gick fram och tittade mot väggen som stod mellan dem och frihet. Hon vände sig om mot Kim och Attila med ett stort smil på läpparna.
- Pappa... Det är dags att väcka Luna. Sa hon. Hon kommer inte vilja missa den här chansen.
- Jag tror du har rätt... Hon skulle aldrig förlåta oss. Svarade Kim.
Attila vände på huvudet, förvånat.
- Vad menar ni? På vilket sätt kan Luna hjälpa oss i denna situation? Frågade han och ryckte på axlarna.
- Du förstår, Attila... Luna har en... Lite speciell hobby. Svarade Kim, han kunde faktiskt inte komma på något bättre ord för det.

Det tog ett litet tag för Kim och Belle att väcka Luna. Hon var väldigt trött och var redan i vanliga fall svår att väcka på morgonen.
- Luna, det är dags för dig att ha en show! Sa Belle samtidigt som hon skakade hennes arm och pekade mot väggen.
- ... Show... Nu? Svarade Luna med en stor gäspning. Attila blev mycket förvånad för han kunde tydligt se hur lilla Luna fick gnistan tillbaka.
Kim satte ner henne på marken och bad Attila sätta ner hennes ryggsäck bredvid henne.
- Hmm... Vi vet ju inte hur tjock väggen är. Sa Luna samtidigt som hon rotade rundor i ryggsäcken. Vi får nog ta i från tårna, eller hur pappa? Fortsatte hon.
Kim kunde inte hålla sig från att skratta. Hennes hobby var verkligen inget som Kim tyckte om men samtidigt så var det lite charmigt. Bara att se henne bli så pigg, så fort gjorde honom glad.
- Den här borde göra susen! Sa Luna och räckte upp ett boll-liknande objekt, större än hennes hand i luften.
- Du kan inte mena allvar... Det där är ju en... Attila kunde knappt avsluta sin mening... En bomb!
- Ja, detta är en av de starkaste jag någonsin gjort! Svarade Luna med en stolt röst.

Det tog inte lång tid innan Luna hade placerat bomben intill väggen direkt under den cirkulära markeringen. Hon drog sedan en stubin runt om kring den och lät stubinen också följa efter henne medans hon backade bakåt.
- Ni borde nog också backa. Sa hon och tittade över axeln mot de andra.
- Jo, verkligen... Svarade Attila, lite skrajset.
De backade en bra bit innan Luna vände sig mot Kim.
- Pappa, vill du tända? Frågade hon.
- Att du ens frågar! Svarade Kim och drog upp sitt svärd.
Luna la ner stubinen på marken. Kim höjde sitt svärd och slog sedan ner det hårt i marken. Tillräckligt för att skapa gnistor. Det räckte gott och väl för att antända stubinen.
- Hade du redan dränkt den i tändvätska? Frågade Kim.
- Ja, det är väl klart! Svarade Luna, ännu en gång med stolthet.
Attila var så förvånad. Där stod hela familjen och tyckte att det här var helt normalt. Den här lilla flickan lekte med bomber och höll i detta nu på att spränga en stor stenvägg...
- Håll för öronen Attila! Skrek Luna plötsligt, precis innan stubinen nådde sitt mål.
I ren panik släppte Attila Belles ryggsäck som han fortfarande höll i sin vänstra hand och satte båda händerna för sina öron. Han tittade rundor på de andra och de stod redan beredda i precis samma ställning. Han hade inte tid att vända tillbaka huvudet innan han kände den enorma tryckvågen av Lunas bomb som nu hade smällt.

Ett högt ekande ljud flög rundor bland väggarna nere i katakomberna. Stenar trillade ner från taket lite här och var och ett stort moln av rök och aska gjorde det omöjligt att se om väggen faktiskt hade trillat eller inte.
Ett högt pipande ljud var allt Attila kunde höra. Han såg hur Luna hoppade rundor, hjärteglad över vilken fantastisk smäll det hade varit. Trotts att han verkligen tyckte detta var konstigt så kunde han samtidigt känna någon sorts glädje. På dessa dagar hade han nog aldrig sett henne så genuint glad.
- Vilken smäll! Skrek hon och fortsatte hoppa rundor.
- Va?! Svarade de allihop i kör.
Det tog ett litet tag för röken att lägga sig. Småstenar trillade fortfarande ner från taket intill där bomben hade legat, så att gå fram där nu direkt efter kändes farligt.
De försökte alla fyra titta in för att se vad som hade hänt. Tyvärr såg det fortfarande mörkt ut.
- Det verkar inte som att vi kom igenom... Sa Belle med en ledsen röst och la sin arm på Lunas axel.
- Åh nej... Det var den starkaste jag hade... Svarade hon nedstämt.
Attila och Kim såg besvikelsen i deras ansikten och gav då varandra en blick. På något sätt förstod båda två vad de behövde göra. Med starka steg gick de fram till väggen med dragna svärd.
Bomben hade sprängt bort en stor del och lämnat efter sig en sorts krater, rakt in i väggen.
Med stor motivation och styrka började de båda två hugga hårt, rakt in i kratern. Svärden gick faktiskt igenom och det kändes som att där inte var särskilt mycket motstånd.
Trotts detta så var det extremt jobbigt och båda två kände hur svetten började rinna ner för deras pannor.
Både Kim och Attila skrek av utmattning men vägrade sluta. De högg mot väggen som att det var det sista de någonsin skulle göra.
- Vi ska komma ut här ifrån! Skrek Kim och drog bak svärdet ännu en gång.
Med all sin kraft piercade han väggen och vred sitt svärd... Plötsligt hördes ett dovt ljud.
En liten vindpust drog förbi Kim och Attila och nådde även Belle och Luna.
- Vi... Gjorde det... Sa Attila. Vi gjorde det! Sa han ännu en gång och lyfte upp både Belle och Luna i varsin arm och svingade runt dem. Nu ekade istället deras höga skratt nere i katakomberna.
Kim drog ut sitt svärd och med det så kollapsade den tunna del som stod kvar av väggen.

När dansen var över så samlades de allihop bredvid Kim. Det som dolde sig bakom väggen var en lutande backe. Den var inte särskilt brant men med tanke på deras trötta kroppar så var det ännu ett hinder att ta sig förbi.
Brisarna blev starkare och starkare medans de gick uppför backen. Väggarna började sakta även att skifta färg. Stenväggarna började plötsligt se lite mer grönaktiga ut. Vid närmare inspektion så såg de tydligt att det var alger som växte på stenarna. Kim och Attila tog båda två det som ett gott tecken då det betydde att vatten på något sätt nådde ner hit. Det kunde inte vara långt kvar till ytan nu.

Plötsligt kändes en hård vindpust. Mycket hårdare en de nätta brisar de tidigare känt. Av ren instinkt så sträckte både Kim och Attila ut sina armar för att skydda flickorna.
- Var kom det där ifrån?! Sa Attila, förvånat.
- Den där vinden kändes inte riktigt... Kim kunde inte sätta fingret på vad det var tills det att han hörde det höga vrålet. Det var Didou som hördes, precis ovanför dem. Vindpusten måste ha kommit från hans vingar.
Helt rätt, bara ett par sekunder senare så hade de nått toppen. Utgången eller ingången, vad man nu vill kalla det var även denna gömd på ett ställe där det en gång stått ett stort hus. Även detta var bara ruiner. Två av väggarna stod fortfarande stadigt och ovanpå den ena satt Didou.
Han fortsatte att ge ifrån sig höga vrål när de en efter en kom ut från tunneln. Sist ut var Belle och det var också då som Didou inte kunde hålla sig längre. Han tog ett stort steg ner från husväggen och med sin långa hals puttade han omkull Belle. Han vände sig sedan om och drog sitt stora huvud längst henne.
- Jaja... Jag ser dig! Sa hon och skrattade.
- Vi har saknat dig också kompis. Sa Kim och klappade honom på sidan.

Attila satte sig ner på huk bredvid Luna och la sin hand på hennes axel.
- Vem hade kunnat tro att en sådan liten flicka kunde rasera en hel vägg. Du har verkligen en spännande talang fröken... Sa han och gav henne ett nätt slag på armen.
- Aj... Sa hon och skrattade högt.

Tillsammans gick de ut från husruinen. Didou var fortfarande så glad att han hoppade rundor bredvid Belle och Luna. Varje gång hans stora kropp nådde marken så kändes det som att allting runt om kring dem skakade. Kim försökte säga till honom att lugna ner sig men det var ingen mening. Belle och Didou hade nog aldrig varit ifrån varandra så här länge, någonsin.
De hade nu nått fram till något som liknade ett torg. I mitten av torget stod en fontän, eller något som en gång varit en fontän. Det var tyvärr inte mycket kvar av den.
- Detta minns jag som igår... Sa Attila. Här stod alla försäljare och sålde sina grönsaker och köttbitar. Det var värsta äventyret att besöka detta torg med min familj när jag växte upp... Fortsatte han på ett nostalgiskt sätt.
- Låter trevligt. Svarade Kim. Jag önskar inget annat än att Belle och Luna också får uppleva känslan av att ha en massa folk runt om kring sig en vacker dag...
- Jag garanterar att det kommer dem... Det måste finnas fler än oss. De gömmer sig säkert, precis som ni har gjort, högt uppe i bergen eller djupt inne i skogarna. Svarade Attila med en säker röst.
- Jag hoppas du har rätt. På tal om ingenting, var är Hytte? Frågade Kim och gav samtidigt ifrån sig en hög vissling.
Det tog inte många sekunder innan ett högt vrål hördes borta i fjärran. Kim och Belle vände sig mot varandra och växlade konstiga blickar.
- Det där lät... Inte riktigt som Hytte, eller? Frågade Kim med en nervös röst.
- Njä... Inte riktigt. Svarade Belle.

Ett högt ljud av flaxande vingar hördes plötsligt ovanför dem och hela torget de befann sig på blev täckt av en stor skugga. Med stor förvirring tittade de allihop rakt upp i luften.
Draken som svävade där uppe var säkert tre gånger så stor som Didou och inte bara det, den var helt svart.
De stod allihop, helt förstelnade medans den stora draken vrålade högt uppe i skyn.
Varje slag av drakens vingar kändes som en mycket hård vindpust. Kim förstod att detta inte var en drake de kunde slåss mot.
- Vi måste ta skydd... Fort! Skrek Kim och tog ett hårt tag om både Belle och Luna. Med dem i sin famn började han springa mot ett av de söndriga gamla husen.
De hann inte mer än ett par steg innan draken la märke till dem. Ännu ett högt vrål hördes från skyn och inte långt efter följde en extrem hetta från drakens eld. Det var bara ett par meter kvar innan elden nådde dem och skulle utan tvekan sätta hela torget i brand.
Allting hände för fort. Kim hade inte reagerat i tid.
- Stäng era ögon... Sa Kim till sina döttrar medans han kände hur en tår rann ner för hans kind.

Kapitel 5 - Tack, Min Bästa Vän!

Kim satt hukad på marken med Belle och Luna i famnen. Hans armar sträckte sig över dem. Det skulle tyvärr inte göra någon skillnad mot den hemska eld som var på väg att utplåna både dem och säkerligen en stor del av Luftebyns stora torg.
Sekunderna kändes som timmar medans de väntade på den hemska elden från skyn och Kim, Belle och Luna var precis i mitten och därmed drakens måltavlor.
Värmen som de allihop kände dessa sekunder innan eldens nedslag var så intensiv att det inte gick att förklara. De få träd som fanns runt om kring torget hade redan fattat eld.
Kim tittade på sina döttrar och var glad över att de hade stängt sina ögon. Han ville verkligen inte att det sista de såg var hur allting brändes till aska.
- Jag älskar er mest i hela världen. Sa han och blundade.

Ett par sekunder gick och värmen var fortfarande lika extrem men för någon anledning så... Hade inte elden nått dem? Kim hade varit så fokuserad på att rädda Belle och Luna att han inte ens tänkt på varken Didou eller Attila. Han kollade snabbt åt höger och såg att där stod Attila. Precis bredvid dem med dragna svärd. Elden pulserade mot svärden som för någon anledning höll den tillbaka.
- Ta svärdet, jag kan inte hålla den mycket längre! Skrek Attila högt med en arg, trött röst.
Det tog Kim ett par sekunder innan han såg svärdet som Attila hade kastat på marken bredvid honom. Det var draksvärdet som de hade hittat nere i katakomberna. Det fanns ingen tid att förlora och i den situation som de befann sig i nu så tänkte inte Kim på att svärdet var gjort av drakdelar. Inte för en sekund. Han släppte flickorna och plockade upp svärdet.
Det var verkligen nu eller aldrig. Han visste att en strid mot den här draken kommer de inte att vinna men han kanske kunde köpa tillräckligt med tid för att de andra skulle lyckas fly.
Han sprang snabbt förbi Attila och såg hur elden studsade mot hans draksvärd. De fungerade som en sorts sköld. I Kims ögon såg det nästan ut som magi. Nu förstod han varför Attila så gärna ville ge honom hans fars svärd när de var nere i katakomberna.
Han hade nu kommit förbi den värsta elden och såg hur Didou förvirrat letade efter dem.
- Didou, Eld! Ta i så mycket du kan! Skrek Kim högt så att Didou skulle höra honom över det höga skrikande ljudet från den svarta drakens eld.
Utan att tveka en sekund så tog Didou ett fast tag i marken med sina stora klor. Han andades in tungt, hela hans bröstkorg vidgades och ändrade färg. Med ett högre vrål än någonsin förr så sköt Didou iväg en stor eldkula mot den svarta draken. Hastigheten på eldkulan var så hög att Kim knappt hann reagera och det gjorde inte den svarta draken heller.
Varken Kim eller Belle hade någonsin sett en drake producera en sådan koncentrerad eld.
Den träffade precis rätt, rakt på den svarta drakens käke. En hög smäll hördes och trotts att det inte verkade skada den svarta draken så var det tillräckligt för att den skulle vingla till och med det tappa fokus. Elden från drakens mun som varit så fokuserad mot Kim, Belle och Luna sprutades nu istället lite överallt.
- Nu Attila, ta dem och spring! Skrek Kim samtidigt som han själv började springa mot Didou.

Attila höll redan efter ett par sekunder i båda flickorna och sprang fortare än han någonsin gjort förr. Han kollade ner på dem och insåg att de faktiskt höll i både ryggsäckarna och Kims rock. Med tanke på vad som höll på att hända så tyckte han det var otroligt onödigt men han hade samtidigt inte tid att stanna och be flickorna släppa sakerna.
Kim sprang mot Didou som redan hade böjt sig ner och väntade på att Kim skulle kliva upp på hans rygg. Kims blick flög rundor lite här och var för att försäkra sig om att han inte skulle springa in i någon eld. Den var nämligen utsprid lite här och där eftersom draken inte längre sprutade eld på ett koncentrerat ställe. Allting gick så fort men i någon sekund så tyckte sig Kim kunna se en svart figur. Mellan två brinnande hus stod en helt kolsvart man med vad som såg ut som... Horn? Rök och eld flög rundor runt om kring honom. Kim stannade upp men i samma ögonblick så var den svarta figuren borta.
Kims första tanke var att han inbillade sig och bestämde sig därför för att inte tänka på det just nu. I detta ögonblick var det överlevnad som gällde.

Med hög fart hoppade Kim upp på Didous rygg. Han gav honom sedan en hård klack i sidan men den var nästan onödig, Didou var redan på väg att lyfta. Samtidigt som Kim försökte få syn på Attila, Belle och Luna så kollade han även efter den svarta draken. Det verkade som att den hade fått syn på dem igen.
- Fort Didou, flyg rakt mot den! Skrek Kim och gav Didou ännu en klack i sidan.
Det blev en osäker lyftning från Didou och Kims håll. Kim hade svårt att hålla sig kvar då han höll ett fast grepp om draksvärdet i sin ena hand. Det skakade något extremt och hela hans kropp lyftes och slogs sedan ner mot Didous rygg igen. Med ren vilja höll han sig kvar. Efter ett litet tag lyckades han få till en bra ställning och satt lite mer säkert. De närmade sig nu den svarta draken och kunde tydligt se att något var fel.
Detta var ingen vanlig drake... Runt om kring den spreds ett svart mörker som Kim bara hade sett en gång tidigare. Nere i grottan där de träffade Attila. Detta var ett skuggmonster!
Kim kände hur paniken började sätta in. Hur skulle han bemöta denna fasansfulla best? Kunde han eller Didou på något sätt ens göra någon skada? Han bestämde sig fort för att avvika från sin plan.
- Didou, flyg mot Belle! Skrek Kim medans han greppade tag om repet som satt fast runt Didous mage. Han knöt det hårt runt sin midja och ställde sig sedan försiktigt upp på knä.
- Det är nu eller aldrig... Sa han tyst till sig själv.

Den svarta draken hade nu vänt sig om helt och var på väg rakt mot Kim och Didou och därmed även mot resten av gänget. Ännu en gång gjorde den svarta draken sig redo att regna ner ett hav av eld mot dem.
- Didou... Försök hålla dig stadig! Skrek Kim som nu höll draksvärdet framför sig. Jag hoppas verkligen det här fungerar... Fortsatte han nervöst.
Det tog inte många sekunder innan elden började sippra ut ur den svarta drakens stora mun. Ytterligare några sekunder senare kom den massiva flamman, koncentrerat, rakt emot Kim och Didou. Värmen var ännu värre än tidigare. Nervositeten gjorde att Kims armar skakade okontrollerat. Han försökte samla sig men allting hände så fort. Innan han visste ordet av så hade elden nått dem. Han kände hur tyngden från elden tryckte honom bakåt längst Didous rygg. Kim fortsatte hålla tillbaka eldflamman med all sin styrka men hade redan efter ett par sekunder blivit tryckt bakåt hela vägen till Didous nacke. Repet han hade bundit runt midjan spände hårt.
- Didou, även om detta är det sista vi någonsin gör så får inte elden nå de andra! Skrek Kim.
Hans ord följdes av ett högt vrål från Didou som sedan lyfte på sin nacke. Didous huvud blev som ett stöd så att Kim inte skulle glida bak något mer. Kim kollade snabbt bakåt, rakt in i Didous öga.
Kim gav ifrån sig ett högt skrik samtidigt som han vände sig tillbaka och tryckte ifrån. Elden verkade på något sätt försvinna när det spenderade några sekunder nära draksvärdet. Det var precis som att svärdet sög ut energin ur elden.

Attila, Belle och Luna hade nästan nått fram till utgången av katakomberna. Det var det enda stället som Attila kunde tänka på som verkade säkert just nu.
- Resten av biten får ni springa själva. Sa Attila. Belle, se efter din syster nu... Fortsatte han.
- Snälla, lämna oss inte ensamma... Sa Luna förtvivlat med gråten i halsen.
- Bara ta skydd. Jag lovar att vi kommer tillbaka. Vi ska ta oss härifrån, allihop! Svarade Attila som redan hade vänt sig om och börjat springa tillbaka mot torget.

Den svarta draken hade nu sprutat eld i över trettio sekunder. Det tog all kraft Kim hade för att hålla tillbaka elden och han kände hur den började ta slut.
Kim skrek högt uppe i luften av smärta. Hans händer hade nu stora brännsår på sig och hela han skakade av utmattning. Plötsligt hördes något nere från marken.
Det var Attila som skrek till Didou att dyka. På så sätt missade elden både Didou och Kim. Eftersom Belle och Luna befann sig utanför räckhåll så gjorde det ingenting om elden slog ner på torget. Kim och Attila hade lyckats. Flickorna var säkra.
Didou flög ner nära marken och hann precis plocka upp Attila i farten innan den massiva elden nådde torget och satte allting i fyr.
- Kim, du gjorde det. De är i säkerhet! Sa Attila samtidigt som han fick hålla uppe Kim så att han inte skulle ramla.
- OK... Så bra... Tack för svärdet. Svara Kim och stängde sedan sina ögon.
Attila la ner Kim bakom sig och spände fast honom lite hårdare i repet.
- Didou, jag vet om att vi inte fick den bästa starten men nu behöver jag din hjälp för att rädda allihop! Skrek Attila samtidigt som han tog ett hårt tag i Didous päls.
Didou släppte ut ett högt vrål samtidigt som de nu flög bort från torget.
- Vi behöver fortsätta en bit så att den andra draken inte följer efter oss! Fortsatte Attila.

De nådde efter ett litet tag Attilas gamla hus, där ingången till katakomberna de använt tidigare fanns. Precis när de planerade att svänga runt och hämta upp Belle och Luna så såg de en skräckfylld syn. Didou tvekade inte en sekund utan landade direkt och lät Attila hoppa av.
Attila sprang fram.
- Förlåt... Förlåt mig... Sa Attila och satte sig ner på knä.
Ett tyst litet gnällande ljud hördes från Hytte som låg på marken. Hans vingar hade blivit avrivna och det verkade inte som att han hade mycket tid kvar. Didou stod nu också bredvid sin kompis och gnällde.
- Vad är det som har hänt med dig... Var det den svarta draken?! Frågade Attila dumdristigt. Hytte kunde ju inte svara honom ändå men han kände en sådan hopplöshet och visste inte riktigt vad han skulle göra.
- Hämta... Flickorna... Sa plötsligt Kim som redan hade tagit sig ner från Didous rygg och vinglade fram till Attila och Hytte.
- Nej, jag kan inte lämna dig här! Svarade Attila med en orolig röst.
- Du kan... Och du ska... Svarade Kim och gav Attila en underlig blick.
Attila förstod att det inte var någon mening att argumentera med Kim om detta och bestämde sig för att hoppa upp på Didous rygg igen.
- Förlåt Didou... Men du måste rädda Belle och Luna nu... Jag tar hand om Hytte. Sa Kim samtidigt som han klappade Didou på kinden.
Det tog ingen lång stund innan Attila och Didou hade vänt sig om och var på väg att lyfta.
Kim vinglade fram till Hytte som redan nu hade svårt att andas. Han satte sig hastigt ner och lutade sin rygg mot Hytte.
- Längre kom vi inte tillsammans kompis. Sa Kim samtidigt som hans ögon fylldes med tårar.
De satt där en liten stund, tysta. Kim kände inte att han behövde säga något. Han och Hytte hade varit med om så mycket under åren att det bara hade varit konstigt. De visste båda två att de älskade varandra.
Kim hoppade fram en liten bit och satt nu bredvid Hyttes ansikte. Hytte hade inte mycket krafter kvar men bestämde sig för att använda de sista till att lägga huvudet mot Kim.
- Släpp taget... Sa Kim samtidigt som han fortsatte att gråta. Tack för att du varit min vän. Fortsatte han medans Hyttes ögon stängdes för gott.

Ännu en gång kände Kim hur utmattningen satte in. Han hade verkligen inte en droppe energi kvar i kroppen. Han la sig ner tätt in till Hytte och fortsatte att gråta.
- Jag är säker på att du gjorde allt i din makt för att skydda oss... Tack, min bästa vän!

Kapitel 6 - Sydportens Väktare

Kim kände hur varenda del i hans kropp gjorde ont. Han hade fortfarande inte öppnat sina ögon. Delvis eftersom han var rädd över vad han skulle se men även på grund av att hans ögonlock verkade ha varit stängda en lite för lång stund. Det kändes nästan som att de hade bränts fast.
Han lyfte plågsamt på sin högra hand som var helt täckt i bandage och drog upp sina ögonlock.
- Aj... Sa han högt. Både över smärtan av att faktiskt dra upp ögonlocken men även från det starka ljuset som sipprade in genom fönstret.
Det tog honom ett par sekunder innan han förstod att han faktiskt var hemma igen. På något sätt hade Attila, Belle och Luna lyckats fly från Luftebyn. Inte bara fly utan även hittat tid att rädda honom.
Kim låg kvar i soffan ett bra tag. Han kunde klart och tydligt höra både Belle och Luna ute på gården men kände helt enkelt inte för att gå upp riktigt än. Han behövde analysera vad det var som faktiskt hade hänt först.

Ute på gården var det fullt ståhej. Belle och Luna var nästan färdiga med tvätten och skulle därefter börja plocka upp alla äpplen som fallit till marken. Det behövde göras rätt omgående för annars var det inte ovanligt att Didou gick och åt upp allihop på natten.
Det var inte bara Didou som var ett problem. Äpplena behövde också plockas upp fort eftersom annars skulle de bli angripna av insekter. Vem skulle vilja äta den äpplepajen?
På andra sidan huset hade Attila samlat vatten i ett par dagar. Han hade fått ihop två stora trätunnor och även en del småburkar som nu var fulla med regnvatten.
En tunna var till Didou, trotts att han flög iväg om han behövde dricka så var det skönt att ha honom nära på natten. Då behövde de kunna erbjuda honom något att dricka.
Didou hade haft ett par tuffa dagar. Saknaden av Hytte hade gjort honom så pass sorgsen att han mestadels bara låg helt för sig själv, tyst och stilla bakom huset. Han blev nästan bara sur när Attila pratade med honom. Detta stoppade inte Attila från att försöka.
- Kom igen nu din tråkiga drake... Sa Attila samtidigt som han kastade ett halvruttet äpple mot Didous ansikte.
Det studsade på hans stora nos och med det så vände sig Didou bort från Attila.
- Jaha... Strunta i det då! Skrek Attila frustrerat.

Timmarna gick och sysslorna ute på gården blev till slut klara. Tvätten var tvättad, vattnet var insamlat, äpplena var upplockade och Attila hade även spikat fast den söndriga fönsterbrädan på baksidan. Han hade till och med klippt av sig det långa håret och rakat bort det överväxta skägget.
Attila kände sig helt slut. Att säga att dessa dagar hade varit jobbiga var en underdrift. Han var nämligen inte van vid att ta hand om två småtjejer. De skrek och bråkade om helt obegripliga saker ena stunden och var bästa vänner ett par minuter senare. Det gick inte riktigt ihop i hans värld men det var onekligen så det fungerade i den här familjen.
Han började gå mot sidan av huset men vände sig en sista gång bak mot Didou.
- Kom igen, ryck upp dig nu. Tänk på flickorna, hur ska de klara sig om du ger upp nu? Sa Attila samtidigt som han försvann bakom husväggen.
Attila befann sig på sidan av huset när han plötsligt hörde fasansfulla skrik. Det var Belle och Luna.
Adrenalinet började pumpa och han drog upp sitt svärd. Med två stora steg hoppade han fram på gården.
- Vem du än är så... Halvskrek Attila innan han såg att det var Kim som precis hade klivit ut genom dörren. Flickornas skrik hade varit ett lyckoskrik över att se sin pappa uppe på fötterna igen. Attila pustade ut och la försiktigt tillbaka svärdet i sitt hölje.
- Sluta skrämma mig på det viset... Det gäller er alla tre! Sa Attila med en arg röst.
- Alla tre, vad har jag gjort?! Frågade Kim förvånat med en trött röst medans han kramade om Belle och Luna.
- Du är värst av alla, titta bara på dig, det ser ut som du skulle legat i marken. Svarade Attila och pekade på Kim.
- Tack för den! Svarade Kim, skrattandes.
- Vi var precis på väg in... Det finns en del saker vi behöver prata om... Rätt omgående, om du mår tillräckligt bra vill säga. Sa Attila efter ett litet tag och stämningen blev omedelbart betydligt mer seriös.
- Absolut, jag tänkte samma sak. Svarade Kim. Dessutom är jag vrålhungrig! Fortsatte han med ett litet skratt. Han såg ju nämligen alla äpplena som låg i Belle och Lunas korgar.

Efter ett litet tag befann sig allihop inne i huset. Värmen från den tända brasan spred sig tillsammans med doften från äpplena som Belle och Luna höll på att tillaga. Kim och Attila hade redan satt sig ner i soffan. Båda två visste om att snacket de behövde ha nu inte skulle bli något roligt alls.
- Vad hände egentligen? Sa Attila efter ett litet tag.
- Jag vet inte hur mycket du uppfattade nere på marken men draken som attackerade oss var onaturligt stor och inte bara det... Den var...
- Ett skuggmonster? Avbröt Attila
Kim nickade.
- Det är inte allt. Sa Kim. Mitt i stridens hetta så kunde jag svära på att jag såg något annat... Fortsatte han.
- Något annat? Frågade Attila fundersamt samtidigt som han vände sig mot Kim.
- Det var... Det såg ut som... Helt ärligt så vet jag inte hur jag ska beskriva det. Det såg ut som en svart vålnad med stora horn!
- Horn?! Är du säker på det? Utbrast plötsligt Attila.
- Njä, säker och säker. Det kan lika gärna ha varit min hjärna som spelade spratt med mig!
Attila reste sig hastigt upp.
- Jag har hittat en sak som du borde se. Sa Attila med en seriös röst medans han gick bort mot den stora högen med böcker de lyckats få med sig från Luftebyn.
Han flyttade rundor en del av böckerna men hittade till slut den som han letade efter. Han plockade upp den och gick tillbaka till Kim.
- Här... Kolla på första sidan.
Kim tog emot boken. På fodralet av den smutsiga gamla boken stod det bara en sak.
"Sabba"
Texten var knappt synlig. Det verkade nästan som att detta var en bok som någon hade försökt förstöra. Små bitar av fodralet hade blivit sönderrivna och namnet på framsidan var som sagt vagt. Precis som att någon hade försökt få bort det. Brännskadorna längst bokens kanter indikerade att den troligtvis hade blivit räddad från en brand av något slag. Kim öppnade försiktigt bokens fodral och fick syn på den första sidan. Han drog efter andan.
- Hur är detta möjligt?! Utbrast Kim.
- Jag antar att detta var den vålnaden du såg? Frågade Attila med en låg röst så att inte flickorna skulle höra honom.
- Ja... Eller, jag tror det... Menar du på allvar att det var... Kim kände hur han hade svårt att få fram orden. Det var bara för mycket.
Bilden som visades på första sidan i boken var en ritning av en svart vålnad med mörkröda ögon. Hornen som stack ut från pannan spretade åt alla håll och i sin hand höll den i en vit sten.
- Ja, det var troligtvis Kung Sabba. Det som jag inte förstår är, om han nu var på plats, varför stod han bara där? Vad var hans mål?
- Jag antar att hans mål var Belles relik. Jag tyckte mig hela tiden se den svarta draken leta efter er nere på marken. Kanske var det bara Belle som den var ute efter.
- Antagligen har du rätt men då kvarstår frågan, varför stod han bara där? Varför tog han inte bara stenen själv? Om han nu är så kraftfull... Frågade Attila ännu en gång.
Både Kim och Attila var så inne i diskussionen att de inte märkte att Belle och Luna hade kommit in i rummet för att servera äpplepajen som de lagat.
- Han kunde inte. Sa plötsligt Belle och tittade ner i golvet.
- Kunde inte? Vad menar du älskling? Frågade Kim.
- Jag vet inte riktigt. Han sa bara till mig att hans pappa inte kunde göra något mot oss, det var därför han... Skickade den där draken. Svarade Belle med en ledsen röst.
- Du menar alltså att prinsen fortfarande pratar med dig? Frågade Kim med en arg ton.
- Ja. Ibland... Men han säger inget taskigt. Jag tror... Jag tror att han verkligen försöker hjälpa oss.
- Om han verkligen vill hjälpa oss så berättar han hur vi... Attila han inte avsluta sin mening innan han blev avbruten.
- Hur ni... Förgör min far? Frågade plötsligt Belle med en mycket djup röst samtidigt som stenen i Belles ficka gav ifrån sig ett svagt sken.

Attila var snabbtänkt, han förstod att det inte längre var Belle som pratade. Han rusade fram och plockade upp Luna som stod bredvid Belle. Samtidigt som Attila hoppade bakåt med Luna i sin famn så tappade hon äpplepajen. Hon gjorde ett tappert försök att fånga den men den var snabbt utanför hennes räckhåll.
Den nådde dock aldrig marken. Belle, eller prinsen rättare sagt, fångade den innan den slog i golvet.
- Var försiktig, beskyddare, det hade... Varit otroligt slösaktigt att låta en... Så fin paj gå till spillo... Sa prinsen som nu verkade ha full kontroll över Belles kropp.
Kim reste sig upp från soffan och ställde sig framför Attila och Luna.
- Om du nu verkligen vill väl... Svara då på min fråga. Sa Kim med en seriös röst.
- Jag kan... Försöka...
- Vad skulle hända med dig om jag helt enkelt tog stenen ifrån Belle? Vad skulle hända med dig om jag förstörde den? Fortsatte han och spände blicken i prinsen.
Prinsen gav ifrån sig ett litet leende och började sedan, till allas förvåning att klappa sina händer.
- Där... Fick du mig, Kim Sydport...
Kim kände ännu en gång hur hjärtat började pumpa. Han tog ännu ett steg närmare prinsen.
- Hur känner du till det namnet? Frågade han. Han försökte gömma sin förvåning över att prinsen visste hans fulla namn men det gick inte så bra.
- Jag vet... Det som Belle vet... Svarade prinsen.
- Du ljuger alltså också... Jag har nämligen aldrig berättat om det namnet för någon, inte ens för Belle och Luna!
- Nej, jag vet... Svarade prinsen självsäkert. Precis som du själv så... Är din dotter otroligt... Nyfiken. Hon har läst alla gamla brev från... Dina föräldrar... I smyg... Fortsatte han.

Det lät sannolikt i Kims öron. Prinsens svar var snabba och på något sätt som Kim inte riktigt kunde förstå så lät han... Trovärdig. Han kände en blandning av stolthet och besvikelse. Stolthet över att Belle faktiskt var intresserad av deras bakgrund, så pass mycket att hon läst hans hemliga brev i smyg. Denna nyfikenhet hade hon garanterat ärvt av honom. Besviken över att hon inte frågat först, självklart hade han delat med sig av hans, eller rättare sagt deras historia.
- Vänta lite... Sa plötsligt Attila. Du menar alltså att din förfader var en del av Kungens hov? Av Kung... Sabbas hov? Fortsatte han.
- Det verkar som det. Allt jag vet är att en av mina förfäder var sydportens väktare. Där av namnet. Det har egentligen ingenting med oss att göra. Mina föräldrar ärvde bara ett namn, det är så enkelt. Svarade Kim och ryckte på axlarna.
- Det finns... En... Anledning till varför... Just Belle kunde plocka upp mig... Kim Sydport. Sa prinsen och tog ett steg närmare Kim. Det är tack vare... Den mannen som vi... Står här idag. Fortsatte han.
Kim, Luna och Attila stod allihop som frågetecken.
- Vad menar du? Frågade Attila.
- Belle, det här kommer att ta en... Liten stund... Men det är dags att allihop får reda på... Sanningen. Sa prinsen. Min förhoppning är... Att efter ni hört den här... Historien så kommer ni också... Att lita på mig. Precis som... Belle redan gör. Fortsatte han.
Prinsen satte sig rakt ner på golvet i skräddarposition med armarna mot sidorna.
- För lite mer än... Tvåhundra år sedan...

"För lite mer än tvåhundra år sedan så levde jag och min bror på slottet tillsammans med min far och min mor. Vi var en lycklig familj. Till en början. Som från ingenstans så började min far, som vanligtvis var mycket rättvis och älskad av folket, att sluta åka ner till staden. Efter ytterligare ett par månader så såg även min mor en stor förändring hos honom.
När hon konfronterade honom så slutade det inte väl. Framför våra ögon så hände det otänkbara. Detta i sin tur förändrade honom ännu mer. Han blev full av ilska och hat. Till och med hans närmsta soldater som skyddat honom i många, många år började vända honom ryggen.
Det var inte bara min far som förändrades, utan det gjorde även min bror. Han började också se ner på folket som aldrig hade gjort något annat än att dyrka oss. De blev båda paranoida och såg faror bakom varje hörn. Det spelade ingen roll vad jag sa, de såg på mig som att jag var den som tappat förståndet.
I något skede, när min far befann sig på sin absolut djupaste plats så började det höras viskningar i slottet. Viskningar om en kraft som kunde förgöra världen om den som ägde den så önskade.
Min far, som redan då hade förlorat förståndet lurade med mig och min bror ner i slottets djupaste avgrund."

- Relikerna skapades på en plats dit vanliga människor inte kunde färdas... Avbröt Attila. Så med det menas, en plats dit bara kungligheter kunde nå? Fortsatte han.
- Precis... Svarade Prinsen.

"Platsen vi färdades till finns troligtvis fortfarande kvar under slottet i Ryterbacken. Det är en mörk plats som ingen någonsin skall behöva se. Det sista jag och min bror såg när min far kastade ner oss i avgrunden var min fars glada ansikte... Och något mer. Bakom min far stod en mörk figur och viskade i hans öra.
Det mesta som hände nere i avgrunden har till och med jag förträngt. Allt jag kommer ihåg var att mitt liv höll på att ta slut. Jag kunde känna hur min själ höll på att förintas. Jag plockade upp det första jag kunde hitta i ren rädsla. Den sten som låg närmast mig.
Jag tittade över mot min bror. Han var inte rädd. Han var arg. Han plockade också upp en sten, inte för att skydda sig utan för att försöka skada min far. Det sista jag kommer ihåg var att min bror sa de följande orden.
- Jag kastar denna sten i hopp om att den träffar dig far och med det ger dig det som du önskar mest av allt i denna värld. Ett grymt slut.

Min bror blev, som ni redan vet, till mörkrets relik. Precis som han sa så gav han min far precis det som han önskade sig mest i hela världen. Jag däremot blev kvar i avgrunden.
Precis som Attila berättade för er så förstod inte min far att han hade offrat mer än vad han behövde.
Det var först ett par år senare, när min far redan hade börjat sin rensning som jag blev hittad.
Mannen som hittade mig var ingen annan än... Er förfäder, Mikael Sydport.
Slottet hade redan sen en tid tillbaka blivit övergivet. Mikael Sydport visste inte detta och hade på egen hand tagit sig tillbaka till slottet i hopp om att sätta stopp för min far. Han såg det som sitt ansvar då han hade varit en av de fyra väktarna. Till hans förvåning så var inte min far längre kvar på slottet. Mikael hade då gott om tid på sig att leta igenom hela slottet och hittade till slut hela vägen ner till mig.
Detta var första gången någon hörde mina viskningar.
Mikael räddade mig. Tyvärr kunde hans kropp inte hantera det som den utsattes för genom att ha mig nära. Tro det eller ej men jag tvekade inte en sekund på att den som en dag skulle plocka upp mig skulle bära hans namn."

- Jag kan fortsätta... Men kontentan... Är den samma. Sa prinsen. Min far... Kung Sabba är definitivt fortfarande... I livet. Han må vara... Försvagad för tillfället... Men det betyder inte att... Han inte kommer tillbaka. Den enda som kan... Stoppa honom och hans odödliga... Armé, är ni, med Belle och mig i spetsen. Fortsatte han.
Kim satt med händerna i pannan, frustrerad över att allting bara blev mer och mer komplicerat. Han tittade upp mot Attila och Luna.
- Vad säger ni? Frågade Kim.
Attila funderade ett bra tag innan han valde att säga det som Kim troligtvis inte ville höra.
- Jag tror att om vi väljer att göra ingenting så fördömer vi den här världen. Om vi väljer att göra något så finns det iallafall en chans att vi lyckas besegra mörkret. Svarade Attila med en varm röst.
Luna tog Attila i handen och nickade.
- Jag håller med honom, pappa. Vi måste iallafall försöka. Sa hon med en säker röst.
- OK... Men det finns fortfarande en person som jag inte hört något från. Sa Kim och tittade över mot prinsen.
Han blev först lite chockad men kom efter ett litet tag på vad Kim menade.
- Oj, förlåt... Du vill självklart... Prata med Belle. Sa han lite skamset.
- Jo, tack... Det hade varit trevligt. Svarade Kim.
- Det är en... Sista sak... Som ni behöver... Tänka på. Sa prinsen medans Belles röst började bli normal igen. Belle kommer... Behöva... Lära sig hur... Man slåss och hur... Hon ska använda... Mig. Med dessa ord så avslutade prinsen sin visit.

Det gick inte många sekunder innan Belle blev sig själv igen. Hon skakade lite på huvudet, ungefär som när man försöker ruska av ett par regndroppar från håret.
- Jag tycker likadant pappa. Sa Belle och reste sig upp från golvet.
Kim kunde höra hur självsäkra de allihop var. Han visste och förstod självklart också att det inte fanns något annat val. Ingen av dem var villig att riskera hela världen för sina egna liv. Djupt inne önskade bara Kim att han kunde göra detta själv, utan att behöva involvera varken Belle eller Luna.
Kim pustade ut.
- OK... Men vi behöver en plan. Vi kan inte bara rusa in någonstans som vi gjorde i Luftebyn. Jag skulle varit mer bestämd. Då... Kanske...
- Inbilla dig ingenting Kim. Att Hytte valde att ge sitt liv för att rädda sin familj är inte ditt eller någon annans fel. De enda som bär ansvar för ondska är de som sprider den. Avbröt Attila, han visste nämligen precis vad Kim skulle säga. Vi kommer att göra upp en plan men innan dess har jag och flickorna något att visa dig. Fortsatte han.
Kim blev smått förvirrad. Vad var det nu de skulle visa honom? Hade andra halvan av huset brunnit ner eller var det så att Didou hade ätit upp alla getterna? En olycka kommer sällan ensam tänkte Kim när han följde efter Attila in på Belle och Lunas rum.

Attila stod i mitten av det lilla rummet som var fullt med Belle och Lunas skräp. De samlade nämligen på det mesta. In i rummet kom även Belle och Luna och ställde sig bredvid Attila.
Kim blev ännu en gång förvirrad. Han kollade på sina flickor och såg att de båda två smågrät.
De försökte båda två gömma sina tårar men Kim såg igenom det utan någon direkt ansträngning.
- Vad är det som är fel? Vad det än är så kan ni berätta det för mig. Sa Kim med en mjuk röst.
Ingen svarade honom men efter ett par sekunder så vände sig Belle om och plockade upp något som var inlindat i en mörkblå filt.
- Jag vet vad du tycker Kim. Det gör vi alla tre... Men vi är på väg ut på okänd mark. Vi kommer behöva all hjälp vi kan få. Det innebär också att vi kommer behöva använda alla nödvändiga medel till vårt förfogande.
- Belle, vad är det du håller i? Frågade Kim med en nervös röst.
- Det är... Det är ditt svärd pappa. Svarade Belle, med en ledsam röst.
Belle öppnade filten som täckte svärdet. Det var draksvärdet som han hade använt i striden mot den svarta draken.
- Jag trodde att jag var tydlig. Jag vill inte använda ett svärd som är gjort av... Kim avslutade aldrig sin mening för han såg plötsligt något som fick honom att falla ner på knä. Svärdets blad såg annorlunda ut. Han kände tydligt igen formen på det nu lite mer osymmetriska bladet. Kim kände hur tårarna började rinna ner för hans kind.
- Det... Det är Hytte pappa! Skrek Belle och kramade om honom.
Även Luna gick fram med gråten i halsen och anslöt till kramen.

Det var enkelt för Kim att se att bladet var gjort av Hyttes skadade horn. Han kände igen varenda skåra då det var han själv som en gång i tiden hjälp till att läka såret.
- Kim, det sista någon av oss vill är att vanhedra Hyttes minne. Jag tror verkligen, av hela mitt hjärta att om Hytte själv fick bestämma så skulle han vilja slåss vid din sida. Nu kan han det, ännu en gång!
Kim reste sig sakta upp. Han kände hur hans ben fortfarande var skakiga. Han tog tag i svärdet som Belle nu sträckte till honom.
- Vi blir inte av med varandra så lätt verkar det som... Eller hur kompis? Sa han medans han la svärdet mot sin panna. Belle, Luna... Attila... Tack. Fortsatte han samtidigt som han torkade bort de sista tårarna med sin tröjärm.
Efter ett par minuter gick de tillsammans ut i vardagsrummet igen.
- Nu tycker jag att vi äter den goda pajen som ni kämpat så hårt med tjejer. Sa Kim. En plan för framtiden kan vänta tills imorgon. Fortsatte han, nu med ett stort leende på sina läppar.

Kapitel 7 - Planen

Belle låg kvar i sängen trotts att hon hörde både Luna och Kim ropa på henne. Sanningen var att hon hade varit vaken rätt länge men det var ju så otroligt skönt att bara ligga och dra sig. Hon visste om att idag var en viktig dag. Det var idag som de skulle lägga upp sin plan för framtiden. Hon sneglade ut genom det lilla fönstret bredvid deras våningssäng och såg Didou på baksidan. Han sov fortfarande, såklart. Det skulle han troligtvis fortsätta med ända tills någon väckte honom.
- Belle, kom igen nu, vi väntar allihop på dig! Skrek Attila, lagom högt utanför hennes dörr.
- Jag är ju uppe! Svarade hon med en irriterad röst. Hon insåg rätt fort att nu var hon tvungen att gå upp eftersom hon precis hade halvljugit för Attila.
Sakta men säkert reste hon sig upp ur sängen och sträckte ut sina armar åt sidorna tillsammans med en hög gäspning.
Hon plockade upp den svarta stenen från nattduksbordet och gick ut genom dörren.
Ute i vardagsrummet satt redan Kim, Luna och Attila samlade vid soffan. Frukosten var uppdukad men det verkade som att de redan hade ätit färdigt.
- God morgon älskling, ta något att äta så vi kan komma igång sen. Sa Kim.
Belle plockade enbart upp ett par äppelskivor och satte sig sedan ner bredvid bordet.
- Jag är redo. Sa hon samtidigt som hon gäspade ännu en gång.

Sanningen var att Attila och Kim redan hade suttit uppe en bra bit in på natten och diskuterat hur de skulle gå till väga. Att ta sig an detta uppdrag skulle inte bli enkelt. Dessutom skulle de behöva hjälp. Att besegra den värsta ondskan som denna värld någonsin hade sett skulle de inte klara av ensamma.

"Sex timmar tidigare."
- Så du menar att de fortfarande finns? Svarade Kim med en förvånad röst.
- Jag kan inte svära på det men det känns inte som att de skulle låta en sådan kraft bara försvinna. Någon måste ha fört den vidare. Sa Attila. Mannen jag träffade som ung var inte bara kraftfull utan även otroligt snäll. Fortsatte han.
- Problemet är att även om de fortfarande finns kvar så har vi inte den blekaste aning om var de befinner sig. Under mina resor har jag inte träffat många människor alls. Ännu mindre någon som du beskriver.
- Nästa problem är att även om vi lyckas få ihop fler krigare så vet vi inte heller var Sabba befinner sig...
- Vi vet inte heller hur stark han är. Trotts att prinsen sa att han var försvagad för tillfället.
Både Kim och Attila satt nu mer eller mindre och tvivlade på allt. Hur skulle de kunna genomföra något så här stort? Allt de hade till sitt förfogande var två barn och en drake.
- Du förstår att det kommer ta lång tid, eller hur? Frågade Attila. Jag menar, vi kommer inte kunna bygga ihop en armé på en vecka liksom. Fortsatte han.
- Nej jag förstår det och har redan tänkt på hur vi skulle kunna gå till väga. Svarade Kim.
- Vad menar du?
- Vi behöver prinsen för att kunna hitta Sabba. Alltså är detta ett uppdrag för Belle. Det är också det farligaste uppdraget så därför är detta något jag och hon kommer sköta.
- Du tror väl inte på allvar att... Attila blev fort avbruten av Kim.
- Du måste förstå mig rätt, Attila. Vi har inte känt varandra särskilt länge men jag litar på dig. Jag lägger min ena dotters liv i dina händer. Du och Luna måste till varje pris hitta en armé som är villig att slåss mot... Inte bara Sabba utan allt som kan tänkas komma vår väg. Sa Kim med ett leende på läpparna. Inte bara behöver vi hitta Sabba utan vi behöver också på något sätt se till att Belle lär sig hur reliken fungerar. Gör hon inte det så har vi inte en chans, med en armé eller utan. Fortsatte han.

"Nutid."
- Så om jag förstår dig rätt så är planen att du och jag ska leta upp Sabba, helt själva? Frågade Belle samtidigt som hon gjorde ett underligt ansiktsuttryck.
- Ja, och inte bara det. Svarade Kim. Du behöver även lära dig hur du... Hur vi skall använda reliken när tiden är inne. Fortsatte han.
- Vad var det vi skulle göra nu igen? Frågade Luna som satt lite hopkurad vid sidan om Belle.
- Vårt mål blir enkelt. Allt vi ska göra är att hitta fler människor. Svarade Attila med ett litet skratt. Det finns säkert många stora krigare där ute som gärna ansluter sig till vår strid. Fortsatte han, fortfarande med ett stort leende.
Luna svarade honom med ett leende och en tumme upp.
- Jag ska vara ärlig med er båda. Detta kommer ta lång tid. När vi väl skiljs åt så kommer vi troligtvis inte träffas på ett tag. Sa Kim med en halvledsen röst och tittade mot Luna.
- Jag förstår pappa. Sa hon. Det är ingen fara, jag kommer ju ha Attila! Fortsatte hon med en glad röst.
- Jag är glad att du ser det på det sättet. Jag tror vi alla behöver lite tid på oss att packa. Vi möts vid ytterdörren om en timme. Familjemötet är härmed avslutat. Sa Kim och skrattade lite obekvämt.
Kim hade såklart varit ifrån både Belle och Luna under längre perioder men detta var något helt annat. Att inte veta var Luna skulle befinna sig samt att lägga så mycket tillit åt någon han bara känt ett par dagar kändes väldigt läskigt. Varken Attila eller flickorna förstod nog hur otroligt jobbigt det här var för pappa Kim.

Belle och Luna gick tillsammans in på sitt rum. Den här gången var de inte lika fulla av lycka som förra gången de skulle ge sig iväg. De förstod nu att med äventyr kommer också faror. De stod båda två och packade sina väskor. Allt från extra kläder till torkad frukt.
- Hur mycket tror du jag behöver ha med den här gången? Frågade Luna skrattandes medans hon höll upp sin påse med krut.
- Jag hade tagit med alltihop, för att vara på den säkra sidan. Svarade Belle med ett leende.
Luna tittade över mot Belle och funderade om nu var rätt tid att visa henne vad hon hade jobbat med ett bra tag. Det kändes som det, vem visste när de skulle träffas igen.
- Belle... Jag har en sak till dig. Sa hon med en ödmjuk ton.
- Jaså, vad för något? Frågade Belle med spänning.
Luna vände sig om och klättrade upp i våningssängen. Efter ett litet tag så hittade hon vad hon letade efter och klättrade ner igen.
- Du måste inte använda den om du inte tycker om den men jag tyckte det skulle vara roligt om vi såg ut som systrar för en gång skull... Sa Luna medans hon räckte fram ett inslaget paket till Belle.
Belle öppnade det sakta och såg att det var en svart rock. En likadan som Luna hade gjort till deras pappa en gång i tiden. Precis som sin pappas rock så hade den en luva och fickor på varje sida. Skillnaden var att knappen som man stängde rocken med var gjord i lila. Belle älskade nämligen färgen lila, det visste Luna om.
- Inte använda den? Jag älskar den! Skrek Belle, överlyckligt medans hon hoppade fram och kramade om sin lillasyster.
- Vad glad jag blir! Jag har gjort en likadan till mig själv också!
- Ja, då ser vi verkligen ut som systrar! Sa Belle skrattandes.

Efter ett litet tag så kände både Belle och Luna att de hade packat klart och började gå tillbaka ut mot vardagsrummet. Där ute stod Kim och Attila och småbråkade.
- Varför ska du ha den? Ingen av oss vet var vi ska! Sa Attila med en arg röst.
- Nej precis, ingen av oss vet någonting så varför ska du ha den?! Svarade Kim med en lika arg röst.
- Men vad är det ni skriker om?! Skrek Belle som precis hade satt sin fot i rummet.
- Vi började titta efter böcker, kartor och skrifter som kan vara av nytta under resans gång och hittade den här. Sa Attila och visade upp en stor karta som, när den vecklades ut visade hur mycket som helst. Alla stora städer fanns med på den. Stora skogsområden visades och även vägar genom bergen. Jag anser att det är bäst att vi tar den med oss med tanke på att vi kommer behöva besöka många olika ställen för att hitta folk. Fortsatte han.
- Jag anser däremot att vi behöver den mer med tanke på att vi inte heller vet var vi ska börja leta. Sabba kan ju befinna sig var som helst. Sa Kim.

Belle och Luna kollade på varandra. Belle ryckte på sina axlar och tog sedan kartan ifrån Attila.
- Men, vad håller du på med?! Sa han.
- Ge oss lite tid så kan vi göra en till karta, kanske inte lika fin som denna men den kommer i alla fall gå att använda som referens. Svarade Belle och gav kartan till Luna.
Luna sparade ingen tid utan tog med sig kartan bort till vardagsrumsbordet och sträckte ner sin hand i ryggsäcken efter sin penna.
- Kan ni verkligen göra det? Frågade Attila.
- Klart vi kan, eller rättade sagt, klart Luna kan. Svarade Belle med självförtroende.
Det tog Luna närmare tjugo minuter att återskapa en liknande variant av kartan. Den hade absolut inte samma detaljer som den riktiga kartan men precis som Belle hade sagt så gick den definitivt att använda som referens. Befann man sig på ett ställe så kunde man enkelt med hjälp av kartan se vad som låg nära.
- Jag kan knappt tro det. Jag har sagt det förut men du har verkligen talang unga fröken. Sa Attila medans han höll Lunas karta framför sig. Den här räcker gott och väl för oss, ta ni den riktiga. Fortsatte han.
- Nu får du mig att låta som... Sa Kim och pustade ut. Nej, strunt samma. Gör ni så, vi tar den riktiga. Fortsatte han. Han såg relationen som Luna och Attila hade byggt upp och kände sig nu lite tryggare med att han var den som skulle ta hand om henne.
Kim tog tag i sin rock och svepte den om sig.
- Är alla redo? Sa han och öppnade ytterdörren.

Nu stod de alla fyra utanför dörren. Belle och Luna stod tillsammans med sina likadana rockar och dansade rundor. Kim vände sig om och låste dörren. Tillsammans gick de sedan runt huset till bakgården där Didou fortfarande låg och sov.
- Detta är ju helt otroligt. Hur är det ens möjligt att sova så här länge?! Utbrast Attila.
- Han har alltid varit så här. Svarade Belle när hon gick fram och klappade Didou på sidan av ansiktet. Dags att vakna din dumma drake. Sa hon, på ett snällt sätt.
Didou gav ifrån sig den största gäspningen någon av dem någonsin hade sett.
- Hur är det med dig kompis? Sa Kim och klappade honom på andra sidan.
Didou reste sakta men säkert på sig. Vingarna och benen sträckte han på samtidigt som ännu en gäspning slank ut.
- Han påminner mig om någon. Sa Kim och skrattade högt.
- Du drar alltid det skämtet, så roligt är det inte! Svarade Belle.

Det tog inte lång tid innan de alla fyra satt uppe på Didous rygg.
- Säg hej då till huset, flickor. Vi ser det nog inte på ett bra tag. Sa Kim.
Belle och Luna blev båda två lite småledsna medans de vinkade till huset.
- Inget glömt nu? Fortsatte Kim.
- Nej, pappa, vi har inte glömt något... Svarade Belle. Kom igen nu Didou, nu sticker vi! Fortsatte hon och gav Didou en liten spark i sidan.
Didou började som vanligt med att ge ifrån sig ett högt vrål. Efter det började han springa lite lätt samtidigt som de stora vingarna flaxade. Ett par sekunder senare var de redan uppe i luften.

- Didou, flyg ner mot den stora sjön! Skrek Kim högt för att överrösta vinden.
Den stora sjön var den sjö där Kim och Belle en gång i tiden hade hittat Didou. Det var också denna sjö som Didou och... Hytte brukade flyga ner till för att dricka. Den låg inte mer än tio minuter från huset.
Trotts att Kim, Belle och Luna kallade det för den stora sjön så var den i verkligheten inte särskilt stor. Man kunde gå runt om hela sjön på bara några minuter. Det var ett perfekt ställe för Attila och Luna att börja sin resa.
Efter en liten stund så var de redo att landa. Didou landade precis där han brukade och gick sakta fram mot det glasklara vattnet. Han vände sakta på huvudet och verkade leta efter något. Det var först efter ett par sekunder som Kim och Belle förstod att det var Hytte han letade efter.
- Jag saknar honom också. Sa Kim samtidigt som han la handen på svärdet som hängde vid hans sida.

Plötsligt ställde sig Luna bredvid Kim och tittade upp mot honom.
- Är du säker på att ni klarar er utan mig? Sa hon samtidigt som hon flinade lite lätt.
Kim tittade tillbaka på henne och flinade.
- Är du säker på att du klarar dig utan oss? Sa han samtidigt som han hukade sig. Jag kommer att sakna dig något otroligt. Fortsatte han, nu med en lite mer seriös röst.
- Jag kommer sakna dig också... Pappa... Svarade hon med gråten i halsen.
- Men Luna... Vi måste inte dela på oss, vi kan...
- Nej! Utbrast hon plötsligt. Vi har bestämt oss för detta och gjort upp en plan! Nu fullföljer vi den! Jag och Attila ska hitta de starkaste krigarna som finns! Fortsatte hon.
- Jag vet om att du kommer göra ditt allra bästa, Luna. Det kommer vi också, när vi träffas igen så kommer vi vara redo att möta vad som än kommer vår väg. Svarade Kim.Belle, Luna, Kim och Attila kollade allihop sorgset på varandra ett litet tag innan Luna avbröt tystnaden.
- OK allihop! Gruppkram!
Ett leende inföll sig på samtligas läppar när de gick ihop i en stor kram.
Bakom ryggen på Luna och Belle så tog Kim och Attila upp sina händer och gav varandra ett hårt handslag.
- Jag kommer att skydda henne med mitt liv. Sa Attila.
- Jag räknar med det. Svarade Kim.

Kapitel 8 - Kulten

Ungefär ett år senare.

Svärden som slogs emot varandra skapade stora gnistor som studsade mot bergsväggen.
- Vad är det för skillnad på dig och mig?! Skrek mannen med den svarta luvan.
- Skillnaden mellan oss är att jag vet, i mitt hjärta vad det är jag slåss för! Svarade Kim när han ännu en gång tog sats och hoppade mot mannen.
Svärden möttes ännu en gång, var där efter Kim gjorde en snabb snurr samtidigt som han hukade sig. Båda två var utmattade efter sin långa strid. Kim hade rätt fort konstaterat att den här dyrkaren var annorlunda än de andra. Han var dock fast besluten att vinna.
Äntligen fick han in en bra vinkel och lyckades skära av mannens hand.
Våldsamma skrik ekade rundor bland bergen innan Kim hann välta honom till marken och sätta sin hand framför hans mun.
- Lugna ner dig. Jag kan fortfarande rädda dig men först ska du svara på mina frågor. Sa Kim med en allvarlig röst.
Mannen verkade lugna ner sig lite så Kim bestämde sig för att låta honom prata.
- Du... Du förstår inte! Sa mannen med en nervös röst.
Svetten rann ner från hans panna samtidigt som han ännu en gång började prata.
- Jag... Jag kan inte...
- Du kan inte vadå?! Svarade Kim med en något aggressiv röst.
- ... Ja... Jag...

Plötsligt började mannen göra konstiga rörelser. Kim hoppade snabbt bakåt och höjde svärdet framför sig.
Mannens ben och armar var först med att byta skepnad. Huden som syntes under den svarta manteln blev mörkare och mörkare. Mannens ansikte förlorade snabbt sitt ljus och alla ansiktsdrag försvann.
- Är du kvar där inne?! Skrek Kim.
Ett underligt ljud hördes från mannen som påminde om en hög viskning. Plötsligt öppnade mannen sina ögon igen. De var Illröda.
- Är det inte nu... Du borde skratta? Sa mannen när han nu hade blivit ett med skuggorna.
- Inte igen... Sa Kim högt för sig själv medans han höjde svärdet och tog sats. Ingen i den här världen förtjänar att bli skrattad åt när de dör...

Sanningen var att Kim och Belle hade stött på många från samma kult. De klädde sig alla likadant och verkade, inte bara dyrka Sabba utan på något sätt så trodde de verkligen att han var svaret. För någon anledning så önskade dessa människor ett evigt mörker och värld full av ondska. Det var fullständigt obegripligt för både Kim och Belle.
Det som nyss hände, att dessa människor på något sätt förvandlades till hemska varelser hade Kim och Belle stött på två gånger tidigare. Det var nästan som att någon annan kontrollerade deras förvandling.
Kim hade lyckats höra två av dessa dyrkare prata för ett par dagar sedan om att "det" skulle ske ännu en gång, i en närliggande by.
Det fanns inte så många olika byar de kunde ha menat så Kim hade spenderat flera dagar med att leta efter den rätta byn.
Han verkade äntligen ha hittat rätt. Den stora frågan var, vad "det" är.

Bergskanten var tillräcklig för honom att gömma sig bakom. Ingen borde kunna se honom nere från den lilla byn.
Nästan alla hus där nere såg tomma ut, det var endast tänt i två av dem. Kim tyckte det var lite underligt. De två männen hade klart och tydligt sagt att det befann sig många människor i den by där "det" skulle ske. Om så var fallet, varför var det då så tyst där nere?
Plötsligt öppnades dörren i det ena huset. Mannen som klev ut var klädd precis likadant som mannen från tidigare. Hade Kim kommit för sent?
Var "det" redan genomfört?
Han bestämde sig för att ta en närmare titt. Problemet var att det inte fanns några bra gömställen. På vägen ner från bergskanten fanns ett par stenar som var tillräckligt stora för honom att gömma sig bakom, det var allt.
Han lyckades dock, på något sätt ta sig ner till plan mark obemärkt.
Det hade precis börjat skymma och mörkret la sig sakta över den lilla byn men Kim kunde fortfarande klart och tydligt se att mannen höll något i sin hand. Det var för litet för Kim att tyda vad det var för något på så här långt avstånd men vad det än var så skulle han få tag på det.
Precis i samma stund som Kim skulle göra sitt angrepp så började mannen prata.

- Det är gjort. Tyvärr blev resultatet det samma.
Kim lyssnade men kunde inte riktigt tyda samtalet, pratade mannen med sig själv?
- Ja, jag förstår. Jag lägger reliken bland de andra.
Reliken?! Hade den här mannen på något sätt fått tag på en av relikerna?
- Här finns ingen kvar. Jag bränner allt till aska... Ja, det är uppfattat, länge leve mästare Sabba! Fortsatte mannen.
Sabba?! Kim kunde inte hålla sig längre. Han reste sig upp med svärdet i högsta hugg. Han hade länge sökt efter dyrkare som på något sätt kunde berätta för honom om Sabba men de flesta vågade inte ens yttra hans namn.
Kim hann knappt ta sig förbi den bumlingen som han gömt sig bakom innan mannen vände på huvudet och fick syn på honom.
- Vem kan du vara? Sa mannen med en finurlig röst samtidigt som han la ner föremålet i sin ficka.
- Det spelar ingen roll vem jag är. Svarade Kim. Vad har du gjort med alla i den här byn?! Fortsatte han medans han spände ögonen i mannen och pekade med svärdet mot honom.
- Vänta lite nu... Kan det vara så att du är mannen som jag hört så mycket om de senaste månaderna? Frågade han.
Kim visste inte riktigt vad han skulle svara på den frågan. Under tidens gång så var det ett par dyrkare som hade lyckats fly. Det hade ju varit underligt om de inte rapporterade till någon tänkte han för sig själv.
Det blev tyst ett litet tag och allt som hördes var vinden som susade upp mot berget bakom dem. Både Kims rock och mannens mantel svajade i vinden.
Spänningen var intensiv medans de båda väntade på vem som skulle göra det första draget.

- Du verkar inte vilja svara på min fråga. Sa mannen. Då får du ursäkta att jag väljer att inte svara på din heller. Fortsatte han samtidigt som han drog fram sin andra hand från under sin svarta mantel och slog ihop händerna.
Plötsligt började något underligt att hända. I mannens hand började ett svart klot att formas. Det såg nästan ut som... Koncentrerad svart rök. Kim kände hur hans puls började öka. Den här mannen var definitivt inte som de andra han hade mött under årets gång.
- Du verkar nervös. Sa mannen. Det är förståeligt men tur för dig så behöver du inte vara det särskilt länge. Fortsatte han medans den svarta röken blev större och större. Den var nu dubbelt så stor som mannens hand.
Kim förstod att han var tvungen att göra något. Just nu var han inget annat än en förvirrad måltavla. Med några snabba steg lyckades han ta sig fram till husgaveln och försvinna bakom den.
Han befann sig nu på baksidan av husen men visste att det bara var en tidsfråga innan mannen skulle komma runt hörnet. Adrenalinet pumpade när han försökte bestämma sig för om han skulle slåss eller fly. I slutändan förstod han att han antagligen inte skulle lyckas fly. Vinst var hans enda alternativ. Han tog ett djupt andetag och gjorde sedan ett högt hopp och tog tag i kanten på hustaket.

Det svarta klotet i mannens hand hade nu stabiliserat sig.
- Du kan lika gärna komma fram! Sa mannen med en hög röst. Eller inte, det spelar inte direkt någon roll. Fortsatte han samtidigt som han la ner klotet på marken framför sig.
Kim som nu befann sig uppe på taket såg klart och tydligt hur klotet började ändra form. Han visste inte riktigt hur han skulle reagera. Precis som mannen tidigare så började klotet att bete sig underligt. Det började likna... Ett skuggmonster. Kim tänkte direkt tillbaka på den gången för länge sedan nere i grottan. Dagen då de träffade Attila.
Det som för någon sekund sedan bara var ett svart klot liknade nu ett stort skuggmonster. Likheterna mellan detta monster och det från grottan var skrämmande. Ett högt vrål ekade rundor bland bergen när monstret plötsligt började skrika.
- Det blev visst ingen pratstund. Sa mannen tillräckligt högt för att Kim skulle höra det samtidigt som han vände ryggen till och började gå ifrån huset. Det tog inte lång tid innan Kim såg hur mannen försvann i ögonvrån.
- Stanna och slåss! Skrek Kim men det var för sent. Han pustade ut och vände ännu en gång sitt fokus mot skuggvarelsen.
Hans problem kvarstod, hur skulle han ta sig an detta, nu massiva monster?

Det tog inte många sekunder innan monstret ännu en gång började vråla. Det var så högt att Kim fick hålla för öronen. Det höga skriket följdes av att monstret började svinga sina massiva armar mot huset och därmed mot Kim. Precis innan armen träffade hustaket så hoppade Kim ner. Det hårda underlaget gjorde ont i knäna. Han tittade fort upp och såg monstrets stora röda ögon titta tillbaka mot honom. Nästa arm var på väg ner, rakt emot honom.
Kim hann med nöd och näppe hoppa undan. Grus och damm virvlade rundor framför honom. Han låg nu på marken och tittade ännu en gång upp mot monstret. Nästa attack skulle han inte ha tid att undvika...
Plötsligt hörde han en svag röst, långt bakom monstret. Högt uppe i skyn.
- Didou, eld! Skrek Belle.
Den hårda eldkulan flög fort genom mörkret och lös upp himlen. Det såg nästan ut som en komet. På bara några sekunder hade eldkulan nått skuggmonstret. Den hårda smällen gjorde att monstret flög iväg, rakt över Kim. Eldkulan löstes upp i samma stund och gjorde så att elden spreds i alla riktningar runt om kring Kim. Eldkulan hade blivit något av Didous specialitet efter incidenten i Luftebyn. Inte nog med att den nådde sitt mål betydligt fortare än en vanlig eld, den var också betydligt starkare och kunde göra skada även på otroligt stora objekt.

- Pappa, ta tag! Skrek Belle samtidigt som hon kastade ner ett långt rep uppe ifrån Didous rygg.
Kim hann precis få tag på den sista biten av repet innan Didou började dra honom längst marken.
- Men lyft då! Skrek Kim vars rygg studsade mot marken.
Efter ett par sekunder var även Kim uppe i luften. Han drog sig upp en bit på repet och tog ett hårt tag med både händerna och fötterna. De var nu utom räckhåll för monstret som redan hade ställt sig upp igen. Ett högt vrål hördes från monstret som stod innanför den brinnande eldcirkeln.
- Vad... Vad tusan är det där för något?! Skrek Belle uppifrån Didous rygg.
- Jag... Vet faktiskt inte... Svarade Kim. Men det påminner något fasansfullt om skuggmonstret från dagen då vi träffade Attila, tycker du inte det? Fortsatte han.
Belle svarade inte utan konstaterade bara att det säkert var sant. Hon kom ju faktiskt inte ihåg särskilt mycket efter att hon plockat upp reliken den där dagen.

Efter en liten stund hade de nått bergstoppen. Didou flaxade en bit upp i luften så att Kim kunde hoppa av. Efter det gjorde Didou en fin landning bredvid honom.
- Tack båda två, ni räddade mig. Sa Kim och klappade Didou på kinden.
- Ingen fara. Vi blev oroliga, du sa att du skulle höra av dig innan det blev mörkt.
- Jag vet, förlåt. Jag ville inte skicka iväg duvan när det fanns risk att någon skulle se den.
- Den heter faktiskt Caspian... Svarade Belle.
- Varför ger du duvan ett namn, det finns en stor risk att den inte kommer komma tillbaka till oss en dag.
- Säg inte så, jag har tränat honom i nästan ett helt år nu. Svarade Belle lite argsint.
Kim tittade på henne och skrattade lite lätt. Duvan Caspian satt nu uppe på Belles axel och såg förvirrad ut.
- Tror du den kommer hitta fram till Luna nu då?
- Absolut, den är snart redo. Svarade Belle. Men pappa, var kom det där monstret ifrån? Fortsatte hon.
- Som jag sa, jag förstår det inte riktigt men det känns som att vi äntligen är något på spåret. Svarade Kim. Mannen som framkallade det där skuggmonstret hade direkt kontakt med någon och de pratade om Sabba.
- Att någon kan... Skapa... Det där. Sa Belle och tittade ut över bergskanten. Monstret stod fortfarande där nere, inuti elden och vrålade.

- Vi fortsätter flyga en bit nordväst innan vi slår läger för natten. Om vi har tur så hittar vi den där mannen igen. Sa Kim samtidigt som han hoppade upp på Didous rygg.
Han var dock inte riktigt säker på om han verkligen ville hitta honom igen.
- Jag behöver även prata med prinsen, jag har en fråga till honom. Fortsatte han.
- Han har inte varit så sugen på att prata på sistone... Han tycker nog inte träningen går så bra. Svarade Belle samtidigt som Didou tog fart.
De lämnade nu berget och tog tillsammans en sista blick på det skräckinjagande monstret nere på marken.
Hela byn hade nu blivit uppäten av Didous lågor.

Kapitel 9 - Alkemisten

Attila kände hur vartenda ben i hans kropp gjorde ont. De små knivarna var verkligen inga bra redskap att använda till klättring men nu var det bara ett par meter kvar tills han nådde toppen.
Grenarna gjorde det svårt för honom att förflytta armarna men till slut fick han ett fast tag om en tjock rot.
Träden och växterna i djungeln såg inte alls ut som de han tidigare hade sett. De var så mycket större. Blommor som i vanliga fall bara var några centimeter höga nådde nästan upp till knäna på denna underliga plats.
Det hade tagit Attila nästan två hela dygn att ta sig så här långt. Han kunde inte vända tillbaka nu. Luna hade blivit så besviken på honom.
Han vände sig om och stirrade ut över alla de stora träden han passerat. Vinden susade mellan dem och fågelläten hördes högt från alla håll.
- Undrar hur långt det är kvar... Inte bara det, undrar om informationen ens stämmer... Tänkte Attila tyst för sig själv.
Ännu en gång började han gå, det tog dock inte långt tid innan han stannade upp. En konstig känsla sköljde över honom. Det kändes som att någon iakttog honom. Han vände sig snabbt om... Men det var ingen där.
- Konstigt... Jag kunde svurit på... Sa Attila men blev avbruten innan han kunde slutföra sin mening.
- Vem är du?! Skrek en pipig röst från ett rätt så långt avstånd. Den som skrek försökte med all säkerhet låta tuff men det fick tyvärr den motsatta effekten.
- Verkar som att jag äntligen hittat dig. Sa Attila lite tyst. Är det du som är Willem? Lärjunge till Oscar, den stora alkemisten? Fortsatte han med en högre stämma.
- Vem är det som frågar?! Svarade den pipiga, osäkra rösten.

Attila ville inte skrämma pojken men samtidigt behövde han visa att det fanns en mening att slåss vid hans sida, han behövde med andra ord visa sig stark.
- Kom hit och ta reda på det! Svarade Attila.
Tystnaden spred sig som en löpeld genom djungeln. Till och med fåglarna slutade kvittra.
En konstig känsla fick Attila att plötsligt vända sig om och tur var det, upp ur marken kom en pojke, klädd i svart och svingande med ett tunt svärd.
Attila hann med nöd och näppe dra fram sitt ena svärd från ryggen och parera pojkens attack.
- Jag frågar bara en gång till. Vem är du? Frågade pojken med en lite mer stabil röst. Han var täckt i smuts för kamouflage. Det såg nästan lite motbjudande ut tyckte Attila.
Pojken kunde inte vara mer än fjorton år gammal.
Attila kände tydligt att det saknades kraft bakom pojkens svärd.

- Jag kan säga det här. Jag vill dig inget ont men du kommer behöva göra betydligt bättre än så här! Sa Attila med en kaxig röst samtidigt som han tryckte ifrån. Det var tillräckligt för att pojken skulle fara genom luften.
Han lyckades göra en rätt stilig volt i luften och landa på fötterna.
Pojken tittade underligt på Attila som bara stod där med ett smil på läpparna.
- Du borde inte vara så självsäker. Du är i min domän! Skrek pojken samtidigt som han kastade upp svärdet i luften och slog sedan båda händerna i marken kraftigt.
Det var en underlig ställning pojken nu befann sig i tänkte Attila. Det skulle inte ta många sekunder att nå fram till honom. Attila tog ett steg... Fast han förstod direkt sitt misstag!
Attilas snabba reflexer räddade honom. Han stack ner svärdet i marken och använde det som en sorts stylta. Med ena handen på toppen av skaftet så höll han upp hela sin kropp i luften. På så sätt lyckades han rädda sin fot.
Gruset och leran under honom hade stelnat på extrem kort tid och där med blivit till sten.
Det fanns inte många människor i världen som kunde göra det som denna pojke precis gjort.
Att omvandla ett material till något annat... Endast en skicklig alkemist kunde utföra detta.
- Äntligen har jag hittat dig... Sa Attila med en nöjd röst och tittade pojken rakt in i ögonen.

En bit där ifrån, rättare sagt, två dagars vandring, fanns en liten by. I denna by befann sig för tillfället betydligt mer människor än vanligt.
Det var nämligen så att alla de som ville ha tillbaka den gamla världen hade samlats där.
Historien om Belle, bäraren av ljusets relik hade spridits runt om i den här delen av världen det senaste året.
På varje nytt ställe som Luna och Attila besökt under deras resa så hade de berättat om Belle. De som valt att lyssna hade sedan i sin tur berättat historien vidare.
Luna tyckte självklart det var jätte roligt att så många människor ville hjälpa till men det fanns också ett problem. Historien hade någonstans på vägen blivit lite... förvrängd.
I alla dessa människors ögon, eller de flestas i alla fall så var Belle en vuxen kvinna, stor som ett träd och med händer av stål.
Det fanns även andra varianter av historian men kontentan var att de inte riktigt stämde och tyvärr blev många rätt besvikna när Luna berättade sanningen för dem.
Så det hade hon slutat med. Nu höll hon bara med i allt de sa.

- Jag hörde att hon bröt nacken av en drake, med bara en arm! Skrek en äldre herre som satt utanför byns vattenhål.
- Asch! Det är väl ingenting. Jag hörde att hon kan framkalla blixtar från himlen! Svarade en annan lite smått förvirrad man som satt mitt emot.
Luna kunde inte göra något annat än att skratta när hon gick förbi.

- Luna! Luuunaa!! Skrek en röst bakom henne.
Hon vände sig om och såg Inez komma springande mot henne.
- Hej! Svarade Luna vinkande.
- Har... Har du hört något från Attila? Frågade Inez. Det är snart dags att fara vidare. Fortsatte hon.
- Nej, inte ännu... Det har gått mer än 2 dagar nu. Svarade Luna med en låg röst.

De hade träffat Inez för nästan sex månader sedan. Det var i samband med att Attila höll på att stoppa en räd mot en liten by. Tyvärr hade de anlänt alldeles för sent. Inez var den enda överlevaren. I skicket som världen nu befann sig i så var tyvärr tråkiga händelser som denna inte ovanliga. Skurkar och banditer strök rundor mellan de olika städer och byar där de plundrade så mycket de bara kunde.
Då hon inte hade något annat kvar så bestämde hon sig för att följa med på Luna och Attilas äventyr.
Hon var ett par år äldre än Belle men Luna kände ett starkt band till henne på direkten och inte bara det, hon hade bevisat att hon var extremt stark.
- OK, det är säkert ingen fara. Han kommer tillbaka när vi minst anar det. Sa Inez med ett svagt skratt.
- Ja, du har nog rätt. Svarade Luna. Har du förresten hittat någon? Fortsatte hon.
- Nja, urvalet här är... Tyvärr rätt klent. Svarade Inez och vickade lätt på huvudet för att Luna skulle titta bakom henne.

Där stod ett gäng människor. Blandade, både män och kvinnor. Alla ville på något sätt hjälpa till i striden mot den gemensamma fienden. Tyvärr hade de kommit fram till att de inte kunde ta med sig vilka eller vem som helst. De som anmälde sig behövde vara starka och på något sätt kunna bidra.
Många äldre som anmälde sig hoppade tidigt av när de förstod att de möjligtvis behövde gå väldigt långa sträckor eller bära tunga packningar.
De hade dock varit väldigt tydliga. Bara för att de inte kunde följa med dem direkt så behövdes alla. De som inte orkade gå eller strida kunde hjälpa till på andra sätt. Bygga vapen, sy kläder och rustningar samt vara lärare. Det fanns många äldre människor som hade varit krigare eller jägare i sina yngre dagar. De passade perfekt för att lära upp den yngre generationen som faktiskt aldrig hade sett något krig eller hemskheter.
Precis som Belle och Luna hade fått lära sig dagen då de förlorade Hytte. Världen som varit lugn i tvåhundra år är i grund och botten hemsk. Bara för att mörkret inte nått hit, till den här delen av världen ännu betyder inte att de som bor här är säkra.

- Så du menar att du inte hittat någon alls? Frågade Luna med en besviken röst.
- Nja... Sa Inez ännu en gång. Där finns en... Fortsatte hon med en osäker stämma.
- Vad är problemet? Luna kunde tydligt höra tveksamheten i hennes röst.
- Han är... Hur ska jag förklara det... Inez fick inte riktigt tid på sig att förklara vad hon menade för hon blev avbruten av en svartklädd man som stod bakom dem.
- Han är en tjuv. Sa den svartklädda mannen dovt.

Luna granskade mannen noga. Hans svarta rock påminde henne lite om den som Kim ofta bar. Den hon en gång gjort till honom. Däremot så var hans ansikte täckt av en svart scarf. Han hade även en mörk hatt på sig som gjorde att hans ögon nästan inte syntes alls.
- Jo, du ser verkligen ut som en tjuv! Sa Luna högt med en skrattande röst.
- Shhh... Inte så högt... Svarade mannen. Namnet är Theodore och jag är härmed till er tjänst. Fortsatte han samtidigt som han bugade på ett mycket korrekt sätt.
- Trevligt att träffas! Sa Luna och neg. Det var rätt gammalmodigt men rätt så roligt på något sätt. OK, Theodore, vad kan du erbjuda? Fortsatte hon.
- Theo. Du kan kalla mig Theo. Jag har många talanger som jag tror ni skulle ha nytta av.
Inez kollade tveksamt på Theo.
- Du förstår väll att vi inte är ute efter att stjäla någonting?
- Säg inte det, man vet aldrig när man behöver bryta sig in någonstans eller stjäla något. Till och med i välmening. Svarade Theo självsäkert.
Luna gav honom en konstig blick och ett litet leende.
- Välkommen ombord! Sa hon med en glad röst.
- Är du säker på det här? Frågade Inez osäkert.
- Klart jag inte är, men å andra sidan har jag aldrig riktigt varit säker på någonting. Svarade Luna och skrattade högt.
Inez kunde inte sluta le, hon visste innerst inne att hon inte kunde förvänta sig något annat från Luna. Hon är ju trots allt bara ett barn.

En bit därifrån hördes en mörk och stabil röst ropa efter dem.
- Luna och Inez, vad håller ni på med? Det är dags att gå!
Det var ännu en medlem av Luna och Attilas grupp som tillsammans med Belle skulle ta sig an mörkret.
Hans namn var Bernard.
Han var till skillnad från resten av gänget inte någon krigare. Nej, det var han verkligen inte. Bernard var inget annat och ville inte bli känd som något annat än världens absolut bästa kock. Vilket passade utmärkt för resten av gänget. De, precis som alla andra behövde ju äta.
Han var, precis som man kan tänka sig, en stor man. Han älskade allt som hade med mat att göra. Jakten, tillagningen, kryddningen men framför allt att äta den.
- Det är en lång vandring till nästa by och vi måste ta oss igenom skogen också, så rappa på nu! Fortsatte Bernard.
Inez tog några steg närmare Luna.
- Han är väldigt sträng nu när Attila inte är här. Viskade hon.
- Asch, det gör inget. Han vill nog bara ut ur byn för att kunna jaga. Han är inte typen som blir arg på riktigt. Svarade Luna.Det tog inte lång stund innan Luna, Inez, Bernard och Theo tillsammans med resten av gruppen gjorde sig redo att lämna den lilla byn. De hade gjort ett stort avtryck där. Människorna som stannade kvar i byn var mycket mer förberedda och visste nu vad de skulle göra ifall mörkret nådde dem. Inte bara det, nu kunde även de sprida ordet om Belle och ljusets relik vidare.
De behövde ju fortfarande, all backning de kunde få i striden som väntade.
Vad ingen av dem uppmärksammade var den mörka gestalt som stod uppe på taket, gömd bakom skorstenen och lyssnade på vartenda ord de sagt.

En bra bit där ifrån, två timmar senare. Attila förstod nu tydligt varför pojken hade valt att leva i djungeln. Allt här var, i hans händer, ett vapen. Pojken hade utan problem kunnat ta sig an en hel armé om de inte visste vad de gav sig in på.
- Är det inte dags att vi lägger ner det här? Sa Attila med en trött röst.
- Varför skulle jag... Ge upp nu... Du är ju... Helt slut. Svarade pojken, med en ännu tröttare röst. Hans armar skakade av utmattning medans han torkade bort svetten från pannan.
- Det låter inte som att du studsar av energi du heller. Kan du inte bara lägga ner och lyssna på mig? Jag vill dig inget ont.
- Inget ont? Jag har aldrig, någonsin träffat en människa som inte har velat mig något ont. Varför skulle du vara annorlunda?! Svarade pojken.
Attila hade inget bra svar. Han visste om att pojken inte hade haft något enkelt liv. Han var, antagligen den sista, riktiga alkemisten kvar i världen. Om möjligheten fanns skulle nog de flesta vilja se att den här läran glömdes bort. Den är helt enkelt, för farlig.
- Jag kommer inte försöka övertala dig mer. Det sista jag vill säga är att om du väljer att följa med mig så kommer du vara säker. Inte bara det, du kommer kunna använda dina kunskaper för att göra gott i världen. Om du verkligen inte vill följa med mig så kommer jag inte att tvinga dig, det enda jag ber dig är att du inte hugger mig i ryggen när jag vänder mig om. Sa Attila och la tillbaka sitt svärd i sitt hölje. Jag önskar dig allt gott i framtiden Willem. Oscar hade varit stolt över dig. Fortsatte han samtidigt som han vände sig om och började gå iväg.
Pojken blev helt förstummad. Han visste inte riktigt vad han skulle göra när han såg Attila vända sig om.
- Vänta... Vänta! Skrek plötsligt Willem. Menar du att... Du kände Oscar? Frågade han.
- Jag kände inte bara honom. Vi växte upp tillsammans.
- Nu vet jag att du ljuger, Oscar var... Willem blev avbruten innan han kunde slutföra sin mening.
- Tvåhundratrettiotvå år gammal, ja, jag vet. Sa Attila. Jag är ingen alkemist men jag har lyckats överleva på ett annat sätt. Fortsatte Attila.
- Det kan inte vara så att ditt namn är... Attila? Fråga Willem samtidigt som han släppte svärdet ur sin hand.
Attila la sin hand på sin panna.
- Du menar alltså att det hade räckt att jag uppgav mitt namn? Sa han och började sedan skratta högljutt och okontrollerat.

Kapitel 10 - Mörkret

Vindskyddet var inte riktigt konstruerat rätt, det märktes tydligt nu när blåsten började ta vid. Både Kim och Belle hade byggt många vindskydd det senaste året men detta måste vara det sämsta de byggt.
- Jag tror inte att det kommer hålla hela natten pappa... Sa Belle med en tveksam röst.
- Nej, du har nog rätt men försök sova. Så fort vi vilat lite tar vi oss ner från berget. Svarade Kim som var frustrerad över den dåliga konstruktionen. Just nu ville de båda inget mer än att komma ner till marken men det var alldeles för riskabelt att flyga med Didou i detta vädret.
Den hårda vinden piskade presenningen de hängt mot brädorna. Hårda blixtnedslag kändes i marken på samma gång som den höga smällen hördes. De var väldigt nära.
Kim kikade ut under presenningen och såg Didou sitta upp i regnet, stirrande upp mot skyn.
- Inte ens du kan sova i den här stormen verkar det som... Tänkte Kim för sig själv.

Efter ett par timmar började regnet lätta upp. Natten hade varit fruktansvärd men till deras förvåning så hade vindskyddet stått stadigt hela natten.
- Belle, det är dags att vakna. Vi måste fortsätta. Sa Kim med en nätt röst samtidigt som han skakade hennes axel.
Det tog ingen lång stund för Belle att resa på sig, kanske hade det något att göra med att hon bara sovit i två timmar. Tillsammans började de riva ner brädorna för att få loss sin presenning. Den var mycket viktig för dem båda. Utan den var det väldigt svårt att hitta skydd om nätterna. Ibland hade de tur och lyckades hitta en bra grotta eller ett redan färdigbyggt skydd men det var inte särskilt ofta.
Kim spanade ut över bergskanten och såg att de faktiskt inte verkade vara särskilt långt från deras mål. På kartan de hade köpt av en försäljare ett par månader tillbaka så skulle det finnas en stad, bara ett par minuter här ifrån som inte syntes på deras tvåhundraåriga gamla karta.
- Om vi fortsätter över bergen där borta så borde vi vara framme. Sa Kim medans han och Belle hoppade upp på Didous rygg.
Didou lyfte och det tog ingen lång stund innan de såg en märklig syn. Nere på marken var det fullt med folk som gick rundor. Inte bara en människa eller två, utan flera hundra. De gick rundor ute på det stora fältet men varken Belle eller Kim kunde riktigt se vad de sysslade med.
- Didou, dyk! Skrek Belle som nu hade blivit väldigt nyfiken på vad som hände där nere på marken.
När de nu kommit lite närmare så såg de tydligt att alla människorna arbetade. De höll på att slänga gödsel på fältet. Fast någonting verkade inte riktigt stå rätt till.
- Pappa... Varför är de allihop så smala? Frågade Belle.
- Troligtvis är dessa människor inte fria. Om du kollar riktigt noga så har vissa av dem kedjor på sig. Svarade Kim och pekade på en man vars händer satt fast i varandra med hjälp av en tjock kedja.
- Du menar att de är... Slavar? Frågade Belle med en upprörd röst.

Kim såg att Belle blev väldigt upprörd, precis som han själv också blev men med åren hade Kim lärt sig att man måste samla in all fakta först innan man hoppar till det värsta tänkbara scenariot. Nu kunde de klart och tydligt se den massiva staden uppenbara sig bakom berget. Solen lös ner rakt över staden och de stora tornen glittrade i skenet. Hundratals människor var på väg ut och in i staden genom den stora entrén.
Varken Kim eller Belle hade någonsin sett så här många människor förut. Tänka sig att för ett år sen så trodde dem nästan att de var ensamma i världen.
- Antagligen är det så, ja. Svarade Kim. Vi landar en bit utanför staden och går till fots istället. Didou kan vara skrämmande och vi vill inte att dessa människor ser oss som ett hot. Fortsatte Kim.
De små klipporna ett par hundra meter utanför staden fungerade utmärkt. Här kunde Didou vänta på att de kom tillbaka, utan att någon hittade honom.
- Didou, ät inte upp Caspian! Sa Belle med en sträng röst och pekade honom hårt på nosen.
Packningen spände de fast hårt runt Didous mage. Det var säkrast så. Om något skulle hända och de behövde ge sig av i ett ryck så var allt de behövde göra att kalla på Didou.

Kim tog sitt svärd och satte ner det i höljet han hade spänt fast på ryggen. Rocken täckte över det väl. Det var för precis samma anledning som att de inte flög in på Didous rygg. Kim ville inte bli sedd som ett hot.
Det tog bara ett par minuter innan de nådde fram till stadens entré. Det var fortfarande så att många människor var på väg, både in och ut ur staden. Detta gjorde det enkelt för Kim och Belle att smita in, trotts vakterna som stod på båda sidorna om de stora portarna.
Både Belle och Kim var fortfarande fascinerade över att se alla människor som befann sig på den här lilla ytan. Det var nästan så att de fick se upp var de gick någonstans så att ingen skulle trampa dem på tårna.
De hade nu nått insidan av entrén. Där inne såg minst sagt, lika magnifikt ut och där befann sig hur mycket folk som helst inne i staden. Rakt framför dem fanns ett stort torg, fullt med små stånd där det såldes allt från frukt till storslagna vapen.
Det köpslogs vilt från höger till vänster, folk ropade ut siffror för saker de ville köpa. Belle kunde inte motstå att springa fram genom folkmassan för att se vad det var som alla så gärna ville lägga händerna på.
- Nej, Belle, vänta! Skrek Kim desperat, men det var för sent.

Belles ögon spärrades upp och det kändes plötsligt tungt i hennes bröst när hon såg den lilla pojken med kedjan runt sin hals uppe på podiet. Nej, han hade inte vunnit något pris utan Belle förstod att vad som höll på att säljas var inget häftigt svärd eller något ätbart. Det var pojken.
Kim ställde sig bakom henne och la sin hand på hennes axel. Det var tillräckligt för att hon skulle hoppa till.
- Det är bara jag. Viskade Kim. Kom, vi kan inte hjälpa pojken just nu. Fortsatte han.
- Vad kommer att hända med den lilla pojken? Frågade Belle med en ledsen röst medans de gick ifrån folkmassan.
- Mest troligt kommer någon av dessa människor att köpa honom, hans liv efter det kommer bestå av att arbeta.
- Som människorna vi såg ute på fältet?
- Troligtvis, ja. Kim visste inte riktigt vad han skulle svara. Han hade själv aldrig sett den här fula sidan av mänskligheten förut.
- Vi måste hjälpa dem pappa... Sa Belle och stannade upp.

Kim visste om att det inte var så enkelt. Det skulle krävas mer än att bara dra upp svärdet mitt i staden. Samtidigt så visste han innerst inne att Belle hade rätt. Ingen av dem hade kunnat sova en blund, någonsin igen om de lät detta fortgå.
- Vi ska. Svarade Kim. Vi måste bara göra det på rätt sätt. Förstår du vad jag menar? Fortsatte han.
Belle nickade åt honom samtidigt som hon ännu en gång började gå.
De gick en bit längre in i staden. Allt var verkligen inte lika dystert som det de precis hade sett.
De stora krukorna som var placerade längst husväggarna var prydda med de finaste blommorna som Belle och Kim någonsin hade sett och uppe bland hustaken hängde stora ljuslyktor, de var inte tända ännu eftersom det fortfarande var ljust ute men fortfarande väldigt fina.
De fortsatte att gå igenom staden och nådde till slut en stor trappa. Den verkade leda upp till nästa etapp av staden. Utifrån hade de tydligt kunnat se att staden från början var byggd från bergsgrunden. Detta var rätt vanligt bland storstäderna, det gjorde det lätt att fortsätta bygga städerna uppåt. Den här staden var inte annorlunda i den bemärkelsen.
Kim och Belle skulle precis börja gå upp för trappan när en konstig känsla sköljde över dem.
- Pappa... Sa Belle och tittade upp mot Kim med en orolig blick. Kim tittade tillbaka mot Belle med en liknande blick men svarade inte henne med ord. Istället vände han sig mot henne, tog snabbt tag i hennes och sin egen luva och drog upp dem.
Kim la sitt pekfinger framför munnen för att visa Belle att vara tyst. Kim vände sedan sitt huvud lite nätt för att kunna se trappan.
Känslan stämde. Ner för trappan kom ett ansikte han kände igen. Det var samma man Kim hade slagits mot dagen innan.
Kim visste att han inte kunde sträcka sig efter svärdet, det hade sett alldeles för misstänksamt ut. Han bestämde sig för att ta ett fast grepp om kniven han hade vid sin sida istället. Belle såg att Kim gjorde sig beredd. Hon pustade ut och la ner handen i fickan och stängde sina ögon.
- Är du redo? Tänkte Belle. Prinsen brukade svara men hade varit ovanligt tyst den senaste tiden.

Sekunderna det tog för mannen att nå fram till Belle och Kim kändes som en evighet. Varje steg han tog kändes som timmar. Belles hjärta dunkade hårt och hon spände hela kroppen.
- Lugna ner dig. Viskade Kim, mycket tyst och försiktigt. Mannen skulle med störst sannolikhet känna av deras nervositet och det kunde kosta dem dyrt.
Han var nu bara ett par steg ifrån dem. Kim visste inte vad som skulle hända men han kunde inte göra mycket mer än att fortsätta hålla ett hårt grepp om kniven.
Mannen var nu precis bakom dem. Spänningen var hög och varken Belle eller Kim kunde hålla sig lugna. De visste ju vad mannen var kapabel till.
Till bådas förvåning så fortsatte mannen att gå. Han tittade nog inte ens åt deras håll. När han äntligen hade kommit iväg en bit så pustade de båda ut. De hade tur den här gången... Trodde dem...
- Hallå, ni två! Sa plötsligt mannen och vände sig mot Kim och Belle.
Kims ögon spärrades upp och han kände hur adrenalinet började pumpa.
- Ni har möjligtvis inte någon penna att låna ut? Frågade mannen.
- Det kan ju inte vara sant, vad är oddsen?! Tänkte Kim för sig själv medans han förberedde sig för strid. Hur de än bad sig åt så skulle de garanterat bli igenkända. Han skulle precis vända sig om och dra upp kniven för att försöka avsluta det fort när en annan röst, högt uppe i trappan ropade.
- Olaus, jag har äntligen gjort det, den är perfekt!
- Bra, möt mig på torget och ta med dig en penna! Svarade mannen vars namn de nu fått reda på samtidigt som han vände sig om och fortsatte att gå.

Kim och Belle pustade ut. De hade verkligen tur den här gången. De båda tittade på varandra med lika stor mängd skräck i ögonen. Kim försökte skoja till det med en fistbump. Det gick sådär, Belle knöt sin näve och slog ihop den med Kims trotts att hon tyckte det var lite löjligt. Hon kunde dock inte hålla sig från att himla med ögonen.
Bakom dem kom nu mannen som för bara någon minut sedan hade ropat på Olaus, bärandes på någonting som var täckt med ett svart skynke. Det var inte mycket större än att mannen kunde hålla det i sin famn utan besvär. Han verkade rätt stressad och inte särskilt uppmärksam.
Kim bestämde sig, trotts all sin nervositet att testa något lite dumdristigt. Som ett fån backade Kim rakt bakåt och slog ut med armarna. Mannen gick rakt in i Kim och med hjälp av sin vänstra hand så gav Kim föremålet som mannen bar på en liten knuff. Det trillade rakt ner i marken och ett metalliskt ljud hördes högt.
- Vad håller du på med din fullständiga idiot! Skrek mannen högt och viftade rundor med armarna i panik.
- Jag ber så hemskt mycket om ursäkt herrn! Svarade Kim och bockade sig samtidigt som han blinkade med ett öga åt Belle.
Mannen skulle precis böja sig ner och plocka upp föremålet som fortfarande var täckt av skynket. Sekunden mannen inte längre kollade på dem så gav Kim honom ett hårt slag vid sidan av nacken. Mannen tuppade fort av och föll till marken.
- Vad gjorde du?! Skrek Belle förvånat.
- Attila lärde mig det, skyll på honom. Svarade Kim skrattandes.
Belle ryckte på axlarna och böjde sig sedan ner för att plocka upp föremålet. Hon hann inte mer än att nudda vid skynket innan hon hörde honom.
- Nej, rör den inte! Skrek prinsen med en nervös röst som bara Belle kunde höra.
Hon blev så ställd eftersom prinsen inte hade yttrat ett enda ord på väldigt lång tid. Hon snubblade nästan bakåt när hon sträckte på kroppen igen.
- Vad händer? Frågade Kim.
- Jag vet inte... Svara Belle samtidigt som stenen i hennes ficka började lysa kraftigt.

Kim och Belle fick båda två sätta en hand framför ögonen, ljuset blev för starkt. Några sekunder gick och det höga pipande ljudet följde.
- Vad håller du på med din dumma prins?! Skrek Belle som inte förstod någonting.
Skynket som täckte föremålet fångades plötsligt upp av en kraftfull vind och blåste av.
Belle och Kim kunde knappt tro sina ögon. Under skynket gömde sig en udda varelse. Varken Kim eller Belle hade någonsin sett eller hört om något liknande. Varelsen var inte direkt olik en människa men samtidigt inte direkt mänsklig heller. De kunde klart och tydligt se hur armar och ben höll på att formas men något stämde inte. Den låg inuti en korg gjord av metall.
- Vad... Vad är det där?! Frågade Belle med en upprörd röst.
- Jag... Jag vet inte. Svara Kim samtidigt som han bockade sig ner och tog en närmare titt på varelsen. Små svaga ljud hördes från den. Kim tyckte de nästan lät som... Ett gråtande barn. Instinktivt sträckte Kim fram sin hand för att på något sätt trösta varelsen.
- Rör... Den... Inte... Sa plötsligt den mörka rösten bredvid. Det var prinsen som äntligen hade uppenbarat sig och som nu pratade genom Belle.
- Varför inte? Frågade Kim. Vad är det för någonting?
Prinsen satte sig ner på huk bredvid Kim.
- Min bästa... Gissning... Är att det... Är en... Golem.
- En golem? Ska jag på något sätt veta vad det är? Frågade Kim.
- Golem... En Människa... Fast... Utan själ...

Detta lät så befängt för Kim men sanningen var att prinsen aldrig hade ljugit för dem. Inte en ända gång.
- Jag förstår inte. Vad menar du, utan själ? Frågade Kim.
- Jag... Förklarar... Senare. Vad ni... Än gör... Så rör den... Inte. Svarade prinsen samtidigt som Belles röst började återgå till det normala.
- Skumt... Men jag antar att vi tar med oss den, eller? Sa Kim och kollade upp mot Belle.
- Ja, det får vi väl göra men den skrämmer mig lite, om jag ska vara helt ärlig. Svarade hon.
Kim tog tag om skynket som hade blåst iväg och fastnat i busken bakom dem. Försiktigt trädde han över skynket och plockade sedan upp varelsen som fortfarande låg i den lilla korgen. Han virade sedan in den i sin kappa och använde den som en säck och bar den på ryggen, precis som han gjorde med böckerna.
- Vi fortsätter uppåt och försöker hitta någonstans att stanna för natten. Jag har ett par mynt kvar så vi borde kunna hyra ett rum på något värdshus. Sa Kim och slängde upp de två mynten i luften och fångade de sedan igen.

Det tog bara några minuter för dem att ta sig upp för trappan. Staden såg ungefär likadan ut där uppe. Åt vilket håll de än kollade så fanns det utsmyckningar. Många av dem som bodde i den här staden hade det verkligen gott ställt.
- Hur kan staden vara så fin och på samma gång så går de smala människorna ute på fältet utan mat? Jag förstår inte. Sa plötsligt Belle.
- Mest troligt så är det bara ett fåtal människor här i staden som har det väldigt bra. De livnär sig på att andra sliter och lever i misär. Jag lovar dig, vi ska göra vad vi kan för att hjälpa dem men vi kan inte göra det just nu. Det står för mycket på spel. Förstår du vad jag menar? Svarade Kim.
Belle nickade bara, ännu en gång.
Kim stannade upp framför ett litet, äldre hus. På skylten som hängde ovanför dörren stod det "Rum uthyres". Det lät perfekt tyckte Kim. Det såg ut att vara i deras prisklass till och med.
- Har vi tur så kanske vi kan få något att äta också. Sa Kim och pekade upp mot skylten.
- Ja, det här ser mysigt ut. Svarade Belle och gick fram till dörren och knackade på.
- Kom in! Skrek en äldre dam glatt. Det hördes tydligt då fönstret vid sidan om dörren stod på glänt.
Belle öppnade dörren. Direkt till höger låg spisen, där stod damen och lagade något som luktade fruktansvärt gott.
- Hej, ursäkta att vi stör men vi såg att man kunde hyra ett rum för natten. Sa Kim och pekade lite snett uppåt mot skylten.
- Ja men absolut! Jag har inte haft några gäster på jätte länge, det skulle vara förträffligt! Utbrast damen som verkligen såg jätte glad ut.
- Tyvärr är läget så att vi inte har så värst mycket pengar. Räcker det här? Frågade Kim och sträckte fram sin hand med de två silvermynten i.
- Det räcker gott och väl. Ni verkar inte vara här ifrån eller har jag fel?
- Nej, du har helt rätt. Vi har färdats långt och under en lång tid. Vi kommer från... Sa Belle men blev plötsligt avbruten av att Kim harklade sig.
Belle förstod vad hennes pappa menade. De skulle ju faktiskt inte berätta för någon vilka de var. Ibland gick det lite för fort.
- Jag menar inte att vara oartig men finns det möjligtvis något över för oss att köpa någonting att äta för? Om inte tillräckligt för oss båda så räcker det med en portion till min dotter. Sa Kim.
- Vi kan säga såhär. Sa damen. Om ni går med på att äta tillsammans med mig så bjuder jag på middagen. Det är så otroligt tråkigt att äta ensam. Fortsatte hon.
- Det låter hur bra som helst. Svarade Kim med ett stort leende.

Damen visade dem båda till rummet. Det låg upp för en smal trappa vid sidan om det lilla köket. Det var ett väldigt litet rum men mer än tillräckligt för Belle och Kim. De var ju vana vid att sova på bar mark med enbart ett vindskydd nu för tiden. Sängarna var små, på tok för små för Kim att få plats i men det spelade ingen roll.
- Gör er som hemma så är maten redo om ungefär tjugo minuter. Sa damen och gick sedan sakta ner för den lilla trappan.
- Hon är ju otroligt snäll. Sa Belle.
- Jo, nästan lite för snäll. Svarade Kim med ett misstänksamt tonfall.
- Sluta nu, du kan inte tro det värsta om alla. Det finns snälla människor också.
Kim svarade inte henne utan började kika rundor i det lilla rummet. Det fanns ett litet bord mellan sängarna och på väggen på varje sida hängde det små tavlor. Den ena tavlan verkade vara en sorts Yin Yang symbol vilket symboliserade balans. Den andra tavlan var ett fint fotografi av damen och två små pojkar. Kim tog tag om ramen och tittade bakom tavlorna.
- Men lägg av nu pappa! Sa Belle med en arg röst.
Kim förstod att det var dags att sluta. Kanske var hon faktiskt bara en vänlig gammal dam.
Det gick en liten stund och både Belle och Kim kände lukten av maten där nere. Det vattnades i munnen på dem. Det var länge sedan de hade ätit något som faktiskt hade lagats i ett riktigt kök.
- Maten är klar! Hörde dem plötsligt damen ropa från nedervåningen.
De reste sig båda upp från sängkanterna de satt på och rusade ner för den lilla trappan. Väl nere så stannade de båda upp. Belle kunde knappt hålla sig från att börja gråta. Där stod framdukat en stor kastrull på mitten av bordet. Full med mat. Inte bara det, vid sidan om låg det massor av nybakat bröd.
- Oj... Jag har nog aldrig sett så mycket mat. Sa Kim och gick sakta fram till bordet. Belle följde efter.
Det är bara att hugga in. Sa damen samtidigt som hon satte sig ner.

Det gick en stund och både Belle och Kim åt så mycket att de fick knäppa upp byxorna. Det var utan tvekan det godaste någon av dem någonsin hade ätit.
- Ursäkta att jag inte frågat tidigare men vad är ditt namn? Sa Kim samtidigt som han pustade ut av mättnad.
- Mitt namn är Gullvi och jag har bott här enda sedan jag var en liten flicka.
- Jag ska inte vara så oartig som att fråga hur många år det är men det leder mig in på en annan fråga jag gärna vill ställa. Fortsatte Kim och satte ihop händerna framför munnen.
Gullvi kunde höra allvaret i Kims röst.
- Jag tror redan jag vet vad det är du undrar pojk. Svarade hon.
- Mitt namn är Kim och det här är min dotter, Belle. Sa plötsligt Kim. Belle blev väldigt förvånad över att han faktiskt berättade deras namn. Som sagt så är vi inte härifrån. Det första vi såg här i staden var slavhandeln. Har det alltid varit såhär? Frågade Kim.
Gullvi pausade ett litet tag och blundade.
- Det började för ungefär fyrtio år sedan. Det var då de som idag kallar sig för mästarna anlände till staden. På den tiden verkade det inte särskilt konstigt. De sa att de ville rusta upp vår stad och allt de ville ha i gengäld var materialet de hittade i berget under tiden de grävde och byggde. Alla invånarna såg det som en mycket bra affär då ingen riktigt visste vad som fanns i berget.
Det var först efter ett par år som vi började förstå vad som faktiskt pågick i bergets djupa avgrund.
- I bergets... Avgrund? Vad menar du? Frågade Kim med en allvarlig röst.

Plötsligt hördes en liten duns på väggen bakom dem. Kim reste sig fort upp och drog upp kniven som satt vid hans sida.
- Nej pojk. Detta är ingen som du behöver oroa dig över. Sa Gullvi och gick fram till väggen bredvid spisen. Kim tog en närmare kik och såg att där var någon sorts hunddörr, låst enbart med en pinne från insidan.
Gullvi drog bort pinnen och den lilla dörren öppnade sig. In kom det fyra små barn. De var alla väldigt smutsiga och deras kläder var fulla med hål. Runt alla deras halsar satt det kedjor.
- Såja, små barn. Sätt er ner så ska jag ta fram tallrikar till er. Sa Gullvi med en varm röst.
- Jag förstår inte... Sa Kim medans barnen passerade honom och satte sig vid bordet.
- Missuppfatta inte, jag äger inte dessa barn. Sa Gullvi.
Kim vände sig om och kollade på barnen. De såg förskräckliga ut. Han kände hur ilskan började bubbla inom honom.
- Det finns inte mycket mer en gammal gumma som jag kan göra än att försöka ge dessa barn mat ett par dagar i veckan. Sa Gullvi. Det började med att mästarna ägde oss alla. Efter ett par år så anslöt sig fler rika människor. Nu köp och säljs vi runt om kring i hela staden. Lyckligtvis för mig så har min mästare endast begärt att jag ska laga mat till honom och i gengäld får jag bo kvar i mitt kära hem, men det innebär inte att jag är fri. Fortsatte hon samtidigt som hon drog upp sin tröjärm. Även där satt en metallring som var gjord för att fästa en kedja i.

Kim och Belle kollade på varandra.
- Pappa... Sa Belle med en seriös röst.
- Jag vet... Sa Kim och skakade på huvudet. OK, vi gör det. Hämta våra saker. Fortsatte han.
Gullvi och barnen tittade allihop på dem och undrade vad som höll på att hända. Kim vände sig mot Gullvi samtidigt som Belle rusade upp för trapporna.
- Var hittar vi dessa... Mästare? Frågade Kim.
- Vad tänker ni göra? Frågade Gullvi förvånat. Få inga dumma idéer nu pojk, många har försökt störta mästarna genom åren och det har alltid slutat på samma sätt. Fortsatte hon.
Kim svarade inte henne utan gick fram till ytterdörren och öppnade den. Mörkret hade precis fallit, vilket var perfekt. Han tog ett djupt andetag och satte sedan sina fingrar framför munnen. En snabb och hög vissling var tillräckligt.
Det gick bara någon minut innan Belle var på väg tillbaka ner för trappan igen. Hon lämnade försiktigt över Kims rock som de hade gömt varelsen i. De drog sedan båda två på sig sina rockar och steg utanför dörren.
Gullvi och barnen stod kvar i dörröppningen med öppna munnar. Didou höll på att landa.
Belle vände sig om och gick tillbaka till Gullvi.
- Tack för maten och tack för att du är du. Vi fixar resten. Sa hon med ett leende.
Kim och Belle hoppade sedan raskt upp på Didou.
- Ni hittar de ni söker högst upp, i det Mörka tornet. Sa plötsligt Gullvi.
- Tack. Sa Kim samtidigt som Didou lyfte från marken.

- Men... Men Gullvi... Kommer de att klara sig? Frågade den ena lilla pojken.
- Känner ni det inte i vinden? Sa Gullvi och blickade upp mot himlen. Ljuset är tillbaka!

Kapitel 11 - Världens Ände

Den mörka tallskogen de nu befann sig i var rätt kuslig, även mitt på dagen. Träden var så täta att nästan inget ljus kom igenom ner till gänget på marken.
- Men för guds skull, hur stor är den här skogen egentligen?! Skrek Inez i frustration.
Theo kollade på henne med en underlig blick och la sedan handen på hennes axel.
- Har du inte hört historierna om den här skogen? Sa han med en låg röst.
Lunas ögon spärrades upp medans hon tog ett steg närmare och lyssnade intensivt.
- Vi... Vilka historier? Frågade hon med en skrajsen röst.
- Den här skogen kallas för "Världens Ände". Historien om den här hemsökta skogen går långt tillbaka. Det hela började för flera hundra år sedan när en ung flicka försvann, precis här, i den mörka skogen.
- Asch, du hittar bara på. Sa Inez och tog några stora kliv framåt för att få lite avstånd till Theo.
- Vad... Vad hände med flickan? Frågade Luna, fortfarande med rädsla i rösten.
- Det sägs att hon blev jagad av demoner. Hon sprang så pass djupt in i skogen att hon inte kunde hitta ut igen. Ingen såg henne någonsin igen men det sägs att hon fortfarande befinner sig här i skogen... Väntandes på någon.
- Nu räcker det med detta trams. Vi har alla hört historien men det är just det som det är, en historia. Sa plötsligt Bernard. En historia för att skrämma barn från att vandra bort sig i skogen.
- Du menar alltså att det är en riktig historia?! Utbrast Luna.
Bernard och Theo kunde inte hålla sig från skratt.
- Det är bara en historia mitt kära barn. Sa Bernard och fortsatte att gå.

Det gick ett par timmar och de befann sig nu ännu djupare inne i skogen. Mörkret började precis att falla och gänget höll på att slå upp sitt läger för natten.
Luna och Inez tält var inte särskilt stort så det gick fort att fälla upp. Det som de båda tyckte var värst var att hjälpa Bernard slå upp vad de kallade för "paviljongen". Det var här hela gänget samlades för att äta kvällsmat tillsammans. Ofta bestod måltiden av det som Bernard hade lyckats fånga under dagen men just ikväll så stod svampgryta på menyn. Luna var glad, hon gillade det betydligt mer än det vanliga köttet med en skiva bröd som det annars serverades.
- Slå i spiken nu Jonathan! Skrek Bernard från andra sidan av paviljongen. Se till att den går hela vägen ner i marken, vi vill inte upprepa gårdagens misstag! Fortsatte han.
- Det är tredje gången du nämner det idag, kan du släppa det någon gång? Svarade Jonathan.

Jonathan var, trotts nästan lika ung som Luna en mycket skicklig skytt. Han, precis som många andra som anslutit sig till Luna och Attilas sällskap hade förlorat alla han brydde sig om när hans by blev förstörd. Hans far var byns beskyddare och var känd runt om kring som världens bästa skytt. Hans talang med nästan alla sorters projektiler hade, enligt ryktesväg, varit enastående. Jonathans mål var att en dag hitta de som tagit hans fars liv och få sin hämnd.
- Så, spiken är i. Fortsatte han och satte sig sedan ner bredvid tältet. Varje kväll gjorde han samma sak. Han hittade ett par bra pinnar och började tälja. Man kan aldrig ha för många pilar, detta var hans fars motto som nu han hade ärvt.

Det tog ett tag för Bernard att förbereda maten men det gjorde ingenting. Sällskapet som reste tillsammans var nu femton stycken, sexton om man räknar med Attila. Så det krävdes en del planering.
- Vi borde komma ut ur den här skogen om två dagar. Sa Inez. Om vi sedan fortsätter västerut så borde vi nå den där staden som Attila pratade om. Fortsatte hon.
- Jo, det lät ju verkligen som en trevlig plats... Sa Jonathan med en sarkastisk röst. Vad var det han kallade den nu igen? Juste, Banditgränden... Fortsatte han.
- Jo, jag vet om att Attila inte var jätte positiv till den här staden men den kan ju faktiskt ha förändrats på tvåhundra år. Svarade Inez.
- Det återstår att se. Sa plötsligt Bernard som nu stod bakom dem. Maten är färdig, vi kan diskutera mer efter vi ätit. Fortsatte han samtidigt som han nästan puttade bort de båda till paviljongen.

Några timmar där ifrån, vid ingången till Världens Ände stod Attila och Willem och spekulerade. De hade sprungit väldigt långt och var båda två rätt så trötta.
- Det hade nästan varit bättre att de gick runt skogen, även om det hade tagit dem ett par dagar extra. Sa Willem och skakade på huvudet.
- Det är väl ändå bara en historia, en skog är en skog och inget annat. Svarade Attila och skrattade lite lätt.
- Tror du på det själv? Sa Willem. Efter allt du upplevt?
Attila svarade honom inte men förstod att Willem antagligen visste något som han inte gjorde.
- Då får vi väl helt enkelt hinna ifatt dem. Svarade Attila och började genast springa, rakt in i den mörka skogen.
Willem pustade ut samtidigt som han skakade på sitt huvud och följde sedan efter.

Det sörplades högt inne i paviljongen när hela gänget satt och åt av den goda svampgrytan. Skogens djur hade samlats en bit utanför paviljongen tack vare den goda lukten av Bernards matlagning. Trotts att de hade begränsat med mat så kunde Bernard inte stoppa sig själv från att slänga små svampbitar till kaninerna som satt så fint utanför tältet.
Inez blängde på honom och han kände då en kall känsla rinna ner för hans rygg. Det var nog bäst för honom att sluta ge bort maten som de alla behövde. Han vinkade till henne och kollade sedan rakt ner på sin tallrik och fortsatte att äta.
- Att han alltid ska hålla på… Sa Inez och kollade på Luna. Stör du dig inte på det? Fortsatte hon.
- Nej, han är så snäll, hur skulle jag kunna störa mig på det? Svarade hon och skrattade.
- Du är också alldeles för mesig. Sa Inez men kunde inte hålla sig från att skratta.

Vinden började ta i och paviljongen fick kämpa för att inte blåsa upp ur marken. Bernard kollade runt och såg att alla djuren började dra sig tillbaka in bland träden.
Mörkret la sig nu över sällskapet i en rasande fart, nästan som en dimma. En kall vindpust drog genom träden och förde med sig ett kusligt visslande ljud.
- Ehm... Någon mer än jag som får en underlig känsla? Sa han och reste sig upp.
- Nej, du är inte ensam, något är på väg hitåt. Svarade Jonathan som genast tog tag i sin pilbåge.
Ett högt vrål hördes plötsligt, djupt inne bland träden. Det var så mörkt och tjockt av trädstammar att det inte gick att se någonting alls. De ställde sig nu upp, allihop.
- Vad är det för någonting?! Utbrast Inez.
- Hur ska jag veta det? Svarade Jonathan som höll på att sträcka ut sin arm, fortfarande med ett lugn i kroppen. Vad det än är, låt det komma. Fortsatte han och drog fram pilen ur kogret.
- Det är inget fel på ditt självförtroende unga man, vi får helt enkelt hoppas att det är något som dina pilar kan ta kål på. Sa Bernard med en ovanligt seriös ton.
Luna började känna sig illa till mods. Just den här rädslan kände hon igen. Det var precis så här det kändes, den där dagen i Luftebyn. Ett rött sken började sakta synas djupt inne bland stammarna samtidigt som marken började skaka lätt.
- Jag tror inte dina pilar kommer att vara särskilt effektiva... Sa Luna i samma ögonblick som de stora trädgrenarna slogs undan. De massiva träden flög iväg åt både höger och vänster.
Hon hade rätt. På något sätt hade mörkret fått reda på var Lunas sällskap var på väg. Ut ur skogen kom en stor svart skepnad i form av en björn. De röda ögonen såg förskräckliga ut när björnen vrålade åt dem. Det var precis som med draken, den var helt svart.
Ett mörker som inte riktigt gick att beskriva omringade björnen.

Plötsligt kom en pil skjutandes från Jonathans håll. Det var tyvärr som Luna hade befarat, den gjorde ingen skada. Pilen gick rakt igenom björnen och landade i trädet bakom.
- Men... Hur... Detta var första gången Jonathan såg ett skuggmonster och saknade därför ord. Han kände sig helt hjälplös. Hur skulle han slåss mot något som han inte kunde träffa?
Luna var betydligt mer förberedd den här gången. Hon tände fort på de små bomberna hon hade i sin ficka med hjälp av eldstålet. När stubinen precis var på väg att nå sitt slut så kastade hon dem allihop rakt mot björnen.
Den första bomben gav ifrån sig ett starkt sken. Tanken med denna bomb var just att blända och den verkade göra sitt jobb då björnen tittade bort.
Nästa bomb landade också precis där hon ville. Vid björnens fötter. Smällen hördes högt över hela skogen. Jord och småpinnar flög rundor framför björnen och precis i denna stund kastade Luna nästa bomb.
- Vi kan inte vinna just nu, allihop, spring! Skrek Luna samtidigt som hon tog tag i Inez arm.
Alla följde Lunas order och började springa. Problemet var att hur mycket de än tog i så skulle de inte kunna springa ifrån björnen. Den känslan delade dem allihop.
Nästa bomb smälldes och björnen blev ännu en gång bländad. Detta gav som tur var gänget ett litet försprång.

De sprang så fort de bara kunde, Jonathan var i spetsen med ett par av de unga bakom sig. Bakom dem sprang Bernard, bärandes på den äldre mannen vid namn Enoch. Längst bak befann sig Luna och Inez, springandes hand i hand i mörkret.
De kunde höra björnens flåsande, den närmade sig. Ingen av dem vågade titta bakåt då de var rädda att det sista de någonsin skulle se var björnens illröda ögon och svarta tänder som var på väg att slita dem itu. Grenarna som låg på marken bakom dem knäcktes när den tunga björnen sprang över dem.
- Förlåt Luna! Skrek Inez samtidigt som hon gav henne en tung knuff framåt och vände sig om, rakt emot björnen. Inez drog snabbt upp den lilla kniven hon bar rundor på. Hennes händer skakade när björnen nu bara var ett par meter ifrån henne.
- Nej!! Skrek Luna så att det ekade i skogen medans tårarna rann ner från hennes kinder.
- Inez!! Vrålade Luna när björnen nu ställde sig upp på bakbenen och blottade sina stora tänder. I samband med ett högt vrål attackerade björnen. Den stora klon slog bort kniven från Inez hand. Inez skrek till av smärta. Hon klarade sig med bara ett rivmärke men björnen tog nu sats ännu en gång.
Luna stod en liten bit bak, förtvivlad. Ännu en gång kunde hon inte göra något mer än att gråta. Hon kände sig totalt värdelös.
- Förlåt, allihop... Sa Inez och blundade. Plötsligt, som en blixt, kom ett svärd farandes i hög hastighet. Rakt förbi både Jonathan, Bernard och Luna. Luna hann knappt registrera vad det var för någonting innan det redan hade träffat björnen, rakt i magen.
Inez stod nu med den stora björnen rakt framför sig. Den hade blivit lite ställd av svärdet men det var inte tillräckligt för att stoppa den. Den höjde sin stora mörka tass ännu högre och började sedan svinga den mot Inez. Hon plockade upp en tjock pinne som låg bredvid henne på marken men visste innerst inne att hon inte skulle kunna stoppa de massiva klor som ännu en gång var på väg mot henne i en ruskig fart.
Ett högt ljud hördes under marken samtidigt som rötterna slog ut från träden bakom björnen. Träden började trilla och den ena roten slingrade sig snabbt fast runt björnens tass. Nästa rot åkte rakt igenom björnen och med det puttades svärdet ut ur magen i en mycket hög fart. Svärdet snurrade rundor i luften ett par sekunder innan den som kom farandes i luften fångade det i sin hand. Med ett bestämt sving avlägsnades björnens huvud från kroppen.
De stora rötterna åkte tillbaka ner i marken och med det så trillade den stora björnkroppen bakåt. Där, bakom det dräpta skuggmonstret stod Attila.
- A... Attila... Sa Inez samtidigt som hon släppte pinnen hon höll i och föll ner på knä.

Attila gick fram till henne och satte sig ner på huk.
- Jag ber om ursäkt... Jag satte er alla i en hemsk sits. Sa han med en lugn röst. Det kommer inte att hända igen.
Luna kom farandes i luften och landade en hård smäll rakt på Attilas näsa. Han blev väldigt ställd men förstod att hon antagligen hade varit väldigt rädd.
- Din dumskalle, tänk om du hade kommit fram några sekunder senare, vad skulle vi då gjort?! Skrek hon samtidigt som hon fortsatte att slå Attila i magen.
- Jag kan inte göra mer än att be om ursäkt. Svarade Attila med en ledsen röst. Men jag kommer inte tillbaka tomhänt. Fortsatte han samtidigt som Willem tog några små steg ut framför träden.
- Jag trodde att mina ögon ljög för mig... Sa Inez. Du... Du stoppade björnen, eller hur?
Willem var rätt blyg av sig och visste inte riktigt vad han skulle svara. Jo, han hade stoppat björnen. Utan honom hade Inez antagligen inte varit i livet nu. De visste alla om det men förblev tysta. Alla förutom Luna.
- Vem du än är, tack så mycket. Sa hon, fortfarande med gråten i halsen.

Skogen hade länge kallats för Världens Ände, antagligen för att så många virrat bort sig i den här massiva skogen, detta var gängets tro. Tur för gänget så fanns det erfarna vandrare bland dem och de virrade då inte bort sig så lätt.
Ingen av dem såg dock den verkliga sanningen, att det faktiskt fanns någon som hade låtit sällskapet passera. De hade ju trotts allt klarat av hennes prövning.

Ännu en natt hade gått mot sitt slut och långt borta i fjärran kunde de se hur ljuset sipprade in bland trädstammarna. Det var nu inte långt kvar till slutet av den mörka skogen.
Luna och Attila kollade på varandra och log. De var nära nu.
Som från ingenstans hördes den ljusa rösten.
- Du som kommer att förlora allt...
Luna vände sig och tittade upp bland trädtopparna. Vem var det som talade?
- Var kom det ifrån?! Sa Luna och fortsatte att titta runt, förvirrat.
- Vad pratar du om? Frågade Attila.
- Rö... Rösten... Hörde du den inte? Frågade hon.
Attila såg sig runt men förstod fortfarande ingenting.
- Är du lite trött eller? Frågade han med ett flin.
- Nej, jag är inte trött. Varför tror du alltid det? Svarade Luna lite argsint.
- Du som kommer att förlora allt, kommer snart behöva välja...
Där var den ljusa rösten igen. Var det bara Luna som kunde höra den?
Hon började verkligen känna sig illa till mods när de nu äntligen nådde slutet av vad sällskapet för evigt skulle referera till som helvetesskogen.
- Äntligen! Skrek Jonathan när han tog det första steget ut på öppen mark. Han slog bort den allra sista grenen i hans väg med pilbågen och med ett stort smil på sina läppar.
Bakom honom följde resten av sällskapet.Ingen la märke till flickan som satt högt uppe bland trädtopparna med en stor hög av ben under sig och ett mycket ovanligt mynt i sin hand...

Kapitel 12 - Mästaren av Tenebris Turrim

Didou hade precis landat uppe på det högsta tornet, det som Gullvi tidigare refererat till som det Mörka tornet. Hans stora klor hade han låst fast i sten taket och precis under dem fanns ett stort fönster som Kim och Belle planerade att använda som entré in i tornet. Belle klappade Didou lätt på nosen och viskade lätt till honom att stanna kvar där han var. De visste inte vad de begav sig in på och deras ända chans var överraskningsmomentet. Kim böjde sakta sitt huvud ner över takets kant och tittade in genom det stora fönstret. Det fanns varken glasrutor eller galler så att svinga sig in skulle inte vara något problem. Problemet var vakten som stod ungefär fyra meter ifrån dem, visserligen tittandes åt ett annat håll men han skulle utan tvekan höra dem när de väl hoppade in.
Ända anledningen till att de lyckats landa på taket utan att bli upptäckta måste ha varit den hårda vinden. Han har antagligen trott att något bara slog i taket, det fanns inte många som skulle gissat på att en drake hade landat där.

- Vi kommer behöva bli kvitt den där vakten omedelbart innan han hinner kalla på förstärkning. Sa Kim samtidigt som han tog ett fast grepp om draksvärdet. Med sin andra hand tog han tag i takkanten.
- Ses där inne. Sa han till Belle och blinkade med sitt öga mot henne med självförtroende.
Efter att ha gjort en snabb snurr i luften så landade han klanderfritt innanför fönstret. Precis som han befarade så lade vakten märke till honom omedelbart.
- Ve... Vem tusan är du?! Utbrast vakten medans han vände sig hastigt mot Kim och riktade sitt långa spjut mot honom.
- Jag är alla invånarna i denna fördömda stads hämnd. Svarade Kim när han snabbt sprang fram till vakten och klöv hans spjut mitt itu. Metallspetsen från spjutet landade på marken mellan dem och precis när vakten började öppna sin mun för att ropa på hjälp så fick även han känna på det hårda nackslaget som Kim hade lärt sig från Attila. Han föll direkt till marken.

Kim gick tillbaka mot fönstret och stack ut sina armar.
- Kom igen nu fegis, jag fångar dig. Sa han med en tyst röst.
Motvilligt så vände sig Belle om och började, väldigt försiktigt att slingra sig ner från taket. Precis när hon började känna sig osäker så kunde hon känna pappa Kims hand under hennes skosula. Då släppte hon taget. Kim fångade henne utan problem och bar in henne i tornet.
- OK, hur löser vi det här nu? Frågade Kim och började kika rundor I rummet.
- Du kan ju börja med att släppa ner mig. Svarade Belle som fortfarande låg i Kims armar.
- Uhmm... Visste ja. Svarade Kim och släppte sedan ner henne medans han skrattade lite lätt. OK, vill du att vi lägger upp en plan eller ska vi helt enkelt bara köra på och se vad som händer? Fortsatte han.
- Jag tror att det är bäst att jag lämnar över den här striden till er. Sa Belle samtidigt som reliken i hennes ficka började lysa.

I rummet nedanför trappan satt det sju män. Rummet var upplyst av facklor längst väggarna och på det stora runda bordet som låg i mitten av rummet låg det en massa papper av olika slag. De sju männen som satt runt bordet, alla med sina luvor uppdragna, satt och läste igenom alla dessa papper. Papper efter papper knycklade de ihop och slängde på marken.
Sex av männen bar svarta rockar var den sjunde mannen som satt med lite mer avstånd från de andra var klädd i en vinröd rock.
Flammorna speglade skuggorna på väggarna när de dansade rundor i rummet.

Mannen i den vinröda rocken la ner pappret han höll i sin hand och blickade ut över rummet. Nästan som att försäkra sig om att de andra sex gjorde vad de skulle.
- Tiden är nästan kommen. Sa han plötsligt med en mörk, gammal röst och tog sedan upp pappret igen och fortsatte att läsa.
Plötsligt hördes en hög smäll när trädörren som ledde in i rummet slogs upp. Vinden från den öppna gången upp till tornet gjorde att vissa av facklorna slocknade och rummet blev en aning mörkare.
De sex männen vände sig allihop fort mot dörren men till deras förvåning kunde de inte se något eller någon. De började allihop febrilt att kolla rundor i rummet men där var ju faktiskt ingen. Utan någon mer ansträngning lyfte de sex männen upp sina papper igen och fortsatte att läsa.
Det var bara mannen i den vinröda rocken som förstod att något var på gång. Han la ännu en gång ner sitt papper och satte sedan ihop händerna framför ansiktet.
- Jag hoppas att du förstår vad du ger dig in i. Sa han med sin mörka röst och vände sedan blicken upp mot taket. Där stod Belle, eller rättare sagt, prinsen, upp och ner med det axellånga håret hängandes rakt ner.

De andra sex männen såg ut att bli vettskrämda av att se denna flicka stå där, högt uppe i taket och reste sig upp från sina stolar och backade bakåt. Den enda av dem som satt kvar, lugn och sansad var mannen i den vinröda rocken. Ner för trappan och in genom den redan öppnade trädörren kom Kim med svärdet i hand.
Mannen kollade bort mot Kim och reste sig sakta upp med hjälp av bordskanten. Man kunde klart och tydligt se att han var väldigt gammal.
- Har ni någon aning om vems hus ni gör intrång i? Frågade han samtidigt som han slog ihop sina händer. Mannen såg förvånansvärt, väldigt lugn ut. Kim kände dock igen den där handrörelsen, det var precis så som Olaus hade gjort häromdagen när han framkallade det stora skuggmonstret.
- Stoppa honom! Skrek Kim och tittade upp mot prinsen. Prinsen drog direkt fram den lilla spjutspetsen han plockat upp som legat på marken på ovanvåningen och kastade den rakt mot mannen i den vinröda rocken.
- Ni verkar inte förstå... Sa mannen samtidigt som en av de sex andra männen slängde sig framför honom och träffades av spjutspetsen mitt i ryggen. Han föll sedan handlöst till marken.
En av de andra sex männen vände sig i hög fart mot Kim och började springa. Fram under rocken stack det ut en kniv som höjdes när han efter någon sekund hade nått fram till Kim. Det var fortfarande inte mycket till match då Kim med ett snabbt sving högg av mannens arm och även han trillade till marken utan att ge ifrån sig ett ljud.

Kim började sakta gå fram mot det runda bordet samtidigt som prinsen hoppade ner från taket. De stod nu bredvid varandra med blickarna rakt mot den gamla mannen med den vinröda rocken. Stämningen i rummet var intensiv när de andra fyra männen ställde sig två på var sida om Kim och prinsen.
- Ni har ingenstans att ta vägen. Berätta vilka ni är så ger jag er en snabb död. Sa mannen i den vinröda rocken.
Prinsen tittade på honom med ett stort smil på läpparna.
- Det... Verkar vara... Du... Som inte förstår... Sa prinsen med sin mörka röst samtidigt som det höga pipande ljudet från reliken började studsa i väggarna.

Mannen med den vinröda rocken såg faktiskt förvirrad ut när prinsen knöt sin hand. Endast den här rörelsen fick de fyra männen att flyga bakåt, rakt in i väggen. Även Kim, som sett Belle och prinsen träna ett par gånger tidigare blev förvånad. Prinsen var extremt kraftfull men Kim visste också om att tiden han kunde spendera här utan att vila var begränsad.
- Kan det verkligen vara sant? Sa plötsligt mannen i den vinröda rocken.
Kim och prinsen kollade på varandra fundersamt när den gamla mannen plötsligt började se väldigt belåten ut. I alla fall såg hans leende belåtet ut då munnen var allt Kim och prinsen kunde se med tanke på att luvan täckte hans ansikte.
- För några månader sedan spreds ett rykte om att två personer hade börjat angripa oss uppe i bergen. Sa den gamla mannen. En skicklig fäktare och hans dotter hade utan problem lyckats slå ut flera av våra läger. Det verkar som att den som startade detta rykte missade att nämna en viktig detalj... Fortsatte han och såg fortfarande väldigt belåten ut.
- Det kan man lugnt säga! Svarade Kim och började ta sats samtidigt som han höjde sitt svärd.
- Vänta... Sa plötsligt prinsen. Något... Är fel... Fortsatte han.

Mannen i den vinröda rocken lyfte sakta på sina gamla armar och började sänka ner sin luva som tidigare täckt hans ansikte.
- Trodde ni på riktigt att ni bara kunde springa in i detta torn och återställa freden i den här staden... Vorld och dess invånare har varit under min kontroll sedan innan ni blev till! Sa han samtidigt som han visade upp sitt vanställda ansikte. Han saknade både öron och ögonlock och såg ut att ha levt i flera hundra år. De blodsprängda ögonen tittade rakt mot dem.
Männen i de svarta rockarna reste sig upp igen. Till och med de som fått livshotande skador. Där stod dem, som att ingenting hade hänt. De gick bak en bit och formade en ring runt den gamla mannen i den vinröda rocken.
- Hur är detta möjligt?! Utbrast Kim i förvirring.
- Nu... Förstår jag... Sa prinsen samtidigt som han tog några steg fram mot männen. De är... Golems... Precis som... Du är... Eller hur? Fortsatte han.
Mannen svarade inte utan slog ännu en gång ihop sina händer.

Golems... Tänkte Kim. En kropp utan själ var det som prinsen hade sagt. Mannen framför dem verkade utan tvekan vara lika mycket vid liv som de själva var. Det gick inte ihop. Vad var det för något som låg i korgen de spänt fast på Didous rygg?
- Du fortsätter att avslöja vem du verkligen är. Varför gömma dig bakom den här lilla flickan... förrädare! Skrek mannen samtidigt som de sex svartklädda attackerade. Kim lyckades hålla dem på avstånd men det spelade ingen roll hur mycket han högg med svärdet. De fortsatte att resa sig upp.
- Kim... Det här... Är det sista... Sa prinsen när han snabbt slog ihop nävarna. I en båge framför honom skapades en tjock våg av starkt ljus. Det sista Kim lyckades se var mannen i den vinröda rocken som slog ihop sina händer ännu en gång. Ljuset hade nu tagit över hela rummet.
Det höga pipandet hördes ett bra tag medans det starka ljuset sakta började försvinna.
Framför dem låg det nu sex stycken svarta rockar på golvet. Bakom dem stod mannen i den vinröda rocken kvar. Det tog ett litet tag för Kim att se det men en stor del av mannens kropp hade blivit förstörd. Hela vägen från nacken och ner till höften på vänster sida saknades helt.
Han hade utan tvekan använt de andra golemsen som sköldar.

- Det var som jag trodde... Sa mannen i den vinröda rocken, som inte alls verkade ha ont, samtidigt som han började backa bakåt. Reliken har alltså blivit funnen. Det smärtar mig att det inte blir jag som lägger händerna på den... Men tro inget annat... Vi kommer att ses igen. Sa mannen med en nöjd röst samtidigt som han nu nått fönstret. Utan någon som helst tvekan så hoppade mannen baklänges ut genom fönstret.
Kim sprang efter men det var för sent. När Kim nådde fönsterkanten så hörde han smällen från mannens kropp när den slog i marken nedanför det Mörka tornet.
Kim pustade ut när han vände sig om. Belle satt ner på marken och såg utmattad ut.
- Vann vi? Frågade hon och skrattade lite lätt.
- Vi vann... Svarade Kim men för någon anledning så kändes det inte riktigt som en vinst. Om något så hade han mer obesvarade frågor nu än någonsin tidigare.

Belle repade sig på någon minut och började resa på sig i samma stund som människorna började samlas nedanför det Mörka tornet, där kroppen av en av deras forna mästare nu låg. De kunde nu tydligt se vad han var för något.
Kim och Belle var på väg ut genom fönstret på våningen ovanför. Båda två kände hur mjölksyran började ta vid när de drog sig upp på taket.
- Nu Didou... Sa Kim samtidigt som han tog ett djupt andetag. Vinden blåste tungt när Kim drog upp Belle bredvid.
Ge eld! Skrek han så högt han bara kunde.
Didou vrålade samtidigt som han sprutade ut den största eldflamma som staden av Vorld någonsin hade skådat.
På marken nedanför stod Gullvi och barnen tillsammans med flera hundra människor. De jublade, allihop.

Efter ett litet tag så landade Didou, Kim och Belle bredvid folksamlingen. De flesta såg rädda ut men det var väll oundvikligt med tanke på Didou.
Gullvi gick fram till dem och hjälpte till att lyfta ner Belle som nästan hade somnat. Precis som för prinsen så blev hon väldigt trött av att använda relikens kraft.
- Jag kan inte tro det... Sa Gullvi. Är det verkligen över? Fortsatte hon.
- Inte riktigt än... Så länge det finns folk i den här staden som ser andra som ägodelar... Kim orkade knappt slutföra sin mening. Han var också otroligt trött.
- Jag tror inte du behöver oroa dig om det längre. Sa Gullvi med en nöjd röst och pekade bort mot trappan som ledde ner mot det stora torget. Där stod det hundratals män och kvinnor med allt från svärd till kavlar. Alla vars kedjor hade klippts sönder.
- Ni stred för oss och våra barn utan att ens veta vilka vi var. Låt oss ta hand om resten av packet. Sa en kvinna som stod en bit fram i folkmassan.
- För ett fritt Vorld! Skrek mannen som stod längst fram med sitt svärd riktat mot skyn och i samma stund började folkmassan rusa ner för trapporna.
- Var kom alla dessa människor ifrån? Frågade Kim.
- Det är beundransvärt vad ett par ungar kan åstadkomma på en timme. Sa Gullvi och klappade barnen som stod runt henne på huvudena.

Kim kunde inte göra något annat än att le när han la sig ner på Didous rygg och klappade honom på sidan. Han la sedan sin andra hand på sitt svärd.
- Vi gjorde det grabbar...

Kapitel 13 - Flulmonts Hemligheter

Sällskapet var nu inte långt ifrån staden som Attila refererat till som Banditgränden. Stadens verkliga namn var Flulmont. Denna mycket gamla stad som låg väldigt långt söderut var en gång i tiden den allra främsta fiskestaden. Med bara ett par hundra meter till havet så var det en perfekt plats för sjöfarare att samlas. Tyvärr var det lika lätt för andra att lägga till i Flulmonts hamnar, där av stadens öknamn. Banditgränden var redan på Attilas tid bebodd av mestadels banditer och pirater.
Det var inte längre många som vågade besöka Flulmont på grund av detta men sällskapet kände sig rätt så trygga ändå. De var ju trotts allt, de flesta av dem, mycket skickliga krigare.

När de nu besteg den sista kullen så började staden att uppenbara sig. Precis som Luna hade trott så såg den inte särskilt rolig ut. Runt om kring dem låg det fullt med skräp, glasflaskor, gamla skor och trasiga fiskenät. En väldigt speciell lukt slog också till när de nu började närma sig.
- Men usch... Vad är det som stinker så? Sa Inez och höll för näsan.
- Tyvärr blir det så här när man inte hjälps åt. Invånarna i den här staden bryr sig troligtvis inte om den och har låtit den förfalla under många, många år. Det i en blandning av att detta fortfarande är en fiskestad genererar den här stanken. Svarade Attila samtidigt som han också höll sig för näsan.
- Så farligt är det väl ändå inte? Frågade Bernard som tog ett djupt andetag.
- Jag börjar bli tveksam på om jag verkligen vill att du förbereder min mat längre... Sa Jonathan när han passerade Bernard.
Luna kunde inte hålla sig för skratt när de nu tog första steget in i staden Flulmont.
Det tog inte långt tid för sällskapet att dra till sig invånarnas blickar. De satt precis innanför portarna vid en massa bord som de ställt under taken. De verkade allihop försöka hålla sig borta från solen. Inte konstigt tänkte Luna, det var väldigt varmt så här långt söderut. De hann inte ta mer än ett par steg till innan en stor man uppenbarade sig framför dem.

- Vilka är ni som väljer att besöka vår majestätiska stad? Frågade han och bugade framför sällskapet.
Mannen såg verkligen rutten ut. Hans kläder höll på att falla sönder och hans hatt var halvt uppäten av malar. Smuts täckte nästan hela hans ansikte och armar och det svarta håret var fullt med tovor.
- Ehm... Ja, precis. Vi som besöker er... Majestätiska stad är egentligen bara på genomfart men vi skulle uppskatta att få stanna i ett par dagar. Vi kan självklart betala för oss. Svarade Attila trotts att han knappt kunde hålla sig för skratt.
- Men självklart ska vi se till att göra ordning några fina rum för våra gäster. Svarade mannen med sina underliga handgester. Mitt namn är Gorrell Morton och om ni vill vara så vänliga att följa med mig. Fortsatte han när han vände sig om och började gå in mot stadens mittpunkt. Han verkade vara väldigt vältalig trotts hans udda utseende. Flulmont var inte någon särskilt stor stad, däremot var hamnen gigantisk. Redan bakom de första husen kunde de se stora gamla skepp uppenbara sig nere vid havet.
Attila började kolla rundor bland gränderna i staden som de passerade. Där stod det också en massa udda människor som alla blängde på dem när de passerade. Något kändes lurt vilket fick både Attila och Luna att kolla på varandra misstänksamt.
Sällskapet fortsatte att följa efter Gorrell men även de andra började känna ögon i nacken efter ett litet tag.
- Är vi helt säkra på det här? Sa Jonathan och kollade upp mot Bernard.
- Jag är säker på att Attila har koll på läget. Svarade Bernard.

Så var det också. Attila hade redan märkt att männen i gränderna nu var i rörelse.
- Får jag ställa en fråga, Gorrell Morton? Sa Attila och satte upp sin hand I luften för att säga till sällskapet att stanna.
- Självklart min kära gäst. Svarade Gorrell. Men jag kanske kan besvara den på väg till era sovplatser? Fortsatte han samtidigt som han kollade rundor i de mörka gränderna runt om kring honom med ett underligt flin på läpparna.
- Jag hade ändå ingen särskilt stor förhoppning om den här staden. Sa plötsligt Attila. Han visste redan om vad som höll på att ske.
- Nu förstår jag inte riktigt. Svarade Gorrell medans han fortsatte att gå sakta framåt.
Attila slängde en snabb blick mot Jonathan och Willem innan han vände tillbaka blicken mot Gorrell.
- Ni är pirater, eller hur? Frågade Attila, nu med en allvarlig röst.
Gorrell stannade upp.
- Asch, jag trodde att vi äntligen hade lyckats få in lite korkade människor i Flulmont... Vi får väl helt enkelt göra detta på det svåra sättet. Sa han samtidigt som han drog fram sin sabel.
Det var precis som vilket svärd som helst men till skillnad mot de svärd som Attila och Kim använde så var detta svärd en aning krökt samt att det fanns en parerstång som satt ihop med fästet.
- Jag tror verkligen inte att du vill göra det här. Sa Jonathan och tog ett steg framåt samtidigt som han lyfte av sin pilbåge från ryggen.
Gorrell hade vid detta lag redan börjat skratta. Den fina ton han använt när de anlände till staden var nu som bortblåst. Han lät nu precis som den pirat han faktiskt var.
- Jag tror inte deras plan är att låta oss komma här ifrån levande Jonathan. Sa Attila samtidigt som han lyfte händerna till sina axlar och tog ett fast grepp om båda svärden på hans rygg.
- Du har helt rätt. Döda män berättar inga historier... Svarade Gorrell samtidigt som ett helt gäng med pirater började storma ut från gränderna runt om kring sällskapet.
De var nu helt omringade. Allt detta hände på mindre än femton minuter efter att sällskapet passerat Flulmonts portar. Inte konstigt att Attila hade pratat illa om den här staden tänkte Luna för sig själv.

Attila började kolla runt och kunde rätt snabbt konstatera att det säkert fanns över åttio stycken pirater runt dem. Det var långt ifrån den sämsta sitsen de befunnit sig i men samtidigt hade han ett annat mål med att besöka just Flulmont.
- Vad tror du Willem... Frågade han.
- Det ska nog inte vara något problem. Svarade Willem med en självsäker röst samtidigt som han knäckte sina knogar.
Attila sänkte ner sina svärd igen och tog sedan ett steg framåt. I samma ögonblick avancerade också piraterna. De gjorde konstiga ljud ifrån sig vilket nästan fick sällskapet att börja skratta kollektivt.
- Jag tänker ge er ett val. Sa Attila samtidigt som han tog ännu ett steg. Han stod nu så pass nära piraterna att de nästan kunde nå honom med sina svärd. Om ni alla lägger ner era vapen och väljer att följa med oss så kommer vi att skona er alla, även dig, Gorrell Morton. Fortsatte han.
Höga skratt hördes från alla håll och kanter när piraterna förstod att Attila menade allvar. De kunde inte för sina liv förstå hur den här mannen kunde stå här och prata på det viset när de klart och tydligt var de som hade övertaget. Allt de såg var vad de kunde plundra och förstöra.
- Du förstår väl själv att det inte kommer att hända, din idiot! Skrek en av piraterna som stod precis framför Attila.
Gorrell tittade märkligt på sällskapet, precis som att han nu förstod att de faktiskt inte var särskilt nervösa. Han hade dock redan gått för långt, om han valde att backa nu så skulle han förlora respekten från alla sina män. Det var för sent.
- Nu tar vi dem, lämna ingen levande, era skum! Skrek Gorrell och i samma stund började piraterna springa mot sällskapet från alla riktningar.
- Willem! Skrek Attila och vände blicken mot honom.
- Du behöver inte säga till mig! Svarade Willem som slog ner sina nävar hårt i marken under sig. På bara någon sekund så delades marken framför och bakom sällskapet. Det var verkligen som att bevittna magi. Eftersom allt gick så fort så hade piraterna ingen tid att stanna vilket ledde till att säkert tjugo stycken trillade rakt ner i hålet. Höga skrik hördes när de slog i marken säkert fyra meter nedanför. Piraterna som lyckats stanna innan hålet som nu spridit sig runt om kring sällskapet såg inget annat än förbluffade ut.
- Kapten, vad är det här för magi?! Skrek en av piraterna som höll på att backa bakåt i förskräckelse. Han trillade sedan mot en av trapporna till huset bakom. Där satt han kvar med vidöppna ögon.

Attila vände ännu en gång blicken mot Gorrell samtidigt som han höjde ett av svärden igen.
- Jag känner mig extra givmild idag så jag tänker ge er en chans till. Sa Attila samtidigt som han hoppade över både hålet och ett par av piraterna för att landa precis framför Gorrell. Anslut er till oss så kommer vi att skona er alla. Ni har mitt ord. Fortsatte han när hans svärd nu var riktat mot Gorrells strupe.
Gorrell började genast titta rundor på sina män som alla såg vettskrämda ut.
- Ge dig kapten! Skrek en av piraterna som såg lite mer vettig ut än de andra.
Gorrell behövde inte mer betänketid. Han visste om att han hade förlorat.
- Jag ger mig. Sa han samtidigt som han släppte sitt svärd och satte upp händerna i luften med ett mycket konstigt smil på läpparna.
Attila la i samma stund tillbaka sitt svärd i höljet och tittade bakåt mot sällskapet, även han med ett stort smil.

Det verkade vara så att piraterna i Flulmont inte var särskilt elaka. När sällskapet valde att lyssna på Gorrells historia så visade sig att nästan allihop som fanns kvar i staden faktiskt var födda där. De visste helt enkelt inget annat än att plundra, röva och förstöra. Med tiden hade det slutat att anlända folk till stadens hamnar och staden hade helt enkelt dött ut.
- Hur kommer det sig att ni inte bara ger er ut till havs? Frågade Inez när de nu satt tillsammans vid stadens vattenhål.
Piraterna kollade allihop på varandra med underliga blickar innan en av dem började prata.
- Ni förstår... Vi måste först hitta... Mannen tittade bort mot Gorrell, som för att få tillåtelse att berätta historian innan han började. Gorrell nickade åt honom att fortsätta.
- Ingen mening att hålla några hemligheter nu, eller hur? Sa han och viftade på axlarna.
- Vi... Har länge försökt att hitta vår... Mannen hade svårt att få fram orden.
- Er vad? Frågade Inez som nu hade blivit väldigt intresserad.
- Vår drottning är vad mesen här försöker säga. Sa plötsligt Gorrell.
Hela sällskapet blev som förtrollade, alla kände på sig att en otrolig historia var på väg att berättas. De hade rätt, historien om Piratdrottningen av Flulmont.

"Det hela började långt innan vår livstid. Säkert för mer än hundra år sedan, precis här i Flulmont. Staden, på den tiden var full av liv och handel. De pirater som valde att lägga till här visste om att detta var en fristad. Om man valde att röva här behövde man också vara beredd på att dö.
En dag fick staden besök av ett kungapar från norr. Fred rådde i hela landet så detta i sig var inget märkvärdigt men med sig hade de sin dotter. En ung dam vars skönhet endast besegrades av hennes godhet. Hon var fantastisk på alla sätt och vis.
Invånarna i staden märkte fort hur fantastisk hon var och ville aldrig att hon skulle lämna dem. Hennes mor och far ville att hon skulle följa med dem tillbaka till deras hemstad men gick motvilligt med på att låta henne stanna i Flulmont under uppsikt av stadens äldsta och visaste damer. Ett par år gick och den unga damen blev äldre. Hon var nu tillräckligt gammal för att bli utnämnd till Flulmonts drottning. Både över invånarna och även de pirater som besökte staden.
Hon var fortfarande älskad av folket och kunde knappt gå utanför sina egna dörrar utan att invånarna försökte ge henne gåvor. Hon tog sällan emot dem, god som hon var då hon visste att invånarna behövde dessa gåvor mer än vad hon gjorde. Trotts detta så blev hon en dag stoppad mitt på torget av en liten flicka som länge hade bett drottningen om att följa med henne ut och simma i havet. Drottningen hade länge sagt nej, då hon inte var särskilt bra på att simma men valde för någon anledning att just denna dag följa med flickan ut till havs. Detta vart en flicka som vanligtvis inte syntes till i Flulmont.
Flickan kunde för livet av sig inte sluta prata om alla de otroliga skatter som fanns på havets botten och ville så gärna få visa dem för drottningen. Tillsammans dök de ner i havet."

- Vad... Vad hände sen?! Sa Inez som nu var så investerad i historien att hon inte klarade av när piraten tog en slurk av sin öl.
- Tyvärr blir historien rätt så dyster härifrån. Svarade piraten när han nu fortsatte berätta.

"Flera timmar gick och invånarna i staden började bli oroliga när de inte sett drottningen på länge. De började genast leta efter henne och till slut fick någon höra att hon synts till nere vid havet. Alla invånarna sprang fort ner dit för att leta efter henne men kunde inte hitta henne någonstans. De modigaste av dem hoppade ner i havet trotts att de inte kunde simma för att leta efter henne och några förlorade till och med sina liv.
När kvällen kom så gick invånarna tillbaka till staden, alla var utom sig av oro och sörjde de som hade mist sina liv när de letat efter drottningen. När mörkret hade lagt sig över Flulmont den här natten så hördes ett konstigt, pipande ljud högt nere från hamnarna. Invånarna steg alla upp och gick ut på stadens gator. Facklorna som tändes gav inte mycket ljus i mörkret men tillräckligt för att folket skulle se när en människa sakta kom gående upp från havet. Alla jublade högt när de såg att det var deras älskade drottning. Hon var vid liv. På något sätt hade hon undkommit dödens grepp och tagit sig tillbaka till dem.
Det var först när ett par barn sprang fram till henne som folket förstod att det inte var deras drottning längre. Barnen hann inte mer än att röra vid henne innan de föll livlösa ner till marken. Det glada jublet förvandlade snabbt till skrik av misär medans drottningen gick genom stadens gator rakt förbi alla invånare med likblekt skinn och ut genom stadens portar. En man följde efter henne in i den mörka skogen som idag kallas för Världens Ände. Det sista han hörde var drottningens viskningar om att hon skulle återvända den dag då den utvalda uppenbarat sig. Under årens gång har många försökt att hitta drottningen för att återställa Flulmont till sin forna glans men ingen har någonsin återvänt."

- Hur kan ni vara säkra på att drottningen fortfarande finns? Om det är så länge sedan allt det här inträffade? Frågade Jonathan som också hade blivit väldigt investerad i historien. Om det nu verkligen hände... La han också till då han var lite skeptisk.
- Vänta bara ett par timmar så kommer ni också att förstå. Både varför vi helt enkelt inte kan lämna den här staden men också varför vi behöver vår drottning.

Tiden gick och sällskapet kunde nu gå fritt genom Flulmont utan att vara nervösa över att piraterna skulle attackera dem. Om något så var det nästan så att det var piraterna som var nervösa, de hade ju allihop sett med sina egna ögon vad sällskapet var kapabla till.
Luna, Inez och Jonathan hade tillsammans gått ner mot havet. Där alla de stora skeppen låg ankrade. Det fanns allt från små båtar till stora skepp, vissa som till och med hade hissade piratflaggor. Det var fel att plundra men de tyckte alla tre att livsstilen lockade lite grann. Kanske var det bara frihetskänslan som lockade men som det nu hade visat sig så var åtminstone inte dessa pirater särskilt fria.
Vid närmare inspektion så verkade inte heller skeppen blivit använda på väldigt länge. De var fulla med alger och såg rätt så skabbiga ut generellt. Vad kunde det finnas för anledning till att dessa sjömän inte använde sina båtar och skepp? Ingenting av detta gick ihop.
Ett par timmar gick och sällskapet hade nu samlats i mitten av Flulmont där Bernard hade satt upp paviljongen. Det var dags för middag. Solen hade precis börjat gå ner när de allihop satte sig ner på sina filtar och började äta.
Självklart hade alla invånarna i Flulmont också blivit medbjudna men till deras stora förvåning hade inte en enda tackat ja. De satt allihop kvar inne i värdshuset och häckade.
- Jag kan inte för livet av mig sluta tänka på den historien. Det låter overkligt men med tanke på vad vi sett det senaste året så är jag inte så säker. Sa Inez och vände blicken mot Luna.
Luna svarade inte henne då hon hade hela munnen full med mat utan ryckte bara på sina axlar. Självklart kunde det vara sant, tänkte hon. Efter vad hon sett både i Luftebyn och i Världens Ände så var det inte mycket som förvånade henne längre.

- Hur smakar det? Frågade en röst bakom dem.
Det var Gorrell som nu hade promenerat ut från värdshuset.
- Jo, inte illa. Svarade Attila. Är du säker på att du inte vill smaka? Vi har tillräckligt för att bjuda. Fortsatte han.
- Det skulle tyvärr vara bortkastat på mig. Svarade Gorrell.
Attila kollade på honom med en underlig blick medans solen nu började försvinna bakom den stora kullen som sällskapet passerat på vägen till staden.
- Det är dags för er att få se de verkliga ansiktena av Flulmont. Vår anledning till att stanna i den här fördömda staden. Sa Gorrell när den sista solstrålen nu sakta försvann från staden och det ända ljuset som var kvar kom från sällskapets lyktor.
Inne i värdshuset satt resten av piraterna och väntade ivrigt på om Gorrell skulle komma tillbaka till dem eller inte.

Höga skrik hördes från alla håll, inte ens Attila kunde hålla sig från att reagera. Luna och Inez ställde sig kvickt bakom Bernard samtidigt som resten av sällskapet drog upp sina vapen. Jonathan, som var ivrig av sig sköt fort iväg en pil som träffade mitt i prick.
- Vänta! Skrek Attila plötsligt, trotts att även han stod med sitt ena svärd i handen.
- Nu förstår ni kanske varför vi inte kan lämna den här staden. Ingen av oss skulle kunna leva ett normalt liv. Sa Gorrell samtidigt som han drog ut pilen som Jonathan avfyrat från sin panna. Invånarna i Flulmont har varit fördömda sen den dagen då vår drottning stal havets skatt. Fortsatte han.
- Men... Men du... Hur kan du vara vid liv? Frågade Luna som tittade ut bakom Bernards rygg.
- Det här är vår förbannelse unga dam. Vi ser bara ut som våra verkliga jag i solens sken. På nätterna så påminner havet oss om vår drottnings svek. Svarade Gorrell.
Nu började resten av piraterna att komma ut från värdshuset och de såg i princip likadana ut, allihop. De såg inte ut som levande människor längre. Deras hud var borta, vissa av dem till den grad att de var vandrande skelett.
Gorrell hade fortfarande lite skinn kvar men nästan hela hans ansikte var borta. Allt ens syn fastnade på var de tomma ögonhålorna och munnen som saknade läppar.
- En fråga... Sa plötsligt Attila. Varför slogs du inte tillbaka tidigare? Fortsatte han.
- Vad skulle det vara för mening? Svarade Gorrell. Jag må inte kunna dö men det hade inte stoppat dig från att klyva mig på mitten eller att hugga av mitt huvud. Fortsatte han.

Den stora skräcken som först infann sig bland sällskapet hade nu lagt sig. De fördömda piraterna kunde nu gå på gatan utan att känna sig hotade. Sällskapet förstod nu också varför piraterna inte kunde lämna den här staden. Inte utan att få tillbaka det som deras drottning hade stulit.
Gorrell och ett par andra pirater satt nu ner tillsammans med Attila och Luna.
- Finns det något vi kan göra för att hjälpa er? Sa Attila med en empatisk röst.
- Tyvärr inte. Många av oss har försökt att hitta drottningen men precis som historien lyder så har ingen någonsin kommit tillbaka. Det sista någon såg av henne var att hon gick in i den mörka skogen. Svarade Gorrell.
Kallpratet fortsatte ett tag till innan sällskapet la sig ner för att sova. Nästan alla. Luna kunde för livet av sig inte sluta tänka på den där historien. Varför skulle en så älskad drottning stjäla någonting från havet? Varför skulle hon utsätta alla dessa människor för det här ödet? Varför...
Vinden började ta vid nere vid havet och de stora seglen slog hårt i masterna. Husen knarrade och gruset från den upptrampade gatan virvlade rundor. Luna kunde verkligen inte sova. Det var något i den där berättelsen som inte stämde. Varför hon tänkte på detta viset kunde hon inte riktigt själv förstå.
Hon reste sig tyst och försiktigt upp och tog ett stort kliv över en snarkande Theo. Väl utanför paviljongen så bestämde hon sig för att gå en runda i staden. Hon kom inte mycket längre än till porten de passerat för att gå in i staden. Hon blickade upp mot kullen som lystes upp av månskenet. En bit där ifrån, bakom kullen, låg Världens Ände.
Hon tog ett steg utanför porten men kände direkt handen som tog tag i hennes axel.
- Jag vet vad du tänker unga dam. Sa Attila. Tyvärr kan vi inte hjälpa alla. Fortsatte han.
- Men... Jag kanske kan hitta drottningen. Svarade Luna och tittade ner i marken, lite smått förtvivlad.
- Du måste förstå, jag lovade din pappa att inte låta någonting hända dig. Sa Attila som nu satt ner på huk. Kom så går vi tillbaka och försöker sova lite.

Luna och Attila vände sig om och skulle precis börja gå tillbaka till paviljongen när de hörde ett svagt pipande ljud.
- Det låter som... Sa Attila.
- B... Belle? Sa Luna frågandes när de ännu en gång vände sig om.
Nej, det var inte Belle. Men det pipande ljudet påminde något fruktansvärt om reliken som Attila hade hört i över tvåhundra år.
Ett svagt ljus började uppenbara sig bakom kullen.
- Jag tvivlar starkt på att det där är Belle. Sa Attila med en nervös röst. Spring!
De sprang båda två tillbaka in i staden.
- Vakna, allihop! Skrek Attila medans han plockade upp sina svärd. Luna ställde sig bakom honom.
- Vad... Vad är ditt problem? Frågade Jonathan yrvaket.
- Res er upp, något är på väg! Fortsatte Attila med en seriös röst.
Sällskapet reste sig fort upp och drog sina vapen.
- Att slåss i bara kalsonger är något nytt för mig... Sa Theo som lyfte upp sina knivar från marken.
- Vad skriker ni allihop för? Sa Gorrell som precis öppnat dörren till det närliggande huset där han bodde. Skenet uppe på kullen hade nu blivit så pass starkt att det nådde Flulmont.
- Vad tusan är det dä... Sa Gorrell när han blev avbruten av att en av ljusstrålarna nådde hans ansikte. Den lilla strålen räckte för att återställa hans normala utseende i ett par sekunder.
- Det kan inte vara sant... Fortsatte han och vände sig mot ljuset som nu nästan hade nått Flulmont helt och hållet.
Fler av de fördömda piraterna började flocka ut på gatorna. Det höga pipet och ljuset som spred sig över staden gjorde dem allihop nervösa. Det var först någon minut senare som det verkliga ljuset hade nått stadens port.

Det höga pipandet började sakta att avta, precis som ljuset när den vackra damen bakom uppenbarade sig.
- Tiden är kommen. Sa damen med en bestämd röst och vände blicken direkt mot Luna.

Kapitel 14 - Liv Som Liv

Två dagar hade nu passerat sedan Kim och Belle med hjälp av prinsen tagit kontrollen över staden Vorld. Invånarna var inget annat än tacksamma och dessa två dagar hade mestadels handlat om att hitta de andra mästarna runt om i staden och slänga ner dem i fängelsehålorna.
Dessa människor hade under många år behandlat de svaga och fattiga som ägodelar och inte bara tvingat dem till arbete utan även värre saker. Varken Kim eller Belle ville lämna staden innan de sett till att de aldrig såg solens sken igen.
I fängelsehålorna, som låg inne i berget, satt det nu mer än trettio män och kvinnor.
- Ni kan inte göra så här! Sa den ena mannen vars guldringar han slog i gallret.
Kim kollade på honom och log. Han vände sig sedan om mot mannen som stod bakom honom. Det var denna man som lett upploppet mot mästarna för två dagar sedan. En mycket skicklig krigare vars mod hade öppnat ögonen för många invånare i staden.
- Se till att de får lite mat varje dag i alla fall. Sa Kim och skrattade lite lätt.
- Jag lovar, de ska få lika mycket mat som vi fick. Enligt dem så var det ju fullt tillräckligt. Svarade mannen. Liv som liv... Fortsatte han.

Kim och mannen vars namn var Arthur gick ut från fängelsehålan, skrattandes.
De hade båda två pratat mycket de senaste dagarna och Arthur hade fått höra om Kim och Belles uppdrag. Det hade även Gullvi gjort.
- Kim... Sa Arthur. Du förstår att när tiden väl kommer så står vi bakom er, eller hur? Fortsatte han.
- Det uppskattar jag. Jag hoppas bara att vi inte gett oss in i det här för sent. Svarade Kim. Ju mer vi ser av världen desto mer känns det som en omöjlig strid att vinna. Fortsatte han.

De hade nu nått dörren som ledde ut från berget till staden. Utanför stod det två vakter som båda två log när Kim och Arthur passerade. De fortsatte en bit in mot stadens torg där Belle, Gullvi och en massa barn sprang rundor och lekte bland de stora fontänerna. Förmodligen för första gången i sina liv.
- Jag har sagt det förr men jag väljer att säga det en gång till. Vi kan aldrig tacka er tillräckligt. Sa Arthur när han avvek från Kim och sprang fram och lyfte upp sin son. Tillsammans sprang de genom fontänen, skrattandes.
- Det är fantastiskt att se, eller hur? Sa Gullvi som nu stod bredvid Kim.
- Verkligen. Svarade Kim.
- Kim, det finns en sak jag behöver berätta för dig. Sa hon sedan medans hon viftade med handen för att visa Kim att följa efter henne.

Efter ett litet tag hade de nått Gullvis hus. Utanför låg Didou och sov med duvan Caspian sittandes på hans nos.
Väl inne i huset så satt det två män vid bordet. Uppe på bordet låg korgen. Korgen som innehöll den golem som Olaus hade varit ute efter.
- Jag tror det är bäst att du lyssnar på vad de har att säga. Sa Gullvi och tog ett steg bakåt.
Kim vände blicken mot den ena mannen. Han såg ut att vara en professor av något slag. Det var kanske bara så att de tjocka glasögonen fick Kim att tro detta men oavsett så såg han väldigt smart ut.
- Jo... Sa mannen och tryckte till sina stora glasögon med fingret. Vi undersökte även kroppen av mästaren och de verkar vara gjorda av liknande material. Fortsatte han.
- Vad menar du? Frågade Kim.
- Jo, jag har läst några gamla skrifter som talar om hur alkemister förr i tiden kunde skapa liknande varelser för att göra deras befallningar. De kallade dem för golems. Men dessa skrifter förklarar att alkemisterna skapade dessa golems av lera.
- Detta låter också påhittat, precis som allt som har med golems att göra. Svarade Kim. Fast på samma gång så ligger den här, framför... Fortsatte han.
- Precis... Svarade mannen som ännu en gång tryckte till sina glasögon. Skillnaden med dessa golems är att de verkar vara gjorda av ett annat, mycket speciellt material.

Kim började bli lite smått nervös. Ville han verkligen förstå hur dessa konstgjorda människor blev till?
- När trycket blir högre inuti berget kan värmen forma om de existerande stenarna som finns där och skapa rubiner. Det verkar som att det är huvudingrediensen i att skapa dessa golems. Sa mannen. Tyvärr är det inte allt... Det krävs också att man tillsammans med mörkerkonst offrar en levande varelse. Fortsatte han.
Den andra mannen var snabb med att fortsätta berätta att det inte var säkert att det behövde vara ett mänskligt offer utan att det kunde lika väl vara ett djur. De kunde inte vara säkra på vad som krävdes.
Båda männen tittade nu på Kim.
- Vad vill du att vi gör med den här? Frågade den andra mannen och vände blicken mot varelsen som låg i korgen.

Sanningen var att Kim inte visste vad som var rätt och fel i den här situationen. På ena sidan så var Olaus ute efter just detta golem så det säkra kortet hade varit att förstöra det. På andra sidan så, trotts skapad på ett onaturligt sett så var den fortfarande vid liv.
- Liv som liv... Hörde Kim sig själv säga. Han visste om att han bara upprepade det som Arthur precis hade sagt men om invånarna i den här staden kunde välja att skona de som skadat dem under så många år så kunde väl han se till att en oskyldig varelse fick leva.
- Är du säker? Frågade Gullvi. För det finns fortfarande en sak jag inte berättat.
Kim kollade underligt på henne.
- Vi undersökte det Mörka tornet... Sa hon. Alla söndriga papper i rummet har vi satt ihop och förstår nu äntligen vad de föreställer. Trotts skrivet i koder så berättar varje papper om ett antal av dessa golems som blivit testade för att kunna hålla inne väldigt... Specifika själar. Det var inte en enda som hade klarat av dessa tester... Förutom en. Fortsatte hon.
- Jag antar att det är vår lilla vän här på bordet... Svarade Kim.
Gullvi nickade.
Kim började kallsvettas. Om det var så att man kunde binda en själ till ett golem och som Kim redan visste så var Olaus en anhängare till... Menade han att...
- Om vad du har berättat om mannen som du slogs mot stämmer så... Försöker de mest troligt att skapa en kropp till deras kung...
- Sabba! Sa Kim vars ögon spärrades upp.

En liten bit där ifrån, nere på torget lekte Belle fortfarande med barnen. Hon var för första gången på väldigt länge genuint glad. Att hon och hennes pappa kunde göra så stor skillnad för så många människor var fantastiskt.
- Jag tror det är första gången som jag faktiskt är glad att jag hittade dig. Tänkte hon samtidigt som hon satte handen på stenen i sin ficka.
Hon visste dock innerst inne att hon behövde bli mycket bättre på att kontrollera den här kraften. Om hon inte lyckades med det så skulle hon aldrig kunna besegra de hot som för varje dag närmade sig mer och mer.

Hon skulle precis säga hej då till barnen när hon såg den stora skuggan ovanför henne. De flaxande vingarna fick vattnet i fontänen att fara rundor på torget. Det var Kim och Didou som höll på att landa.
Kim hoppade av Didous rygg och gick fram till Belle.
- Vi måste härifrån... Fort. Jag berättar på vägen. Sa Kim som Belle tydligt kunde se menade allvar.
Framför Kims plats låg korgen med varelsen som skulle kunna betyda slutet för den här världen.
Tillsammans hoppade de upp på en redan färdigpackad Didou, nöjda med att ha hjälpt så många människor och lämnade därmed staden Vorld bakom sig.

Kapitel 15 - En Gåva, i Månens Sken

Attila sänkte ner sitt svärd framför Luna i protest.
- Jag känner igen det där ljudet på mils avstånd. Sa Attila och spände ögonen i damen som uppenbarat sig vid Flulmonts port. Det spelar ingen roll vad du vill, vi kommer allihop dö innan du lägger ett finger på den här flickan. Fortsatte han och i samma stund ställde sig Inez, Jonathan, Theo, Bernard och resten av sällskapet framför Attila och Luna.
Det var verkligen som Attila precis sagt. De var alla beredda att slåss till siste man för vem som helst i sällskapet. Damens ögon var fortfarande fixerade på Luna och hon kunde känna ilskan damen höll inom sig. Det kändes nästan som att hon fick kämpa för att inte släppa ut den. Luna kunde helt enkelt bara inte förstå varför... Vad var det som hon hade gjort? Varför ville den här underliga damen skada henne?
- Välj! Sa damen ännu en gång, denna gång med en högre och argare röst samtidigt som det pipande ljudet ännu en gång började höras runt om kring henne.
- Jag förstår inte! Skrek Luna från bakom sällskapet. Vad är det som jag ska välja mellan?! Frågade hon i desperation.
Attila vände sig om och la handen på Lunas axel.
- Svara inte henne. Sa han. Detta är mest troligt någon som försöker lura oss. Fortsatte Attila.Plötsligt uppenbarade sig damen bredvid Attila och Luna. Hur hon helt plötsligt kommit dit kunde ingen svara på. Hon stod ju precis borta vid porten... Attila hann inte höja sitt svärd innan han blev slungad tvärs över torget, rakt in genom dörren på Gorrells hus.
I samma stund vände sig hela sällskapet om och tillsammans hoppade de allihop mot damen med dragna vapen och med det så blev det pipande ljudet ännu högre. Så pass högt att de få glasrutor som fanns kvar i Flulmont sprack och piraterna som ännu inte hade gett sig in i striden stod alla på sina knän och höll för öronen.
Det verkade inte krävas någon stor ansträngning från damen. Med en liten armrörelse så slungades även resterande medlemmar av sällskapet iväg. Inte lika långt som Attila men tillräckligt för att de inte skulle kunna göra någonting. Den enda som stod kvar, precis framför damen... Var Luna.
Damen blickade sakta ner mot Luna precis som Luna blickade upp mot damen. Hon var lång, med vitt hår trotts sin relativt unga ålder och bar en lång vit klänning.
Lunas svarta rock blåste rundor i vinden och hennes hår flög rundor i alla riktningar.
Damen sträckte försiktigt fram sin hand samtidigt som Luna blundade.
- Rör henne inte! Skrek Attila samtidigt som han började springa mot dem men det var för sent.
Damen la sin hand på Lunas kind och i samma stund började de båda två att lysa. Ett sken så starkt att alla i staden var tvungna att titta bort. Det värsta var att Attila kände igen det här, allt för väl. Det höga pipande ljudet och det starka skenet. Detta hade på något sätt med en relik att göra.
- Luna!! Skrek Attila.

Detta var det sista hon hörde innan hon öppnade sina ögon igen.Allt vart helt plötsligt vitt. Luna satte sin hand framför sig, den kunde hon klart och tydligt se. Var befann hon sig någonstans? Här fanns verkligen ingenting. Det var helt enkelt ett vitt rum utan några som helst kanter eller brister.
- Välkommen... Hördes damens röst bakom henne.
Luna vände sig om och där satt hon. Fast för någon anledning så såg hon inte likadan ut. Hon såg betydligt yngre ut. Det vita håret var inte längre vitt utan hade istället en mycket vacker blond färg. Hon såg ut som en... Prinsessa. Luna fortsatte att inspektera damen. Det var först när hon tittade en bit ner som hon plötsligt fick ta ett steg tillbaka. Damen eller flickan kanske man skulle kalla henne satt inte på någon vanlig stol. Vid närmare inspektion kunde Luna se att den var gjord av... Ben. Människoben som hon på något, underligt sett format till en stol.
Flickan verkade rätt kvickt uppfatta att Luna blev skrämd. Hon reste sig sakta upp och tog några steg fram mot Luna.
- Du behöver inte vara rädd för mig. Du vet innerst inne vem jag är. Sa flickan.
Luna vart så förvirrad. Inte bara det, hon var rädd och visste absolut inte vem den här flickan var.
Hon försökte öppna sin mun och få ut några ord men rädslan paralyserade henne.
- Du kommer verkligen inte ihåg, eller hur? Frågade flickan som nu hade nått fram till Luna. Jag önskar att det här kunde vänta tills du blev äldre men vi har inte tiden på vår sida längre.
Flickan lät inte alls arg längre. Om något så verkade det som att hon försökte få Luna att känna sig trygg.
- Ja... Jag... Förstår inte. Lyckades Luna säga efter mycket ansträngning.
- Du kommer snart att förstå min kära. Sa flickan när hon ännu en gång la sin hand försiktigt mot Lunas kind.

Från ingenstans uppenbarade sig en scen av händelser framför Luna. Det var... Delar från hennes liv. Allt från Luftebyn till ett par år tillbaka när Kim stod ute på gården och tränade med Didou och Hytte. Nästa del var hon för liten att minnas men det verkade vara från en stund då Belle lekte med henne framför brasan. Det såg otroligt mysigt ut men händelserna stannade inte där. I nästa scen såg hon endast sin pappa. Kim stod nere vid den stora sjön. Sjön där Didou och Hytte brukade dricka. Det var mörkt. Varför stod hennes pappa där, helt ensam i mörkret?
Han såg betydligt yngre ut och inte alls lika trött. Däremot såg han väldigt ledsen ut.
- Vad... Vad är det som händer? Frågade Luna med en ledsen röst.
- Allt som händer, händer för en anledning min kära... Precis som att det fanns en anledning till varför du bad mig att följa med dig ut till havs den där dagen för så länge sedan. Svarade flickan. Fortsätt att blicka tillbaka så kommer bitarna att falla på plats. Fortsatte hon.Hon såg hur sin pappa gick rundor nere vid sjön och slog i träden. En bit bort satt ju faktiskt en betydligt mindre Hytte och gnydde. Hans ledsna min hade växlats ut mot en blick av ilska trotts att det fortfarande rann tårar längst hans kinder. Efter ett litet tag kunde hon höra sin pappa skrika.
- Varför?! Det har gått flera veckor nu! Skrek han ut över sjön trotts att där inte fanns någon annan i närheten.
Hon fortsatte att kolla på den ledsamma synen av sin far som ännu en gång slog på träden i frustration.
- Vad håller han på med? Frågade Luna och kollade upp mot flickan.
- Fortsätt att titta. Svarade hon med en bestämd röst.
Luna gjorde som hon sa. Scenen varade länge och Luna kände hur hon blev mer och mer ledsen av att se sin pappa på det sättet. Plötsligt hördes något annat. Ett svagt skrik på andra sidan sjön. Det gick inte riktigt att uppfatta vad det var för något men även Kim hörde det.
Det tog ingen lång stund innan Kim satt uppe på Hyttes rygg och flög över sjön.
Luna och flickan följde efter, utan att ens behöva röra på sig. Det var precis som att scenen var fokuserad på pappa Kim. Det svaga skriket hördes nu högre medans Kim och Hytte höll på att landa. Luna kunde se hur hennes pappas blick far rundor i alla riktningar. Han verkade fortfarande väldigt ledsen och arg när han hoppade ner från Hyttes rygg. Han vandrade rundor bland gräset och slog undan det med sitt gamla svärd. Han närmade sig nu kanten på sjön och stannade upp. Luna drog också efter andan när hon såg vad som låg där.
Den lilla blöta bebisen höll på att ännu en gång sköljas ut i sjön.
- Vem... Vem är det där? Frågade Luna med en nervös röst. Rädd över vilket svar hon skulle få.
- Vem tror du att det är min kära? Svarade flickan.Kim gick fram till den lilla bebisen och plockade upp den.
- Var kom du ifrån?! Frågade Kim, fortfarande med en ledsen och lite förvirrad röst.
Bebisen fortsatte att gråta medans Kim tittade rundor åt alla möjliga håll.
- Han hittar aldrig barnets föräldrar. Sa flickan. Han hittar aldrig föräldrarna eftersom de inte finns längre. Fortsatte hon samtidigt som scenen av Kim sakta började försvinna och Kim, Hytte och den lilla bebisen flög iväg i månskenet. Rummet återgick till att vara helt vitt.
- Du var försvunnen i så många år och allt är mitt fel. Jag önskar att jag kunde göra mer än att blicka tillbaka men ingen av oss kan ändra det förflutna. Sa flickan.

- Jag förstår fortfarande inte. Sa Luna med en sorgsen röst.
- Kim Sydport, din far, i sin mörkaste stund och förtvivlan fick en gåva... Dig. Flickan satte sig nu ner på huk med ansiktet framför Luna. Jag ber om ursäkt för att jag satte igång allt det här. Jag ber om ursäkt för att du fick offra ditt liv endast för att jag var rädd för att försvinna. Alla såg till mig som den modigaste i staden men när tiden väl var inne så valde jag mig själv över ett litet barn. Sa flickan och Luna kunde tydligt se hur tårarna formades i hennes ögon.
Mest av allt så ber jag om ursäkt för vad som komma skall. Det val du snart kommer behöva göra och på det sätt du kommer att förlora allt.
Vi kommer att mötas igen kära barn och jag lovar att jag skall göra allt i min makt för att hjälpa dig när tiden väl är kommen. Fortsatte flickan med en lugn och varm röst.
Det vita rummet började sakta försvinna.
- Kanske fanns det en större mening med din uppoffring min kära... Du verkar ju trotts allt behövas i den här tiden...Det starka ljuset gjorde att Luna var tvungen att stänga sina ögon. 

När hon öppnade dem igen så befann hon sig ännu en gång i Flulmont. Attila höll fortfarande på att springa mot henne och piraterna satt fortfarande ner och höll för öronen.
Det var precis som att tiden hade stått stilla. Hur detta var möjligt hade Luna inte tid att fundera mycket över då hon plötsligt började känna sig väldigt yr. Balansen försvann och hon kunde känna hur hon föll bakåt men var också oförmögen att göra någonting åt det.
En stark arm fångade henne. Det var Willem.
Det tog bara ett par sekunder innan Attila också hade nått fram till henne och slängde iväg det svärd han höll i sin hand.
- Vad hände?! Skrek han i panik samtidigt som han ruskade om Luna.
Luna kände sig otroligt trött men på samma gång kände hon också något annat. Det kändes som... Hopp. Hopp om framtiden. Hon kunde inte riktigt förklara det och valde därför att inte heller försöka. Hon visste att vad hon än skulle säga så skulle Attila bli panikslagen. Han var, om inget annat otroligt rädd för att Luna skulle skada sig. Han hade ju gett Kim sitt ord trotts allt.
- Jag vet ärligt talat inte men... Jag mår bra... Tror jag. Svarade Luna trotts att hon kände sig lite annorlunda på något sätt.
- Var tog den läskiga damen vägen? Sa Bernard som nu stod bakom dem och tittade rundor åt alla håll och kanter.
- Det var ingen läskig dam, Bernard. Svarade Luna. Det var drottningen av Flulmont. Fortsatte hon.
Attila kollade på Luna som att hon hade mist förståndet.
- Vad pratar du om? Frågade han. Varför skulle hon då börja slåss med oss?! Fortsatte han, fortfarande med mycket frustration i rösten.
Luna klappade Willem på armen för att säga tack. Hon reste sig sedan sakta upp.
- Jag vet varken allt och jag förstår ännu mindre. Sa Luna. Men jag fick se otroligt mycket och en del av det har först nu börjat verka vettigt. Det som jag vet med säkerhet är att dessa pirater inte går att lita på! Utbrast Luna i samma stund som hon öppnade sin hand. Där låg det. Ett mynt, lika blänkande som havet själv.Attila kände hur paniken började sätta in. Hans hjärta började slå fort då han visste, bättre än de flesta vad relikerna var kapabla till och nu visste de även hur de skapats.
Luna kunde se hur rädd och förtvivlad han var.
- Jag lovar dig, Attila, jag mår bra. Sa hon med ett av sina stora leenden.
- Vi kommer att diskutera det här, det kan du vara så säker på. Sa Attila med en seriös röst. Men först borde vi kanske ta hand om dessa ormar som cirkulerar runt oss. Fortsatte han.
Nästan ingen hade märkt det men piraterna hade faktiskt börjat närma sig... Med Gorrell i spetsen.

- OK... OK... Ni fick oss. Sa han. Sanningen är att drottningen faktiskt kom tillbaka den där dagen. Hon höll i det vackraste myntet någon av oss någonsin hade sett. Vi trodde alla att det var värt en förmögenhet så naturligtvis försökte vi stjäla det. Fortsatte han med ett äckligt skratt.
- Era skum... Sa Attila.
- Ja visst, kalla oss vad du vill. Inte visste väl vi att ett barn hade blivit offrat för att skapa det där fördömda myntet. Svarade Gorrell. Vi förstod definitivt inte att drottningen skulle fördöma oss till det här ödet när vi jagade henne ut ur staden. Hade det inte varit för att hon kunde gömma sig uppe i skogen så hade myntet varit vårt för länge sedan!
- Det är därför ingen någonsin kommit tillbaka, Attila. Sa Luna. Hon hade inget val... Fortsatte hon.
- Nej precis! Skrattade Gorrell. Den där bruttan har tunnat ut hjorden ordentligt under åren! Fortsatte han, fortfarande skrattandes medans han plockade ut sitt svärd ut höljet.Attila reste sig upp. Theo kom gående med hans ena svärd och gav det till honom. Utan någon tvekan drog han ut sitt andra svärd ur sitt hölje.
- Bernard, ta med Luna och Inez och de andra unga ut ur staden. Sa han med en mycket allvarlig och beslutsam röst.
Inez tog ett litet steg framåt.
- Du... Du ska döda alla piraterna, eller hur? Frågade hon.
- Nu, Bernard! Skrek Attila i samma ögonblick som Gorrell och de andra piraterna började rusa mot dem.
Attila svingade runt svärden när han tog några steg framåt för att hålla sig framför sällskapet.
Bernard var precis på väg att plocka upp flickorna när Luna satte upp sin hand framför honom.
Bernard, snäll som han var visste inte riktigt vad han skulle göra. Luna tog sedan ett par steg fram och ställde sig bredvid Attila.
- Vad håller du på med? Akta dig! Skrek han medans de vanställda piraterna började närma sig.
- Stanna där ni är! Skrek Luna och lyfte upp myntet i sin hand framför sig.
Om något så verkade detta bara göra piraterna ännu mer glada, myntet hade varit deras mål i så många år. Nu var det precis framför dem.
- Där är det! Skrek den ena piraten.
- Äntligen är myntet vårt! Skrek den andra.Luna pustade ut.
- Era dumma, dumma pirater! Skrek hon. Det är inte längre myntet ni är ute efter, eller hur?!
Några pirater stannade upp och det såg ut som att de faktiskt började tänka efter. Tyvärr var det långt ifrån alla och den första som kom för nära fick känna på Attilas draksvärd när han klöv den mitt itu. Benen från den redan förmultnade kroppen flög förbi sällskapet.
Nu stannade resten upp, bara en liten bit ifrån dem, det gjorde även Gorrell.
- Vad menar du... Frågade han.
- Ni är väl inte så dumma att ni fortfarande vill ha det här myntet på grund av det värde det kanske håller, eller hur? Frågade Luna. Ni vill ha det för att återställa era liv. Fortsatte hon.
- Du är rätt smart, eller hur… Flicka lilla. Svarade Gorrell. Hit med det nu! Fortsatte han med ett argt tonfall.
Luna kollade på Attila med en lömsk blick och sedan tillbaka på piraterna.
- Jag kan återställa er. Sa hon och i samma ögonblick började alla piraterna att backa lite lätt. Men... Det kommer med ett pris. Fortsatte hon.
Attila kunde inte hålla sig från att le. Hon var verkligen... Den smartaste lilla flicka han någonsin träffat.
- Priset är att vår förra överenskommelse fortfarande gäller. När tiden är inne. När vi behöver er, så kommer ni! Är det förstått? Sa Luna med ett fast, orubbligt tonfall.Den första piraten att ta ett steg fram var han som ljugit ihop berättelsen för sällskapet tidigare. Han verkade vara lite mer klipsk än de andra.
- Det är förstått. Vi kommer att följa er. Ni har vårt ord, trotts att det kanske inte betyder särskilt mycket längre. Sa han.
- Vem tror du att du är Calico?! Sa plötsligt Gorrell. Det är jag som tar besluten här, ditt avskum! Fortsatte han.
- Tyst med dig nu Gorrell. Vad har vi någonsin vunnit genom att följa dig? Sa en annan pirat som stod bredvid.
Stämningen blev stel och Gorrell gjorde trotts allt som de sa. Calico tog ett steg närmare Attila.
- Om ni fortfarande vill ha oss... Sa han och satte sig sedan ner på ett knä och höjde sitt svärd.
Luna svarade honom inte. Hon gick istället fram och la sin hand på hans axel.
Skenet som uppenbarade sig runt piraten Calico fick både sällskapet och resterande av piraterna att häpna. Det tog inte lång tid innan Calico började se helt normal ut igen. Hans svarta hår växte tillbaka och skinnet runt hans ansikte täckte ännu en gång benen. Hela vägen ner till vaderna där de som stod bakom honom kunde se hans muskler växa tillbaka.
När Luna släppte taget om Calicos axel så reste han sig sakta upp. Tårarna fyllde hans ögon när han såg sina händer framför sig. Han kände rundor på sin kropp och i sitt ansikte. Han var sig själv igen, trotts att månen var högt i skyn. Piraterna ställde sig omgående i en kö framför lilla Luna.Det var först när solen äntligen höll på att gå upp bakom kullen som Luna lyckades återställa den sista piraten, vilket var Gorrell. Han visade inte någon tacksamhet utan vände sig bara om och gick där ifrån.

- Vad ska ni göra nu då? Frågade Attila och vände blicken mot Calico.
- Jag antar att nu när våra kroppar blivit återställda så är det även dags för oss att återställa våra skepp. Svarade Calico och blickade ut över havet nedanför dem. Jag ser fram emot att se hur mycket världen har förändrats under alla dessa långa år... Fortsatte han.
Attila kollade på honom med en lite udda blick.
- Vad ni än gör, tappa inte hoppet. Det går att besegra det mörker som ni onekligen kommer att stöta på, så länge vi står tillsammans.Sällskapet började sakta att packa ihop sina saker. Bernard gav ifrån sig ett högt stön när han slängde upp den stora ryggsäcken på ryggen. Jonathan slängde upp pilbågen på sin rygg och Theo stoppade ner sina knivar i sina höljen.
Inez gick fram till Luna.
- Vi skulle bara gått raka vägen förbi den här ruttna staden. Sa hon med ett leende.
- Allt som händer... Händer för en anledning. Svarade Luna och skrattade lite lättsamt.
- Oavsett varför det händer så kommer du inte undan så enkelt unga fröken. Du ska förklara i detalj vad det var som precis hände! Sa Attila plötsligt när han gick förbi flickorna.
Luna och Inez hoppade till och skrattade när de nu gjorde sig reda att lämna staden Flulmont och piraterna bakom sig för den här gången.
De hade ju nämligen mycket jobb framför sig med att fixa till alla sina skepp och båtar och vem vet, kanske skulle de komma till nytta för sällskapet i framtiden.

Kapitel 16 - Meddelandet

Den gamla borgen stod fortfarande någorlunda stadigt, trotts det storslagna kriget som en gång utspelat sig här, i Ruaset. Allt som fanns runt om kring borgen var dött. Inte ett enda träd eller grässtrå hade överlevt den massiva eld som en gång uppslukat den här borgen. De få hus som en gång stått innanför murens väggar hade även dem brunnit ner till grunden. Vinden susade in genom alla de öppningar som fanns när Olaus satte sin fot innanför borgens portar.
Det var öppet hela vägen upp till toppen av tornet med endast en trappa som ledde upp dit. Olaus började sakta att gå upp för de första trappstegen när han hörde de trötta hostningarna från toppen av tornet.
Facklorna som brann där högst uppe i tornet gav ifrån sig en del ljus men det var inte mycket. Olaus började nu närma sig de sista trappstegen och hostningarna blev högre och högre.
- Du måste verkligen ha blivit överlägset besegrad, gamle man. Sa han när han nu nådde trappans slut.
- Hur... Visste du... Svarade mannen som stod med ryggen vänd bort från trappan och inte kunde sluta hosta.
- Jag antog att något var fel när Samuel inte mötte mig på torget. Sa Olaus. Den patetiska myggan, hoppas att de som stal den gjorde slut på honom. Fortsatte han.
- Det är verkligen... Synd då han var en av våra främsta... Kemister.
- Asch, vi har fler. Nå, du kallade på mig, vad vill du?Hostningarna ekade rundor i borgen när mannen nu vände sig om mot Olaus.
Olaus såg lite förvirrad ut men det var inte på något sätt så att han kände någon rädsla. Nej verkligen inte, Olaus var den som, om något, spred rädsla.
- Du menar inte på allvar att din kropp blev förstörd? Sa Olaus och skakade på huvudet.
Mannen som stod framför Olaus och ännu en gång bar en vinröd rock över den smala kroppen han nu befann sig i skrattade högt mellan sina hostningar. Ännu en gång såg han knappt mänsklig ut. Ögonlocken saknades även på detta golem.
- Du förstår inte Olaus... Jag skäms inte över min förlust... Sa han och började sakta vandra runt i rummet med hjälp av käppen han höll i.
Olaus kollade på honom med en konstig blick och vände lite smått på huvudet.
- Det var inte enbart den där mannen och hans lilla flicka jag slogs mot förstår du... De... De har hittat den. Fortsatte han.
Olaus ögon vidgades och ett smil började formas på hans läppar.
- Du menar inte...
- Jo Olaus, de har hittat den och det bästa... Av allt är att den är i den lilla flickans ägo. Svarade mannen i den vinröda rocken.
Smilet på Olaus mun blev bredare och bredare när han nu vände sig om och började gå ner för trappan igen.
- Äntligen är tiden kommen... Sa han högt för sig själv.

När han väl nått botten så tog han bara ett par steg utanför borgen. Han satte ihop sina händer och de små svarta kloten i hans hand började formas. Den här gången växte de inte till något stort monster utan blev istället till något som liknade fåglar. När formningen var klar öppnade dessa svarta fåglar sina röda ögon. Olaus sträckte upp sina armar i luften och med det så flög dem i väg i alla olika riktningar.

- Sprid ordet... Hitta dem! Skrek Olaus följt av ett mycket mörkt och olycksbådande skratt.Den första fågelliknande varelsen landade efter ett par dagar på ett av de utkikstorn som använts av samurajerna en gång i tiden. Inte långt från Luftebyn. Tornet som låg på toppen av det högsta berget hette Luftslottet. Det låg till och med ovanför molnen. I tornet stod en dyrkare som tog emot Olaus meddelande.
Dyrkaren skrattade högt när han gick ner i tornets sal och satte sig vid bordet. Där började han skriva på blanka små papper.
"Reliken är funnen av en flicka som rider på en vinröd drake. Flickan skall föras levande till Ruaset."
Det här var enbart den första meningen som skrevs i brevet. Dyrkaren skrev på över etthundra små lappar som han sedan fäste på kråkorna som satt i den stora buren i rummet intill. Kråkorna släpptes sedan ut och även de flög åt alla olika riktningar. De verkade allihop veta exakt var de skulle flyga.Olaus svarta fågelvarelser landade på flera likadana platser runt om i Harmonia. De landade förutom på Luftslottet på tre andra platser på Terra Plantae, vilket var den sidan av havet där Kim och Belle just nu befann sig. Sidan där bland annat Luftebyn, Vorld och även huvudstaden Ryterbacken låg.
Flera stycken flög ett par dagar till och nådde andra sidan av havet. Terra Montis, sidan där inte bara Luna och Attila befann sig utan också deras hus, Världens Ände, Flulmont och huvudstaden Stenhamn för att nämna några.
På alla dessa ställen där fågelvarelserna landade så skedde det exakt samma sak som i Luftslottet. Tusentals små lappar skrevs och på alla stod det samma meddelande.
Kråkorna flög fort över hela Harmonia och spred det meddelande som skulle göra det otroligt svårt för Belle och Kim att hålla sig gömda. Den fågelvarelse som nådde sin destination sist av alla flög långt över havet. Längre än vad en normal fågel ens skulle orka flyga. Till en plats dit solen sällan nådde. En plats så mörk och outforskad att den inte ens fanns med på någon karta. Inte den riktiga landmassan i alla fall. En plats som några kallade den tredje världsdelen. Terra Tenebrarum.

Terra Tenebrarum eller Mörkrets land var till största del täckt av berg. Där fanns inte mycket levande ting. På sin höjd fanns det någon liten granskog här och var.
Stället där den sista fågelvarelsen landade hette Arce Silentii, Tysthetens borg. Ingen hade döpt om den här fästningen då ingen hade vågat sig i närheten på flera hundra år och det var faktiskt ett passande namn då inte ett ord hade yttrats på den här platsen på väldigt, väldigt länge.
Fågelvarelsen flög in genom fönstret, susade förbi de långa, tomma salarna, upp för den stora trappan och in genom den stora mörka dörr som ledde till tronsalen. Där landade den, i mörkret, på sidan av den stora tronen gjord av sten.
De röda ögonen som öppnades i mörkret hade varit tillräckligt för att få vem som helst att skaka av rädsla. Den svarta långa manteln blåste sakta i den vind som lyckades hitta hela vägen in i tronsalen när handen med de långa, smala, mörka fingrarna sträckte sig efter fågeln.
Inte ett ljud hade yttrats i Tysthetens borg på flera år men den här dagen hördes ett mörkt skratt som ekade över fästningen och ut över Terra Tenebrarum.

Långt där ifrån, ett par dagars flygning från Vorld fanns en stor lönnskog. Djupt inne bland de stora träden hade Kim och Belle landat. Totalt ovetandes om att de nu var bland de mest eftersökta människorna i världen.
Vindskyddet stod stadigt när solen nu började gå ner och fåglarna höll på att sluta kvittra för dagen.

Kapitel 17 - Magins Stad

Sällskapet hade nu lämnat Flulmont bakom sig med ett starkt löfte om att invånarna där, med andra ord, piraterna, skulle hjälpa till i striden mot mörkret. Det kändes bra, det tyckte de allihop. Det kändes som att hela den otäcka biten med att först bli dubbel lurade av piraterna samt att Luna fick genomgå någonting hemskt på något sätt var värt det.
De var nu på väg till nästa stad, en annan hamnstad vid namn Magrich. De hade länge fått höra om att Magrich var magins födelseplats. Det var, tydligen, enligt legenden, här som de första, stora magikerna bodde och växte upp. De spred sedan sin lära över havet. Det var precis därför sällskapet nu var på väg till just den här staden som ligger så långt syd du kan komma på Attila och Lunas karta. Där fanns det en möjlighet att ta sig över havet. På andra sidan låg nämligen Port Rich. Andra delen av staden. Det var precis där, mellan Magrich och Port Rich som avståndet mellan landmassorna var som kortast. Problemet var att på Attila och Lunas gamla karta så stod det att den här staden hette något helt annat.
De hade dock fortfarande en bit kvar innan de ens nådde Magrich.
- Tänk om vi bara hade haft en drake nu, Attila. Sa Luna och skrattade lite lätt. Vi hade varken behövt gå och vi hade enkelt kunnat flyga över havet. Fortsatte hon.
- Ja, tänk dig att slänga upp sjutton personer på Didous rygg. Svarade Attila. Jag kan se framför mig hur han bränner oss alla till aska. Fortsatte han skrattandes.
- Jag längtar så efter att få träffa dessa drakar ni har pratat så mycket om. Sa Inez. Man kunde nästan se stjärnorna i hennes ögon.
- Nja... Det är ju faktiskt bara drake nu. Vi förlorade ju den ena. Sa Luna med en låg röst.
- Juste, det glömde jag. Svarade Inez med en lite skamsen röst medans hon tittade bort. De hade ju faktiskt redan berättat om dagen i Luftebyn och om pappa Kims stora förlust.
- Jo, jag tvivlar på att det är en bra konversationsstartade med vare sig Kim eller Belle. Sa Attila. Undrar hur det är med dem efter så här lång tid. Fortsatte han.
- Det undrar jag också, varje dag... Svarade Luna och blickade upp mot skyn och den starka solen.

Som något taget ur en saga så kunde hon se något som liknade... En drake, högt uppe i skyn, omringad av solen. Hon ställde sig direkt i någon sorts stridsposition innan hon rätt kvickt konstaterade att det bara var en fågel.
- Vad håller du på med? Frågade Theo som gick förbi och småskrattade.
- Jag... Vet inte riktigt, jag tyckte att jag såg... Svarade Luna fundersamt men till hennes stora förvåning så flög faktiskt fågeln rakt mot dem. Den kom närmare och närmare. Attila fick till och med stoppa Bernard från att skjuta ner den. Attila visste nämligen om att Bernard älskade att göra soppa på duvor.
Duvan landade för någon konstig anledning på Lunas axel.
- Ehmm... Vad är det som händer? Sa Luna med ett förskräckt ansiktsuttryck och började rycka på axlarna i hopp om att skaka av sig den.
- Vänta lite. Sa plötsligt en av sällskapets äldre damer. En kvinna vid namn Erica. Detta är ju en brevduva. Den har ju till och med ett brev runt sitt ben. Fortsatte hon medans hon försiktigt knöt upp det lilla bandet som höll brevet på plats. Det tog inte lång tid innan hon höll det lite halvblöta brevet i sin hand. Det var tur att duvan hade nått fram med brevet i behåll. Erica gav försiktigt det fortfarande hoprullade brevet till Luna.
- Tack så mycket. Sa Luna och neg lite försiktigt.

Det var inte lätt att veckla upp brevet med tanke på att det var blött. Vissa ord hade nästan försvunnit men Luna kunde fortfarande förstå brevets innebörd. Hon blev faktiskt djupt imponerad av att hennes syster kunde skriva med så små bokstäver. I vanliga fall hade hon ju inte ens tålamod att skriva någonting alls utan brukade be Luna att göra det åt henne.

"Luna.
Duvan heter Caspian. Vi kan använda honom för att kommunicera. Mycket har hänt men vi är på god väg. Pappa, Didou och jag mår bra. Snälla, var försiktiga, mörkret finns överallt. Sök information om varelserna golems.
Vi älskar dig.
/Belle & Pappa
PS. Hälsa Attila."

- Skönt att höra från dem. Sa Attila med en glad röst. Den sista biten får ju dock magen att vända sig lite grann, mörkret finns överallt... Och vad tusan är ett golem? Fortsatte han.
- Jo, det får ju en att undra, vad har de varit med om? Sa Inez och kollade rundor på de andra.
- Vi kan ju skriva tillbaka och berätta att vi också mår bra i alla fall. Sa Luna och började rota rundor i sin ryggsäck efter en bit papper och en penna.
- Jag tror inte du behöver göra det just nu kära Luna. Sa Erica som nu satt på huk bredvid henne. Du förstår, duvan kommer behöva vila och få någonting att äta innan den kan flyga igen. Fortsatte hon.
- Oj, ja, så klart. Svarade Luna. Hur vet du så mycket om brevduvor förresten? Frågade Hon.
- Det gör jag inte, inte egentligen men min far hade för många år sedan ett par stycken som han använde då han arbetade med experterna i Stenhamns citadell.
Erica hade berättat för sällskapet att citadellet i Stenhamn nu fungerade som informationens mittpunkt i Harmonia. Ungefär som Luftebyn hade gjort för flera hundra år sedan. Det var inte alls lika avancerat men det var något i alla fall. Nyheter kunde spridas med hjälp av fåglar till de fungerande byar och städer som nu hade etablerat sig i riket. Attila hade lovat henne att när striden väl var över så skulle han dela med sig av all kunskap som fanns gömd i Luftebyn för eftervärlden, vilket redan nu höll på att byggas.
- Jag ska se om jag kan bygga något som gör det enklare för Caspian att flyga med lite mer vädertåliga och större brev. Fortsatte hon.

De fortsatte nu sin vandring mot Magrich med en ny medlem i sällskapet, duvan Caspian. Den förvirrade duvan satt nu på Bernards breda axel. Han tyckte nästan att det kändes som att den hånade honom.
- Dumma duva... Tänkte han för sig själv. Du hade blivit en mycket smarrig måltid...
Den enorma staden började nu, efter en bra stund att uppenbara sig i fjärran. För någon anledning hade inte någon i sällskapet någonsin varit så här långt söderut och det verkade som att de hade missat en del, allihop. Staden var mycket större än någon av dem kunnat drömma om och inte nog med det. Stigen de nu befann sig på kryllade av människor.
De långa pinnarna som stack upp ur marken så långt ögat kunde nå österut verkade markera en gräns av något slag. Det satt likadana pinnar i marken åt väst men de stannade när de nådde havet som låg jämsides med staden. Skeppen som låg ankrade nedanför den stora stadens klippor såg jätte små ut på grund av avståndet.
Luna sprang fram till en man som höll på att dra en stor kärra bakom sig lite längre fram på stigen.
- Ursäkta! Skrek hon när hon nästan var framme, viftandes med sin hand i luften.
Mannen vände på sitt huvud och vinkade till henne.
- Hej unga dam. Svarade mannen. Är du sugen på några päron idag? Frågade han och drog undan skynket på sin lilla kärra. Den var full med stora, gröna päron som blänkte i solen.
Luna kunde känna hur det vattnades i munnen och hon fick skaka på huvudet för att komma ihåg vad det var hon skulle fråga mannen om.
- Nja... Eller ja det är jag men jag har en fråga först. Sa Luna.
- Frågor för så artiga små flickor svarar jag på helt gratis. Svarade mannen och log.
- Hur många invånare är det i staden? Frågade hon och log tillbaka mot mannen.
Mannen såg lite fundersam ut och kliade sig lite lätt på toppen av huvudet.
- Det måste vara drygt ett par tusen i alla fall. Svarade mannen och sällskapet häpnade. Ett par tusen människor... Hur var det ens möjligt?
- Jag skulle gissa på att det är lika många på andra sidan, om inte fler. Fortsatte mannen som fortfarande kliade sig på huvudet.
- Attila... Sa Luna och vände sig bakåt med stora ögon.
- Jag hörde... Äntligen. Svarade Attila med en nöjd blick.

De hade länge trott att människor samlats på ett ställe. Att det någonstans måste finnas ett stort samhälle, mycket större än alla de små byar de passerat under det senaste året. Det verkade nu som att de äntligen hittat vad de sökt efter. Staden Magrich verkade vid första anblick vara den nya världens huvudstad i Harmonia.
Framför staden var det fullt av åkrar och småhus. De såg nästan ut som stugor. De var visserligen inte mycket mindre än det hus som Luna själv bodde i men ändå. Inte några palats direkt.
Den stora bondgård som låg bara ett stenkast från staden var magnifik. Hästar sprang rundor innanför det lilla staketet och grisarna rullade rundor i gyttjan inne i sin inhägnad. Männen och kvinnorna som jobbade där vinkade glatt när den främre delen av sällskapet passerade.
Bondgården var så pass stor att den säkerligen, utan problem försörjde hela Magrich med mat.Framför den stora porten som ledde in i staden Magrich fanns det en vallgrav, säkert fyra meter bred. Lyckligtvis var den stora bron nersänkt så det verkade vara fri passage in och ut ur staden.
- Vad väntar ni på? Sa Luna när hon tog tag i Inez hand och tillsammans började de springa mot bron. Jonathan, Theo och ett par till av de unga i sällskapet var inte långt efter.
Det var främst Attila, Bernard, Erica, Enoch och Willem som inte kände att de hade någon stress. De kunde inte för livet av sig sluta kolla på den helt häpnadsväckande staden.
Hela vägen upp till den stora palatsliknande kupolen på toppen av staden var det fullt med hus. De stora valvgångarna som skiljde de olika etapperna av staden var så stora att de syntes hur bra som helst, även från det här avståndet.
- Jag kan fortfarande inte tro att det är sant. Sa Attila när nu även de passerade bondgården.
- Konstgjorda människor... Sa plötsligt Willem.
- Va? Svarade Attila som verkligen inte uppfattade vad Willem precis hade sagt.
- Jag hörde Luna läsa upp brevet tidigare. Ett golem är en konstgjord människa... Jag har inte hört någon nämna detta fenomen sedan Oscar. Att skapa golems är en förbjuden lära inom alkemin. Svarade Willem utan att vända blicken mot Attila.
- Ok. Svarade Attila fundersamt. Håll detta mellan oss för tillfället. Fortsatte han.
Willem nickade, fortfarande med blicken framåt. Attila fick nästan uppfattningen att det var något mer... Något som Willem inte berättade för honom.

Luna och Inez kunde båda känna hur det kittlade i magen av nervositet när de nådde bron. Deras höga skratt fick vakterna att kolla på varandra med en underlig blick. De var inte särskilt vana vid att se barn skratta för ingen anledning men de välkomnade flickorna hur som helst.
- Välkomna till Magrich, staden där önskningar slår in! Sa de båda vakterna på samma gång, perfekt synkroniserat.
Luna och Inez vinkade bara lite snabbt till vakterna när de passerade och äntligen nådde insidan av stadens portar. Det var verkligen som något taget direkt ur en saga. Den höga muren framför dem såg ut att nå hela vägen upp till himlen, dekorerad med hus så långt ögat kunde se. Det fanns små smala gångar som ledde till varje hus och de flesta hade fina blommor som hängde ut över muren. Det fanns träd överallt som prydde staden och ovanför flög det fåglar som kvittrade vackert. Bara här, precis innanför stadens portar var det säkert ett hundratal människor som gick rundor eller stod och pratade med varandra. Vissa såg ut som helt vanliga bönder medans vissa såg ut att ha det lite bättre ställt.
Efter ett par minuter så anlände även de lite äldre av sällskapet.
- Det här är det sjukaste jag någonsin varit med om... Sa Willem och skakade på huvudet.
- Jo, det är lite annorlunda från skogen där jag hittade dig, det kan man lugnt säga. Svarade Attila med ett högt skratt.

De stod nu allihop i ett litet hörn av den första innergården i staden med sin packning på marken och fyllde sina vattenbägare i fontänen när de hörde vad som lät som ett bråk på andra sidan gården. Attila vände snabbt blicken och såg ett par män som stod och knuffade på en liten pojke. Han såg ut att vara ungefär i Willems ålder. Männen såg ut att vara vakter av något slag. De långa gröna mantlarna hade en stor symbol av ett svart svärd på sig och rustningen de bar var guldfärgad.
- Vi accepterar inte din sort i den här staden! Skrek den ena vakten och gav pojken ännu en knuff.
Pojken såg väldigt förvirrad ut och viftade med sina händer febrilt i luften.
- Vad är det du inte förstår pojk? Sa han samtidigt som han började dra upp sitt svärd ur sitt hölje.
Pojken som blev så rädd, höjde armarna framför sitt ansikte och i precis samma stund så kände vakten en hand på sin arm.
- Oavsett vad pojken har gjort så känns det inte riktigt rätt att se dig dra vapen mot ett barn som inte ens kan försvara sig själv. Sa Attila med en stadig röst. Det är något som bara en väldigt osäker man skulle göra. Fortsatte han.
Vakten vände sin blick mot Attila och fnös ifrån bra.
- Vem i den heligas namn tror du att du är, din... Din fjant?! Fräste vakten och drog bort sin arm, både från Attila men även från sitt svärd. Vakten kunde dock se bestämdheten i Attilas ögon.
- Låt gå för den här gången... Sa han harklandes. Jag vill inte se någon av er här igen, förstår ni det?!

Attila skakade på sitt huvud när han sträckte ner sin hand till pojken på marken.
- Vad var deras problem? Frågade han.
Pojken tog tag i Attilas hand och nickade åt honom som tack för hjälpen vart efter det följde ett antal handrörelser som Attila aldrig hade sett förut.
-Ehm... Vad håller du på med? Frågade Attila och kikade samtidigt bak mot sina vänner.
Det här pågick ett tag och Attila började känna sig mer och mer osäker. Vad höll pojken på med?
- Han är stum, ditt fån. Sa Enoch som nu stod bakom Attila. Han säger tack så mycket och undrar hur han kan gengälda dig. Fortsatte Enoch.
Attila kunde inte känna sig annat än dum. Han var snabb med att vifta med händerna i luften som för att säga att han inte ville ha något.
- Han kan fortfarande höra dig, du behöver inte vifta rundor med dina händer. Sa Enoch som ännu en gång dumförklarade Attila. Pojken framför log när han nu vände sig om och sprang ner för den lilla trappan som ledde bort mot husen.
- Det där var väldigt konstigt. Jag undrar vad som fick dem att ge sig på pojken... Sa Enoch

Vakterna stod nu en bra bit där ifrån och observerade Attila och resten av sällskapet.
- Meddela generalen. Sa den lite mer bitska av de två.
- Genast! Svarade den andre och begav sig där ifrån.
- Komma in i min stad och tro att ni kan bete er hur som helst... Ni ska få se. Fortsatte den bitska vakten för sig själv medans han fortsatte att hålla koll på avstånd.

Efter den något udda händelsen på den första innergården så beslöt sig sällskapet att fortsätta djupare in i staden. Det kryllade fortfarande av människor åt alla håll. Attila tänkte tillbaka till den dagen i Luftebyn och på vad Kim hade sagt hans högsta önskning var. Att Belle och Luna skulle få uppleva hur det var att vara omringade av människor.
- Kim... Hon ser verkligen glad ut. Tänkte Attila för sig själv när han sneglade över och såg Lunas leende.
Attila, som nu var någorlunda van vid att se faror runt vartenda hörn hade redan uppmärksammat att vakten från tidigare följde efter dem. Smygandes bakom husens hörn. Han bestämde sig dock för att inte göra något för tillfället. Kanske var det så att han bara ville se till att de inte skulle skapa några mer problem.
- Bäst att visa upp vår bästa sida. Tänkte Attila och fortsatte att promenera.
I varje hörn av staden fanns det ett högt torn, alltså fyra stycken. De såg ut som gigantiska vakttorn. Alla hade likadana symboler som de vakterna från tidigare hade burit på sina mantlar. Ett stort, svart svärd hängde på banderoller som sträckte sig ner från sidorna på tornen. Troligtvis fanns det många soldater i staden, om de nu skulle lyckas bemanna alla de tornen samtidigt som de verkade patrullera stadens gator.

Sällskapet hade nu nått vad som verkade vara nästa innergård. Fortfarande på första etappen av staden. Även här var det många människor och de verkade hålla på att samlas framför någonting ute på den stora gräsmattan. Först fram var självklart Luna och Inez. De trängde sig förbi den tjocka folkmassan och fann sig framför en scen. Den var inte jätte stor men tillräckligt för att husa de åtta personer som stod där uppe. Showen verkade precis ha börjat.

- Men säg mig, hur ska vi kunna leva så här? Frågade den ena kvinnan uppe på scenen som var klädd i mycket slitna och trasiga kläder.
- Jag vet inte, min älskade. Vi kommer inte överleva många dagar till om vi inte får hjälp av gudarna. Svarade mannen som var klädd på ett likadant vis. Vi har varken mat eller tak över våra huvuden och staden som vi en gång bodde i ligger i ruiner! Fortsatte han med vad som skulle vara en ledsen röst men skådespelaren var inte särskilt duktig.
Ut från bakom scenen kom en man. Klädd i en röd dress med tillhörande hat. Hatten var lång och i sin hand höll han en smal pinne som nådde hela vägen ner till marken. Mannen och kvinnan satte sig ner på knä framför mannen.
- Å, du stora trollkarl. Vi ber om din hjälp i vår svåra stund. Sa mannen och la sitt huvud ner mot marken. Kvinnan följde efter.
- Er önskan skall bli sann... Svarade mannen som spelade trollkarlen. Han viftade lite lätt med sin pinne och i sanna stund kunde man höra hur bomberna tändes bakom scenen. Luna var van att höra antändande av stubiner och inväntade de höga smällarna. På något sätt så lyckades bomberna flyga högt upp i luften. När de small så gav de ifrån sig ett mycket vackert sken.
- Wow! Utbrast publiken och så även Luna och Inez.
Medans alla i publikens blickar var fängslade mot skyn så passade skådespelarna på att kvickt byta om. När blickarna ännu en gång riktades mot scenen så hade de redan bytt ut kulisserna till en fin stenvägg prydd med låtsas facklor och på marken låg det en fin röd matta.
- Tack du mäktiga trollkarl! Sa mannen som nu bugade framför honom.
- Ingen orsak, det ända jag ber er om är att ta väl hand om den här perfekta staden som jag försörjt er med. Svarade trollkarlen.
- Det ska vi, åh du mäktiga!
- Försvara stadens gränser från alla de som försöker ta vad som är ert! Fortsatte trollkarlen.
I samma ögonblick gick två av de andra skådespelarna upp på scenen och slängde ett skynke över trollkarlen som skulle symbolisera att han försvann, upp i rök.

Publiken jublade när den första akten verkade vara över. Människorna på gräset runt om kring Luna och Inez pratade med varandra om hur bra teatern var. Hur de längtade till nästa visning vilket verkade börja först efter ett par timmar.
- Såg ni?! Såg ni?! Skrek Luna och Inez i mun på varandra när de sprang mot Attila och resten av sällskapet.
- Jo, nog såg vi allt. Svarade Attila som redan hade diskuterat med Enoch, Erica och Bernard om hur de verkade sprida sin propaganda i form av teater här i staden. Jag gissar på att det är dessa "trollkarlar" som styr här i Magrich... Magins stad. Fortsatte Attila spydigt när han ännu en gång slängde en snabb blick och såg att vakten fortfarande förföljde dem.
- Nu tycker jag att vi fortsätter. Sa Erica. Här måste finnas mycket mer att se. Fortsatte hon när de allihop började plocka upp sin packning från marken.
I samma stund som de började gå så hörde de en mörk, fast röst bakom dem.
- Stanna där ni är! Sa mannen som var klädd på samma sätt som vakterna från tidigare. Enda skillnad var att hans mantel var röd. Han bar heller ingen guldhjälm som de andra vakterna gjorde. Är detta han? Frågade han och pekade på Attila.
- Ja, general, det är han! Svarade vakten från tidigare som nu stod bredvid.
Attila kollade runt och kunde konstatera att de verkade vara omringade. Vakter dök upp från nästan alla ingångar in till den lilla innergården. Det var alltså ingen mening att streta emot, i värsta fall så skulle någon bli skadad.
- Får jag be dig följa med oss? Sa vakten som nu blivit identifierad som generalen, med en vänlig ton. Attila hade nästan haft på känn att något som det här skulle hända med tanke på att vakten följt efter dem ett bra tag nu.
- Varför skulle han följa med er?! Utbrast Inez ilsket.
- Det är OK, jag är strax tillbaka. Sa Attila och la en lugnande hand på Inez axel. Får jag fråga vad det är ni vill? Fortsatte han med blicken riktad mot generalen.
- Det kommer du att få reda på i sinom tid. Svarade han när två av vakterna gick fram och tog tag i Attilas armar. Attila gjorde dock en snabb manöver för att få loss sina armar igen.
- Mina ben fungerar utmärkt men tack för stödet. Sa han med ett leende när han nu följde efter generalen. Det sista han gjorde var att vända sig om och blinka med sitt ena öga mot Luna.
Till allas förvåning så svarade Luna med en tumme upp och ett stort leende. Hennes tro på Attila var fortfarande orubblig.

Det tog inte lång tid innan vakterna tillsammans med generalen och Attila försvann bakom husväggarna som ledde tillbaka mot den första innergården.
Bernard var den första att föreslå att de skulle gå vidare. Attila skulle med all säkerhet hitta dem senare. Det gjorde han alltid. Det krävdes inte mycket övertalning då de alla förstod att det var bättre att hålla sig utanför synhåll från vakterna just nu.

Det blev ingen lång promenad för Attila och vakterna då de rätt fort nådde sin destination. Ett av de fyra vakttornen som de nyligen hade sett. Tornet såg ännu mer massivt ut nu på nära håll. Det skulle med all säkerhet ta minst en timme att gå hela vägen upp om de insisterade på det.
Attila utvärderade sin situation hela tiden. Han hade nu fyra vakter runt sig och generalen framför sig. Troligtvis skulle han lyckas ta sig där ifrån om han verkligen försökte. Han hade ju trotts allt fortfarande sitt ess i rockärmen...
- Jag förstår att du letar efter en utväg... Sa plötsligt generalen. Jag skulle troligtvis gjort det samma i din situation men misstro inte, jag kommer inte tveka en sekund på att skicka dig att möta vår skapare. Fortsatte han med huvudet nu vänt mot Attila.
Attila förstod nu att den här generalen inte var som de andra.
- Jag tror du missförstår. Min intention har hela tiden varit att komma öga mot öga med de som styr i staden så det här passar mig utmärkt. Svarade Attila med ett litet flin.
Generalen svarade honom inte utan knackade istället på det stora tornets trädörr. Luckan i mitten öppnades och stängdes lika fort igen. Mannen innanför såg fort generalens ansikte och tvekade inte en sekund. När de allihop gick in i tornet så bugade de soldaterna som redan fanns i rummet. Attila blev nu lite mer misstänksam. Vem var den här generalen?
Han vände sig nu mot Attila.
- Du verkar inte vara någon ond man men det är mitt jobb att se till att vi inte har några bråkmakare i staden och som jag förstått det så underminerade du stadens vakter efter att inte befunnit dig i Magrich i mer än en timme?
- Njä... Alltså, det är inte precis vad jag skulle kalla det. Dina män verkade i mina ögon vara bråkmakarna. Svarade Attila bestämt och förklarade sedan vad han hade uppmärksammat. Hur vakterna hade fortsatt knuffa rundor på en liten pojke som inte kunde varken försvara eller förklara sig.

Generalen kollade bekymmersamt på Attila.
- Magnus! Sa generalen med en skarp röst och blickade sedan bak på vakten från tidigare. Han som följt efter sällskapet. Vakten Magnus ställde sig i givakt bakom honom.
- Detta är tredje gången... Sa generalen med en skarp röst.
Vakten Magnus kollade på generalen med en förvånad blick.
- Du kan inte mena allvar general, han ljuger ju så klart! Utbrast han.
Generalen var klipsk, självklart hade han frågat rundor och tagit reda på sanningen innan han bestämde sig för att konfrontera Magnus. Vakten Magnus hade vid flertalet tillfällen blivit anklagad för att sprida skräck i staden, detta var inget som generalen längre kunde blunda för.
- Du är härmed befriad från din plikt soldat. Sa generalen samtidigt som han tog ett steg närmare Magnus. Med ett snabbt ryck så drog han av den gröna manteln som hängde från Magnus axel. Var så snälla att eskortera Magnus ut från Nordtornet. Fortsatte han.
Med det så gick två av de vakterna som verkade vara stationerade i tornet fram och tog tag i Magnus armar.
- Det här kommer du få ångra... General. Sa Magnus med en mycket argsint röst. Ni kommer alla få ångra att ni trotsat mig! Fortsatte han när han nu blev ledd ut ur tornet.

Attila kunde knappt begripa händelseförloppet som precis utspelat sig. Det enda han kunde konstatera var att hans magkänsla om generalen stämde. Han var inte som de andra. Sättet han agerade på, hans uppmärksamhet och inte minst, hans känsla för rättvisa. Han verkade nästan ha... Det.
Generalen gick ännu en gång fram till Attila och den här gången sträckte han ut sin hand.
- Tack. Det krävs mod att stå upp mot orättvisa och vi behöver fler i den här staden som vågar göra det. Sa han. Vad skulle du säga om att bli en av oss? Frågade generalen och höll fram den mantel han precis tagit from Magnus.
Attila kände sig hedrad men förklarade rätt fort att han redan hade ett mycket viktigt uppdrag.
- Om jag istället får be dig om en tjänst. Sa Attila.
- Du vill träffa rådet, eller hur? Svarade generalen.
Attila nickade.
- Jag vart ändå på väg dit innan jag blev tillkallad på grund av hela den här incidenten med Magnus. Följ med mig så ska du få träffa det heliga rådet av staden Magrich.

Det tog inte lång tid innan generalen som precis introducerat sig för Attila som General Raymond eskorterade Attila ut från tornet. Han var också noga med att säga till sina vakter att han klarade sig själv från och med nu och att de skulle stanna kvar i tornet. Tillsammans gick de tillbaka in genom den innergård där de först träffats. Attila slängde ett öga lite här och var men de andra verkade redan ha gått vidare. De småpratade lite grann medans de gick rundor i staden och Attila lyckades faktiskt få reda på en hel del. Raymond verkade vara en väldigt trevlig person men Attila visste allt för väl att skenet kan bedra.
- Vad var det som fick er att besöka Magrich då? Frågade Raymond. Du nämnde att du hade ett viktigt uppdrag. Fortsatte han.
- Det stämmer men jag tror det är bäst att jag diskuterar det med stadens ledare, inget illa menat. Svarade Attila.
- Självklart... Så fort vi når väggen här borta så kan de hissa upp oss. Det går betydligt fortare än att gå igenom hela staden och upp för alla trappor.
Attila blickade upp mot väggen och såg nu den massiva konstruktionen. Det var en sorts lyftanordning som verkade gå hela vägen upp för den enorma murväggen.
- Rätt häftigt eller hur? Sa Raymond. Vi kallar dem för hissarna. De lyfter upp både manskap och annat med hjälp av kedjorna på sidan. Ju mer vikt man hänger på, ju mer vikt kan hissen ta med sig upp.
Det var verkligen häftigt. Hela staden var otroligt välskött och det verkade verkligen som att människorna här var lyckliga. De flesta i alla fall.
- En fråga... Hur kommer det sig att er stad frodas när alla andra vi besökt verkar gå på knäna? Frågade Attila och vände blicken mot Raymond.
Frågan fick Raymond att stanna upp. Han rynkade på sin panna innan han svarade.
- Vad menar du... Alla andra? Frågade Raymond bekymrat.
Attila förklarade att de under sin resa besökt många olika byar och småstäder. Det fanns några som var självförsörjande men de flesta hade det otroligt tufft.
Raymond svarade inte men verkade bli något stött av Attilas påstående.

De hade nu nått fram till den stora hissen som skulle ta dem upp längst den höga muren. Bromsarna på sidan tjöt högt när hissen var på väg ner. De som stod högst upp och tog av tyngderna hade sett generalen på långt avstånd med hjälp av sina kikare och redan förberett hissen. De stora kedjorna såg ut att kunna bära hur mycket som helst och plattan man stod på hade till och med Didou fått plats på. Tänkte Attila.
Trotts en något skakig upplevelse så nådde hissen till slut upp till toppen av muren. Vakterna på toppen välkomnade sin general när han och Attila steg av hissen. De befann sig nu på toppen av den höga mur som sällskapet hade sett när de för bara några timmar sedan var på väg mot Magrich.
Attila gick fram och blickade ut över murkanten och till sin förvåning så kunde han inte se särskilt mycket. Det var en tjock dimma som lagt sig runt staden trotts att solen sken ovanför dem. Dimman gjorde det helt omöjligt att se bortom gränsen de passerade då de träffat på päronförsäljaren. Han började känna på sig att något inte stod rätt till, ännu en gång men valde att inte säga någonting. Inte nu när han äntligen var så nära.

De gick tillsammans längst muren tills de nådde den stora kupolen. Attila hade inte riktigt märkt det ännu men de befann sig nu i mitten av staden, vilket också var den högsta punkten. Det blåste en aning när de rundade kupolen och såg den guldfärgade, tvådelade dörren uppenbara sig.
Attila och Raymond skulle precis gå igenom dörren som ledde till rådets kammare när Raymond vände sig mot Attila.
- Du nämnde att många städer i Harmonia hade det tufft... Är detta trotts all mat och säkerhet som Magrich förser dem med? Frågade han med en skeptisk ton.
- Vilken mat... Svarade Attila. Vilken säkerhet? Fortsatte han.
Raymond hann inte fortsätta konversationen innan dörren öppnades inifrån.
- Välkomna... General Raymond och... Sa mannen som stod innanför dörren. Klädd i en lång, grön dress.
- Det här är Attila. Han har bett om ett ord med rådet. Sa Raymond.
- Till vilken nytta skulle rådet prata med den här... Invånaren? Frågade mannen med en överlägsen ton.
- Om sanningen ska fram så är jag inte ens en invånare i den här staden. Jag och mitt sällskap passerar bara igenom. Vi skulle väldigt gärna vilja ta oss över havet. Sa Attila.
Mannen var precis på väg att slå igen dörren när Attila satte sin fot i vägen.
- Sen var det en sak till som behöver rådets uppmärksamhet... Något som kan innebära slutet för oss alla. Fortsatte han, nu med ett lite mer seriöst tonfall.

Mannen i den gröna dressen hade sett lite förvånad ut. Det hade även Raymond gjort över Attilas plötsliga ordval. Något som kan innebära slutet för dem alla... De båda undrade självklart vad det var som kunde vara så viktigt.
Innanför kupolen fanns det en trappa som ledde ner till en stor korridor där de nu befann sig. Attila hade aldrig sett ett riktigt slott då fästningarna i Luftebyn inte var utsmyckade på något sett utan var mer tillämpade för strid men det var ungefär såhär han alltid trott att ett riktigt slott såg ut. Guldet som följde längst väggarna var säkert bara det värt en förmögenhet.
Den långa mattan de gick på var röd med svärdsymbolen sydd flera gånger om och varade längst hela korridoren.
Efter ett par minuter hade de nått hela vägen fram till ännu en stor dörr. Även dörren hade svärdsymbolen på sig i ett stort emblem.
- Innanför denna dörr sitter det heliga rådet av Magrich. Sa mannen i den gröna dressen.
Raymond lutade sig lite försiktigt över till Attila.
- Tänk på att prata till dem med respekt, de är något av den gamla skolan. Sa han.
- Tro det eller ej men det är jag också. Svarade Attila när dörren öppnades.

Det stora rummet de nu befann sig i fick Attila att häpna. De stora stenbalkar som uppgjorde gången fram till bordet där rådet satt såg ut som människor. Rättare sagt krigare. De höll upp taket med en hand och den andra handen höll statyerna på sina svärd. Var och en av dem var unik. Totalt sett var det åtta stycken statyer. Attila kunde inte sluta tänka på det jobb någon måste ha lagt ner för att skapa ett sådant konstverk.
När de nu nådde fram till rådet så sprang mannen i den gröna dressen fram och ställde sig vid sidan av dem och harklade sig.
Det fanns åtta stycken stolar men två av dem var tomma.
- Från vänster, av den adliga familjen av Forte som beskyddat staden Magrich i generationer,
Ada Forte!
Mannen som lyckats tämja blixten,
Barak K'awiil!
Den starkaste mannen i Harmonia,
Eyal Sakchai!
Av den adliga familjen som försörjt alla byggnationer av staden Magrich,
Paz Ulrich!
Högste befälhavare och den främsta krigaren som Magrich någonsin skådat,
Hildr Hrist!
Magrich absoluta skönhet,
Aditi Le Beau!
De två tomma platserna tillhör Morana, befälhavare av vår systerstad, Port Rich och Rajani, vår äldsta rådmedlem som tyvärr befinner sig utanför staden för tillfället.

Attila tittade över mot Raymond och såg att han bugade. Han kände sig lite tvingad att också göra det, trotts att det på något sätt kändes lite fel. Han hade fortfarande en dålig magkänsla om hela det här upplägget.
Kvinnan som hette Hildr reste sig upp från sin stol. Hon såg verkligen ut som en krigare. Det långa håret var flätat och hennes ena öga var täckt med ett stort ärr som följde hela vägen ner till hennes haka.
- Välkommen general Raymond, ordet är ditt. Sa hon och satte sig sedan ner igen. Attila kunde inte undgå att se att hon såg lite uttråkad ut.
- Tack. Svarade Raymond och bugade ännu en gång.
Raymond började med att berätta för rådet om incidenten med Magnus och att de på något sätt behöver se till att alla de nya rekryterna blir upplärda korrekt. Den här konversationen varade ett bra tag. De diskuterade allt från hur upplärningen skulle ske till att hitta ett sätt att undvika liknande situationer i framtiden. Det lät som vettiga upplägg tyckte Attila. Kanske var det här rådet och den här staden inte så illa trotts allt.
Attila kände hur hans tankar svävade iväg och han höll nästan på att somna när han hörde Raymonds höga vissling.
- Har du blivit döv eller?! Frågade han plötsligt med en frustrerad röst. Attila tittade runt och såg att alla verkade vänta på honom.
- Ehmm... Ursäkta... Vad sa ni? Frågade Attila och skrattade lite lätt.
Mannen som satt till vänster vid namn Barak började också skratta, underligt nog medans han tittade ner i golvet. Efter ett par sekunder slutade han att skratta. Han lyfte sakta på sitt huvud och kollade rakt in i Attilas ögon. Attilas reflexer sa till honom att hoppa undan. Tur var det för i en snabb rörelse så kastade Barak någonting mot honom. Det var först någon sekund senare när mullret hördes som Attila förstod att det var en miniatyr blixt av något slag.
- Mannen som lyckats tämja blixten, det var visst inte bara tomma ord...
- Hånar du oss, pojk? Frågade Barak som fortsatte att stirra på Attila med sina klarblå ögon.
Kratern i golvet snett bakom Attila, där blixten landat var inte särskilt stor men det hade förmodligen skadat honom rejält om han inte hoppat undan så fort som han gjorde. Attila förstod nu vad Raymond hade menat med respekt.
- Verkligen inte. Svarade Attila. Jag är här för att jag behöver er hjälp...

Långt nedanför, på stadens gator, vandrade sällskapet rundor. Vissa var lite mer nervösa än andra över hur länge Attila nu varit borta.
- Nu får det räcka, jag tycker det är dags att vi hämtar honom, nu! Sa Inez med en bestämd röst.
- Lugna ner dig. Sa Bernard. Vi har ändå ingen aning om var han är någonstans.
Inez vände på sig tvärt, frustrerad över att de andra inte var lika ängsliga som hon själv var.
De andra letade mestadels efter någonstans att äta.
- Nu har vi letat jätte länge. Kan vi inte bara äta på det stället vi nyss passerade? Frågade Jonathan som var hungrigast av dem allihop. Hans mage kurrade i takt med vartenda steg han tog. Kom Theo, vi går tillbaka. Fortsatte han och vände sig om men till hans förvåning så var Theo inte längre bakom honom.
- Såg någon vart Theo tog vägen? Frågade han.
- Han är väll i krokarna. Svarade Enoch när de ännu en gång började lunka sakta framåt.

En liten bit där ifrån hade Theo stannat framför tornet som de andra passerat för ett par minuter sedan. Det var ett likadant torn som Attila hade följt efter Raymond in i för någon timme sedan.
På insidan kunde han höra röster. Det var i princip omöjligt att höra vad dem sa för något men det lät utan tvekan som smaskig information. Theo tog tillfället i akt när gatan ekade tom. Han drog ut sina två knivar och använde dem för att klättra upp för tornet. Det var rätt så enkelt. Allt han behövde göra var att sätta knivarna mellan teglet och sedan använda dem som en stege. Det tog inte lång tid innan han nått upp till det första fönstret.
Han tog sin ena kniv och drog in den hårt under sin fot. Det blev ett perfekt fäste att stå på. Han tog tag i busken bakom sig och drog försiktigt fram den en bit så att inte människorna som gick nere på gatan skulle se honom.
Han kikade mycket försiktigt in genom fönstret och såg att tornet var fullt med vakter. De verkade dock inte göra särskilt mycket. De satt allihop ner på tunnor och annat bråte som fanns att tillgå. Han lyssnade ett bra tag och det mesta vakterna pratade om vart struntprat tills en av dem nämnde... Ett brev.
- Tydligen blev Martin instängd i fängelsehålan för att han läste brevet utan tillåtelse. Sa den ena vakten.
- För att han läste ett brev? Frågade den andre. Det måste ha varit ett mycket hemligt brev. Fortsatte han.
- Jo, enligt Marcella som han pratade med innan han blev tillfångatagen så handlade brevet om... Ljusets relik... Tydligen har den blivit hittad av en liten flicka som rider på en drake!

Theo tyckte det var konstigt att någon skulle bli fängslad för att de läst ett brev om Belle. De hade ju allihop spridit budskapet om reliken och det kommande mörkret rätt så ordentligt, över hela västra Harmonia. Det var inte menat att vara någon hemlighet. Men när han tänkte efter så hade de väll aldrig nämnt något om deras drake?- Inte nog med det. Det stod att flickan skulle tillfångatas och föras levande till Ruaset.
Theo frös till. Ett brev om att Belle, flickan som ska rädda den här världen skall tillfångatas? Nu förstod han. Varför skulle ett sådant brev ha levererats till Magrich... Om inte...
- Och som ni vet, Ruaset är ett av... Deras fästningar. Fortsatte vakten.
Theo förstod omedelbart att han var tvungen att få tillbaka den här informationen till sällskapet. De behövde varna Belle och Kim, så fort som möjligt! Om de fortsatte att röra sig lika fritt som innan så skulle det inte dröja länge innan någon fick tag på dem.
Theo skulle precis hoppa ner från tornet när han hörde dörren öppna sig.
In steg ännu en vakt med andan i halsen.
- Har ni... Har ni hört?! Utbrast vakten.
- Hört vadå? Frågade vakterna som tog det lugnt inne i tornet.
- Martin... Martin har...
- Jo, vi vet, han blev inspärrad i fängelsehålan.
- Nej... Svarade vakten som precis stigit in i tornet. Han har blivit avrättad! Fortsatte han med en förtvivlad röst.
De andra vakterna blev som förstelnade.
- A... Avrättad?! Utbrast någon av dem medans de andra svor halvhögt.
Theo visste nu vad han behövde göra. Han hoppade försiktigt ner från tornets vägg och landade med ett knä i marken. Med blicken ner mot sina fötter så hann Theo bara se skon av den vakt som stod framför honom innan allt blev svart.

Det gick nog några minuter, han var inte riktigt säker, innan han kände det kalla vattnet slå mot hans ansikte. Huvudet dunkade och han hade svårt att orientera sig. Det tog ett par sekunder för synen att sluta vara suddig. Han försökte resa på sig men det var meningslöst. Hans armar var fastknutna i något. Theo förstod att det kalla underlaget han satt på måste vara stengolvet inne i tornet.
- Vem är du?! Sa en av vakterna. Theo kände igen rösten, det var vakten som hade anlänt sist till tornet.
Theo visste inte vad han skulle svara. Vilket svar han än skulle ge så skulle han mest troligt inte komma ut ur detta torn levande. Han visste om och var beredd på detta. Det fanns bara ett kort kvar att spela, sanningen.
- Er... Er vän... Martin. Sa Theo.
- Vad vet du om Martin?! Frågade vakten som nu höll hårt i Theos krage med sin andra näve knuten.
- Det var inte rätt... Det som hände. Svarade Theo. Belle... Belle är flickan som kommer att rädda den här världen från mörkret! Fortsatte han.

Vakten släppte Theos krage och backade en bit. Han kollade rundor på de andra vakterna och satte sig sedan ner på huk framför Theo.
- Vi börjar om... Vem är du och vem är den här Belle?
- Mitt namn är Theo och som jag nyss sa, Belle är flickan som kommer att rädda den här världen.
- Varför spionerade du på oss? Mannen började ännu en gång se lite argsint ut.
- Jag hörde er prata om Ljusets relik.
- Vad vet du om reliken?
- Belle är flickan som hittat reliken... Hon är flickan som kommer rädda oss alla från mörkret och hennes syster, tillsammans med vårt sällskap befinner sig just nu i Magrich.
- Hennes syster? Svarade vakten. Varför i hela världen skulle ni självmant gå in i Magrich?! Fortsatte han med en förvånad röst.
Theo blev lite smått förvirrad.
- Vad menar du? Frågade han.
- Magrich är inte vad ni tror att det är... Sa vakten. Samla ihop ditt gäng och bege er mot hamnen. Om ni har tur så kan ni hitta en båt att borda till Port Rich. Tänk inte ens tanken på att försöka rädda er ledare. Jag hörde att han blivit förd till rådet... Fortsatte vakten när han nu böjde sig ner och skar upp repet som de använt för att binda fast Theos händer.
- Jag förstår inte... Sa Theo när han sakta reste sig upp.
- Jag... Jag kan inte säga mer. Det finns öron överallt... Svarade vakten. Stick nu, innan jag ångrar mig! Fortsatte han.
Theo förstod att han hade en skyddande ängel på sin axel. Dessa vakter verkade inte alls vara lika ondskefulla som de Attila stoppat tidigare. Han nickade åt dem och begav sig sedan ut från tornet med en stor bula på huvudet och lite blod rinnande ner för sin panna.

Inne i rådets kammare hade diskussionen eskalerat. Attila försökte febrilt att få makthavarna i Magrich att lyssna på honom men det verkade lönlöst.
- Vad är ert problem, hör ni inte vad jag säger?! Skrek Attila med en något arg och förvånad röst.
Hur kan ni ta så lätt på vad jag precis berättat för er?! Fortsatte han.
Den här gången var det Barak som reste på sig. Han var en väldigt stor man och hans långa svarta skägg täckte den största delen av hans ansikte. Han hade stora breda armar och Attila visste redan att han gjort sig förtjänt av sin titel. Mannen som lyckats tämja blixten...
- Vi tar inte lätt på något. Det är helt enkelt precis som Paz nyss sa. Det är inte vårt, inte Magrich problem.
- Inte ert problem? Frågade Attila och slungade ut med sin arm i luften. Hur kan ni vara så själviska?! Hela världen lider medans ni sitter här i ert slott och äter er mätta! Utbrast Attila när hans frustration hade nått sin gräns.

Raymond stod en bit bak och lyssnade. Han hade faktiskt inte gjort något annat än att lyssna ett bra tag nu. Raymond hade länge känt på sig att något inte riktigt stod rätt till i staden.
- Ursäkta mig. Sa han och gick fram och ställde sig bredvid Attila. Jag har under väldigt många års tid bevittnat hur den här staden behandlar sina invånare som boskap. Hur vi ger makt till de människor som söker den istället för de som förtjänar den. Jag har sett hur vi skickar ut soldater och frivilliga för att hjälpa andra städer och byar men de återvänder aldrig. Jag har sett...

Raymond hann inte avsluta sitt tal innan nästa blixt kom susande genom luften. Med bara några meters mellanrum så nådde blixten fort fram till Raymond och Attila. Raymond blev som förstelnad. Den blåa blixten som var på väg rakt mot honom skulle utan tveka bränna ett hål genom hans kropp.
Attilas svärd hann med nöd och näppe slå till blixten och skicka den rakt upp i taket vilket i sin tur gjorde ett stort hål ovanför dem. De fick fort hoppa undan för de fallande stenbitarna från taket.
- Vakta din tunga... Det finns många som kan ta din plats... Raymond. Sa Barak när han ännu en gång satte sig ner. Lite förvånad över att Attilas svärd kunde parera hans attack.
Du är inte special, du är e...
- Nu förstår jag... Avbröt Attila. Hur kan jag ha varit så blind? Fortsatte han.
- Vad menar du? Frågade Raymond.
- Den här staden... Jag hade på känn att det var för bra för att vara sant... Attila vände nu sin blick mot rådet. Jag har rätt, eller hur? Frågade han.

Detta var första gången som Aditi Le Beau, som blivit krönt till stadens absoluta skönhet öppnade sin mun.
- Du borde vara stolt över dig själv. Sa hon och snurrade sitt hår runt sitt finger. Du är den första under alla år som listat ut det. Fortsatte hon.
- Shh... Tyst med dig Aditi! Röt Barak.
- Ursäkta mig, hade någon av oss tänkt låta dessa män gå härifrån levande? Frågade Aditi känslokallt.
- Det har du i och för sig rätt i. Svarade Barak och reste sig upp ännu en gång.
Bredvid honom reste sig även Eyal, mannen som var ännu större än Barak och som blivit krönt till den starkaste mannen i Magrich och Hildr, Raymonds befälhavare upp.
- Då avslutar vi det här mötet. Sa Hildr när hon gav det stora bordet framför sig en hård spark så att det flög rakt mot Attila och Raymond.
De hann båda två undvika bordet utan någon större ansträngning men de förstod båda två att de inte skulle vinna den här striden. Inte utan hjälp.
- Det är fortfarande inte för sent för dig Raymond. Hugg ner honom så är jag villig att ge dig en ny chans. Sa Hildr och pekade på Attila med ett stort leende på läpparna.
Raymond vände sin iskalla blick mot henne.
- Du har alltid sett ner på mig. Sa han. Jag är den enda i regementet som alltid sett dig för vad du verkligen är. En tyrann...
- Du har helt rätt. Tänk efter nu pojk... Varför tror du att jag valde just dig till att bli min general? Du är varken den starkaste eller den smartaste men på något sätt har du alltid vetat vad jag tänker... Du vet vad de säger, håll dina vänner nära och dina fiender närmare.
Raymond blev lite ställd. Han hade ju verkligen trott på det han gjort under alla dessa år. Alla människor han lyckats hjälpa och allt det goda han gjort.
- Tappa inte fattningen nu Raymond! Utbrast Attila. Hon försöker bara förvirra dig. Fortsatte han.
Hildrs uppmärksamhet vändes kvickt mot Attila som redan hade dragit ut båda sina svärd.
- Jag trodde inte jag skulle behöva använda mitt ess i rockärmen i den här staden men jag verkar inte ha något val. Sa Attila. Jag kan ju liksom inte kasta blixtar från mina händer men låt mig visa er en annan sorts magi... Fortsatte han.

Nedanför den höga muren stod nu sällskapet med Theo i spetsen. Han hade nämligen rätt kvickt letat upp dem igen och berättat om att Attila var i knipa.
- Hur ska vi ta oss upp?! Frågade Inez panikartat.
- Inte vet väll jag! Skrek Theo tillbaka.
- Vi måste skynda oss, han kan ju redan vara... Fortsatte Inez.
De unga i sällskapet började tjabba med varandra och slutade inte tills de hörde den höga smällen uppe på toppen av Magrich, inne i den kupol där Attila och Raymond befann sig.
- Vad tusan är det nu då?! Skrek Bernard när han vände blicken upp mot kupolen långt borta i fjärran.
Luna kunde inte låta bli att skratta.
- Jag sa ju det. Han hittar alltid ett sätt. Sa hon när hon såg den stora kupolen som började falla sönder.
- Sluta stå där och glo! Skrek Theo som redan hade börjat springa upp för trapporna som ledde mot Magrich center och därmed Attila.
Resten av sällskapet var inte långt efter.

Den stora explosion som Attila producerat var helt och hållet skapad genom att studera Luna. Krutet hade han lagt i små kapslar som Erica hjälpt honom med att skapa. Dessa små kapslar hade han med hjälp av gnistor från sina svärd tänt fyr på och sedan kastat mot kanten på rummet. Det hade i sin tur genererat en sådan smäll att kupolens ena sida börjat kollapsa.
Medlemmarna av Magrich råd stod kvar, förbluffade över vad som precis inträffat.
- Men gör någonting! Skrek Aditi förskräckt.
Barak brydde sig inte särskilt mycket om att byggnaden höll på att gå sönder. Han gick lugnt och sansat rakt mot Attila med en växande blixt i sin hand. Hildr gick i sin tur mot Raymond.
- Nu har ni verkligen ställt till det... Men här tar det slut för er. Sa hon med självsäkerhet.
Attila kunde inte sluta le. Visst, bomberna hade inte gjort lika mycket skada på byggnaden som han hade hoppats men det spelade inte längre någon roll. För varje sekund som gick så rasade en ny bit av kupolens östra vägg. Bara tjugo, kanske trettio meter där ifrån låg ännu ett av vakttornen. Där stod nu väldigt många i tornets fönster och bevittnade vad som höll på att hända. Inte bara det, de vakter och övrig personal som hanterade den östra hissen stod alla och såg på. Nere på marken, trotts avståndet hade alla blickar vänts upp mot kupolen.
- Vänta! Skrek Paz. Den rikaste mannen i Magrich. Han var nog den enda som fortfarande inte hade lyft sig från sin stol, inte en enda gång. Tänk dig för Barak... Hela staden ser på. Fortsatte han.
Blixten i Baraks hand fortsatte att växa och började nu ge ifrån sig små stötar som rev upp golvet runt om kring honom.
- De kommer att se vad vi bestämmer att de skall se. Svarade Barak. Rajani är snart tillbaka, då kan han återställa allt. Fortsatte han medans han avancerade mot Attila.
- Tack. Sa plötsligt Attila.
- Vad tackar du för pojk? Utbrast Barak. Jag förstår, du tackar mig för den snabba död jag skall sänka dig... Fortsatte han med sin överlägsna ton.
Attila skrattade lite lätt ännu en gång. Han hade nämligen precis fått reda på det han behövde.
- Njä, inte direkt. Jag skrattar åt hur du kan vara så otroligt korkad... Det är alltså den här Rajani som jag letar efter. Svarade Attila. Det är han som är ansvarig för illusionen, eller hur?!
- Där fick han dig allt. Sa Hildr. Inte för att det spelar någon roll. Fortsatte hon.

Små stenar fortsatte att trilla ner från både väggen och taket. En landade precis bredvid Aditi vilket fick henne att ge ifrån sig ett svagt skrik. Ada, Barak, Hildr, Eyal och Paz blickar vände allihop mot henne i någon sekund. Det räckte gott och väl för Attila. Han hade redan antänt de resterande bomberna.
- Spring Raymond! Skrek Attila medans han kastade hälften av dem mot Barak och den andra hälften mot Hildr.
- Tror du på riktigt att dessa fjantiga medel är tillräckligt för att besegra oss? Sa Barak, ännu en gång med en överlägsen röst.
- Det var aldrig deras mening! Svarade Attila i samma stund som bomberna detonerade. Raymond hann precis passera honom när det starka bländande skenet lös upp hela kupolen, hela vägen ut i den långa korridoren vars dörr Raymond precis hade öppnat.
Attila var tvungen att springa baklänges för att slå bort de blixtar som Barak kastade mot dem i blindo. Hildrs arga vrål ekade genom korridoren när hon och Eyal efter ett par sekunder kom sprintande efter dem.
- Bara fortsätt springa! Skrek Raymond. Vi kommer inte att vinna i en ärlig strid! Fortsatte han.
- Tack för förtroendet! Svarade Attila och fortsatte att springa mot kupolens utgång.

Nere på Magrich gator sprang sällskapet kors och tvärs över innergårdarna. Theo och Jonathan var de första två att efter ett par minuter anlända nedanför den östra hissen.
Deras förvåning var obeskrivlig när de hörde det höga mullret uppe i skyn på en annars varm och solig dag. Människorna på gatorna sprang in i sina hus eller gömde sig under de närmaste tak för att undvika att bli träffade av de fallande stenar som nu kom rasande ner längst muren.
- Du där! Skrek Theo till en av de män som hanterade hissanordningen. Vi behöver ta oss upp! Fortsatte han.
- Det... Det går tyvärr inte... Svarade mannen som var något panikslagen.
- Vad menar du, vadå går inte?! Utbrast Jonathan.
Mannen kollade upp i skyn och sedan tillbaka mot Theo och Jonathan.
- Det går inte eftersom hissen är på väg ner! Skrek han när de alla tre nu uppfattade att några av kedjorna till hissen blivit kapade.
Det tog inte lång tid innan hissen, som knappt hängde fast i någonting längre började närma sig marken. Den saktade in lite grann precis innan den nådde marken.

Theo och Jonathan såg nu att det var Attila och Raymond som med sina svärd instuckna i muren hade bromsat hissen.
Attila sparkade upp den lilla grinden och de båda två stormade ut.
- Spring! Skrek Attila och tog ett fast grepp om både Theo och Jonathans armar.
Theo och Jonathan följde efter i en rasande fart. Theo vände trotts allt på huvudet och såg den massiva kvinnan glida ner längst murväggen med inget annat än sin ena hand.
- Vem... Vad tusan är det där?! Skrek han när han nu ökade farten ännu mer.
- Det är inte det värsta! Svarade Attila när nästa blixt kom susande genom luften. Som tur var hade Attila anpassat sig efter blixtarnas hastighet och kunde nu parera dem rätt väl.
Hildr hade nu även hon nått marken och var därmed inte långt bakom. Barak verkade stanna uppe på muren för att få en bättre överblick.
- Din lata parasit... Sa Hildr högt för sig själv när hon tittade upp mot Barak som stod och kastade blixt efter blixt ner mot stadens gator.

Gänget fortsatte att springa och mötte nu upp med resten av sällskapet. Attila, Theo och Jonathan viftade allihop med sina händer högt i luften medans de skrek åt sina vänner att vända. Även de såg nu Hildr som kom springandes efter killarna.
- Vänd, vänd! Skrek Bernard och tog ett fast tag om Luna och Inez. Spring! Fortsatte han.
Bernard var snabbtänkt. Om det var någon som till och med Attila sprang ifrån, då var det ingen motståndare som någon av dem var redo att möta ännu.
Killarna rundade husväggen framför dem och var nu ikapp resten av sällskapet.
- Jag ska försöka ge er lite tid. Sa plötsligt Raymond och stannade upp.
Attila stannade en liten bit efter honom.
- Nej, följ med oss istället! Skrek han i samma stund som Hildr sprang rakt igenom husväggen och stannade framför Raymond. Väggen som hon precis passerat kollapsade som ett korthus.
Hon var så pass lång att Raymond fick böja nacken hela vägen tillbaka för att se hennes ansikte.
- Jag löser detta, det är mitt ansvar. Stick nu! Skrek han.
Attila visste innerst inne att Raymond hade gjort sitt val men han kunde inte stoppa sig själv.
- Dö inte! Skrek han när han vände sig om och fortsatte att springa.

- Att det skulle behöva komma till det här... Lilla Raymond. Sa Hildr med en sarkastisk röst.
Raymond andades in djupt.
- Jag har vigt mitt liv åt att hålla uppe er fasad. Det betyder inte särskilt mycket längre med tanke på omständigheterna men om detta nu är det sista jag någonsin gör så känns det skönt att göra någonting som faktiskt förstör för dig! Svarade han när Attila och sällskapet nu försvann bakom byggnaderna.

Attila visste om att de inte var ute ur Baraks synhåll ännu. Det var mest troligt så att han inte fick tid att sikta på dem med tanke på alla de byggnader som kom i vägen. Problemet var att om Attilas teori stämde så fanns det bara en väg ut ur Magrich och den gick via hamnen. De var på något sätt tvungna att ta sig till Port Rich, staden på andra sidan havet.
- Vad hände? Skrek Bernard när han och Attila nu sprang bredvid varandra.
- Hela den här staden är en bluff, tyvärr så vet inte alla de som bor här om det! Svarade Attila.
- Vad menar du?
- Det slog mig redan när vi korsade gränsen in i staden. En känsla bara... Det hela förstärktes när Raymond började prata om hur de hjälper andra städer. Eller åtminstone tror att de gör det. Han var helt ovetande om hur världen ser ut utanför Magrich portar. Dimman som ligger tjock runt staden påverkar på något sätt invånarna. Jag tror Raymond såg igenom det på något sätt men med andra ord så måste vi ta oss här ifrån så fort som möjligt, innan någon av oss blir påverkade! Fortsatte han.
De fortsatte att springa genom staden samtidigt som de gömde sig både för vakterna som med störst sannolikhet nu hade blivit tillsagda att fånga dem och för Barak. Barak som nu kunde befinna sig var som helst.
Sällskapet började allihop att bli rätt så utmattade. De tunga flåsningarna hördes från alla håll.
- Attila... Vi... Vi måste vila lite... Sa Enoch flåsande.
Attila stannade upp och kollade rundor på sällskapet. Enoch hade rätt. Utan någon vidare fundering så sparkade han upp dörren till ett närliggande litet hus. Det var på håret att de allihop fick plats där inne när Attila stängde igen dörren som nu var något söndrig.
- Sätt er ner och vila. Vi stannar här tills det blir mörkt. Sa Attila och tryckte till dörren hårdare för att stänga den helt och hållet.

En timme passerade och mörkret började sakta att lägga sig över staden.
Luna reste sakta på sig och gick fram till Erica.
- Hej tösen. Har du lyckats sova något?
- Nja, jag har skrivit ihop brevet till Belle. Tror du Caspian orkar flyga nu? Frågade Luna samtidigt som hon gäspade.
- Vilket sammanträffande! Sa Erica vars ansikte lös upp. Jag har precis gjort färdigt Caspians behållare. Fortsatte hon och tog fram den återförslutningsbara tunna kapseln gjort av trä och gav den till Luna.
- Wow, den väger ju nästan ingenting!
- Nej, det var det som var tanken. Du borde kunna skriva mycket längre brev nu och Caspian borde inte ha något problem att leverera det, även i tråkiga väder. Svarade Erica.
- Luna... Sa plötsligt en viskande röst bakom dem. Det var Theo. Jag har lite tråkiga nyheter angående Belle och din far... Fortsatte han.
Theo berättade allt han hört om och varit med om inne i tornet. Berättelsen fick Luna att blekna. Det hela innebar att både Belle och Kim befann sig i stor fara. Hon behövde verkligen nå fram till dem så fort som möjligt.
Med den nya möjligheten att skriva lite längre brev och med den nya informationen som Theo kommit över så fortsatte Luna att skriva på sitt brev. Efter ett litet tag så sträckte hon över brevet till Erica för att korrekturläsa.

"Belle & Pappa
Vi mår också bra. Vi befinner oss just nu i en jobbig situation men vi kommer ta oss här ifrån snart. Vi är många fler nu och Attila tar hand om oss allihop.
Vi har också sett mycket av mörkret men vi har också lyckats sprida mycket ljus och kunskap.
Vi har hört rykten om ett brev. De vet om att du har reliken Belle och de letar efter er. De vill ta Belle till något ställe de kallar för Ruaset. Ni måste gömma er tills tiden att slå tillbaka är kommen!
Vi kommer alla att korsa havet om ett par dagar och bege oss norrut. Skriv tillbaka var vi ska mötas.
Älskar er alla tre!
/Luna"

- Det ser väldigt bra ut, min kära. Sa Erica och la försiktigt ner brevet i kapseln.
Luna tog emot kapseln och började gå mot Attila.
- Hörde du vad Theo berättade? Frågade hon.
- Ja, jag hörde. Svarade han.
- Tror du dem kommer klara sig?
- Det är ingen fara. Jag skulle inte vilja vara den som gör varken Belle eller din pappa arg. Du har inget att oroa dig för. Svarade Attila med ett flin. Det finns en annan sak som har korsat mina tankar däremot. Om de nu precis har fått reda på att Belle har reliken... Fortsatte Attila med en lite mer seriöst ton.
Luna förstod vad han menade för hon hade tänkt exakt samma tanke för bara ett par minuter sedan.
- ... Hur kunde då... Han... Hitta oss i Luftebyn...
Tankarna snurrade på dem båda när Enoch reste sig upp.
- Mörkret har lagt sig. Om vi ska lyckas ta oss ut från den här helvetesstaden så är tiden nu! Sa han.
- Du har helt rätt. Svarade Attila. Upp och hoppa allihop, nu sticker vi!
Sällskapet samlade ihop sin packning och ställde sig på led. Attila stod längst fram och satte fingret för munnen innan han gav den söndriga dörren en hård putt med axeln. Kusten var fri. Luna som stod näst längst fram klämde sig ut rätt kvickt med Caspian sittandes på hennes axel. Hon knöt fast kapseln som innehöll brevet runt hans ben.
- Flyg tillbaka till Belle... Viskade hon och med det så lyfte Caspian och begav sig iväg. Lycka till... Fortsatte hon att viska när Caspian försvann i mörkret.

Sällskapet var nu ännu en gång ute på Magrich farliga gator. Skyddet som mörkret gav dem kändes skönt men de visste samtidigt om att Barak och troligtvis Hildr tillsammans med sin armé inte var särskilt långt borta. Deras ända hopp var nu att nå hamnen obemärkta och att lyckas få tag på en båt tillräckligt stor för att föra dem allihop till Port Rich.
Efter ett par minuters joggande så började faktiskt de stora masterna från skeppen att uppenbara sig borta i fjärran. Det var mörkt men de såg dem tydligt när blåsten tog vid. Trapporna som ledde ner till hamnen var obevakade så att ta sig ner där var inget problem. Problemet var att alla båtar och skepp var ankrade rätt långt ifrån bryggorna.
- Säkerligen en säkerhetsåtgärd... Viskade Bernard.
- Jag kanske kan klara hoppet... Svarade Attila med en osäker röst.

Från ingenstans hörde Luna rösten vars stämma hade för evigt fastnat i hennes minne.
- Flytta båten. Du klarar det... Sa rösten.
Luna plockade upp myntet ur sin ficka medans hon sakta gick fram till kanten av bryggan. Myntet började lysa lite lätt när hon nu lyfte upp det i höjd med sitt ansikte. Hon kände hur myntets kraft började pulsera genom hennes kropp.
Sällskapet stod alla och såg på. Vad var det som höll på att hända?
- Luna... Sa Attila med en skrajsen röst.
- Säg efter mig... Sa rösten som bara Luna kunde höra.
Aqua Serpentis Donum...
Luna upprepade orden högt och tydligt. Spänningen var olidlig när det till en början inte hände någonting alls. Luna sa orden ännu en gång och med det så började myntet ge ifrån sig ett kraftigare ljus. Det tog inte lång tid innan det mörka vattnet också började ge ifrån sig ett svagt ljus. Ljuset som rörde sig under vattnet började sakta ta form.

- Ser... Ser det inte ut som en... Sa Jonathan med en nervös ton.
- Det ser ut som... En drake! Utbrast Attila.
Vattnet som nu tagit formen av en drake började slingra sig under vattenytan. Sakta skapades strömmar runt de lilla skepp som stod närmast bryggan. Vågorna slog upp mot skeppets vänstra sida och puttade det sakta mot bryggan där Luna stod. Till slut så lossnade ankaret som höll skeppet på plats. Det tog ingen lång stund innan bryggan skakade till lite lätt när skeppet slog emot den.
Myntet slutade lysa och Luna kunde känna hur tröttheten började ta vid.
- Coolt... Sa hon med ett skratt när hennes ben gav vika. Hon var på väg att trilla handlöst ner i vattnet när Attila fångade henne.
- Dessa satans reliker... Sa han och skakade på huvudet.

Efter bara någon minut så hade hela sällskapet klivit ombord på det lilla skeppet. De visste att Port Rich låg ungefär tvärs över havet så allt de behövde göra var att hålla en rak kurs. De hade tur att Enoch var en van seglare för ingen av de andra hade den blekaste aning hur man manövrerade ett skepp av den här storleken.
Med guidning från Enoch så lyckades sällskapet få skeppet att vända sig och sakta men säkert seglade dem iväg från Magrich hamn.
De flesta satte sig ner och pustade ut. Det hade minst sagt varit en jobbig kväll. Willem skulle precis sätta sig ner när det höga mullret från toppen av hamnens trappor röt.
- Det är inte över ännu! Skrek Willem när blixten träffade skeppets akter.
Den kraftiga smällen fick hela skeppet att gunga till.
Attila sprang fort till aktern med dragna svärd och försökte stoppa blixtarna men det var lönlöst. Det regn av blixtar som kom flygande mot dem var helt enkelt för mycket. Någon blixt lyckades Jonathan träffa med sin metallpil men det räckte inte det heller. Efter några sekunder träffade en av blixtarna skeppets mast. Bernard tillsammans med några fler var snabbt framme och höll fast i masten med all sin styrka.
- Vad ni än gör så låt den inte falla! Skrek han. Då är det ute med oss! Fortsatte han.
Blixtarna fortsatte att komma flygande mot skeppet. Det var bara ren tur att de ännu inte träffat längre ner för då hade skeppet börjat ta in vatten.
- Vi kommer inte klara det här mycket längre! Skrek Inez med gråten i halsen.

Plötsligt hade den trötta Luna rest sig upp. Hon gick sakta bak till aktern där Attila stod. Hon kollade på honom och log.
- Jag har gjort mitt val... Sa hon. Ingen bråkar med mina vänner...
Attila vände blicken mot henne men hann inte reagera. Luna höll redan i myntet när hon började vråla från bottnen av sitt hjärta.
- Damnatio Inundatio!! Skrek hon och slog ihop sina händer. Hade det inte varit för hennes arga blick så såg det nästan ut som att hon bad.
Som från ingenstans skapades en gigantisk våg av vatten bakom skeppet som störtade mot Magrich hamn. Skeppen som stod kvar slets i bitar och den hårda smällen förstörda även många av dem trappor där Barak stod. Regnet av blixtar slutade tvärt.
Attila kollade över mot Luna när hon trillade handlöst bakåt och ljuset sakta försvann från hennes ögon.

Kapitel 18 - Tête-à-Tête

Mer än en vecka hade nu passerat sen Belle och Kim lämnade staden Vorld. De befann sig fortfarande djupt inne i skogen där träningen pågick för fullt.
På den stora gräsplätten där solen lös igenom trädkronorna satt Belle och mediterade med stenen i sin hand.
Den klara bilden hon skapat i sitt sinne föreställde ett helt vitt rum.
- Sluta tänka på andra saker och fokusera! Sa prinsen som satt mitt i mot henne i det vita rummet högljutt.
- Jag fokuserar... Svarade Belle med en något irriterad röst.
- Öppna dina ögon och gör det nu då! Utbrast prinsen.

Ute i skogen så pulserade det starka ljuset från Belle. Det studsade på trädstammarna runt om kring henne. Hon öppnade sina ögon och även de lös nu starkt. Hon reste sig upp och gjorde ett sving med sin arm. Hon lyckades producera en svag ljusstråle som träffade det ena trädet framför henne. Märket som hennes attack lämnade på trädet var dock knappt synligt.
- Där ser du. Hur ska du kunna ta dig an en armé när du inte ens kan skala av lite bark från ett träd?! Sa prinsen högt när Belle satte sig ner igen. Fokusera! Fortsatte han.
Hon stängde sina ögon och begav sig till det vita rummet ännu en gång.

I utkanten av skogen fanns det en liten bäck. Den var så pass liten att Didou fick köra ner hela nosen i vattnet för att kunna dricka. Bredvid honom stod Kim med svärdet i sin hand.
- En gång till. Sa han och klappade till Didou på sidan av kroppen vart efter han hoppade bakåt en bit.
Didou gjorde sig redo. Han fäste klorna i marken och tog sedan ett djupt andetag. Bålen lös upp samtidigt som elden började sakta sippra ut från hans mun.
- Nu! Skrek Kim.
Didou släppte då iväg den stora eldkulan som flög rakt mot Kim i en rasande fart. Kim kände fortfarande lite nervositet inombords men de hade gjort den här övningen så pass många gånger nu att han kunde klyva eldkulan rakt itu.
Elden landade i bäcken bakom honom vilket skapade ett moln av ånga.
- Nästa! Skrek Kim. Didou gjorde sig genast redo. Den här gången sprutade han en normal eld som efter bara några sekunder nått Kims draksvärd. Elden pulserade mot svärdet i någon sekund innan svärdet började absorbera den varma flamman. Svärdet blev extremt varmt vilket gjorde det svårt att hålla kvar men Kim visste om att de inte kunde låta det som hände i Luftebyn hända igen. Dessutom kände han att han var någonting på spåret... Någonting som skulle kunna hjälpa dem allihop när stridens tid var inne.
- Paus! Skrek Kim men Didou hörde inte honom över den rytande elden. Paus!! Utbrast Kim och steg åt sidan.
Eldflamman sprutade förbi bäcken och antände gräset på andra sidan.
- Se nu vad du gjorde! Skrek Kim och hoppade över bäcken.
Han stampade på det brända gräset för att släcka elden. Didou klampade också fram med sina klumpiga ben och försökte hjälpa till. Kim kunde då inte låta bli att skratta.

Plötsligt hördes ljudet. Ljudet som de nu var vana vid att höra ett par gånger om dagen. Ljudet som fick både Kim och Belles hjärtan att brista en aning. Ljudet av en konstgjord människas gråt. Kim la ner svärdet och gick sakta fram till där all deras packning låg. I mitten, fortfarande i sin korg låg det golem som skulle kunna förstöra världen. På bara någon vecka hade denna konstgjorda människa vuxit till ungefär den dubbla storleken. Den började verkligen se... Mänsklig ut. På något sätt så gjorde det hela saken värre för Kim. Han visste att dagen kanske skulle komma när han var tvungen att göra något drastiskt men varje fiber i hans kropp sa åt honom att det skulle vara fel. Han satte sig ner på huk och la filten över korgen.
- Vad ska vi göra med dig lilla vän? Sa han högt för sig själv när Didou plötsligt gav ifrån sig ett underligt läte. Vad är det? Frågade Kim.
Han tittade över mot Didou och såg hur han stirrade upp bland träden. Han kunde känna att någon närmade sig.
Kim tyckte det var lite underligt, det lät nästan som att den massiva draken bredvid honom plötsligt stod och gnällde. Ungefär som en hundvalp. Det var först ett par sekunder senare han såg Caspian komma flygande ovanför trädkronorna.
Didou gav ifrån sig ett glatt vrål i samma stund som Caspian landade på Kims axel.
- Välkommen tillbaka. Sa Kim och gnuggade honom lätt på näbben.

Belle satt fortfarande i solen och koncentrerade sig. Framför henne i det vita rummet satt prinsen och stirrade på henne.
- Du kan lika bra vila lite. Din pappa är på väg hitåt. Sa han plötsligt.
Det pulserande ljuset i skogen avtog när Belle öppnade sina ögon och reste sig upp. Hon pustade ut och skakade lite lätt på huvudet. Hon tittade rundor ner mot bäcken men kunde inte se något eller någon.
- Hur vet du att han är på väg hit? Frågade Belle utan att prata. Hon och prinsen hade lyckats konversera mycket bättre den senaste veckan så något gott verkade ha kommit från den intensiva träningen.
- Vad menar du? Frågade prinsen. Jag känner det så klart. Fortsatte han.
Efter ett litet tag, precis som prinsen förutspådde så kom Kim och Didou promenerandes upp från bäcken. Caspian lyfte fort från Kims axel och flög över till Belle.
- Caspian, äntligen är du tillbaka! Utbrast hon av lycka. Nå, låt oss se vad du har med dig för något. Fortsatte hon när hon tog tag om den nya kapseln som Erica byggt.
Vilken konstruktion! Sa Kim när Belle öppnade kapseln.
Brevet inuti var helt torrt och inte alls skrynkligt. Texten såg ut som att den blivit skriven igår. Både träningen av Caspian och kapseln var en total succé.

Belle läste upp brevet högt för både sig själv och Kim. Tankarna började snurra på dem båda två.
- Ett brev som spridits över hela Harmonia? Sa Kim fundersamt samtidigt som stenen i Belles ficka började lysa lite svagt.
- Varför skulle... Någon skicka ut ett brev... Först nu... Sa prinsen. Kanske har vi... Bara lyckats resa så här... Fritt eftersom ingen faktiskt... Vetat om att Belle... Har stenen...
- Det kan ju inte stämma. Vi har hela tiden utgått från att varelsen jag såg i Luftebyn var Sabba... Du bekräftade det!
Prinsen kollade ner i marken och sedan tillbaka mot Kim.
- Jag bekräftade endast att han... Inte kunde göra något mot er... Personligen, där och då. Svarade Prinsen. För om han hade kunnat... Det... Så hade ingen av er... Av oss överlevt. Fortsatte han.
Molnen täckte plötsligt solen som stått orörd och gassat hela dagen. Ett svagt mörker la sig nu över skogen.
- Jag visste att du inte var någon att lita på! Utbrast Kim med en arg röst.
- Jag? Frågade prinsen upprört. Troligtvis fick de... Reda på sanningen när du och Belle... Bad mig om hjälp att befria... Staden Vorld. Fortsatte han.
Kim fick bita sig i tungan för att inte fortsätta bråka. Han visste innerst inne om att han bara var sur på prinsen för att han lät Belle plocka upp den där förbannade stenen från första början. Han var ju faktiskt ingen elak människa.
- Kan det vara så... Sa prinsen och såg plötsligt väldigt bekymrad ut.
- Vad? Frågade Kim kallt.
- Kan det vara så att... Händelsen i Luftebyn... Bara var ett... Eko?
- Ett eko? Eko av vadå? Frågade Kim som nu såg väldigt förvirrad ut.
- Säg att du visste om att... Du inte skulle överleva särskilt... Länge till, vad är... Det första du skulle göra?
- Troligtvis skulle jag skriva ett brev till Belle och Luna. Svarade Kim. Men jag förstår inte vart du vill komma... Fortsatte han.
- Ett brev... Precis... Tänk dig att detta brev du lämnat kvar... Till dina döttrar innehöll en del av... Dig själv. En känsla... I min fars fall en... Del av hans ilska och... Mörker. Frågan är... Om detta var gjort... Medvetet eller inte.
- Du menar alltså att det inte var Sabba vi mötte den dagen utan bara en sorts känsla han lämnat kvar? Frågade Kim. Det är verkligen en skrämmande tanke... Om en känsla kan orsaka så mycket skada, vad har vi då att vänta oss? Fortsatte han.
Prinsen svarade inte utan kollade bara ner i marken bekymrat.

Kim bestämde sig för att fokusera på något annat.
- De säger att de kommer korsa havet och bege sig norrut. Det innebär att de troligtvis är rätt så långt söderut. Sa Kim när han drog fram kartan från sin ryggsäck. Tror du verkligen de lyckats ta sig hela vägen till den här staden? Frågade Kim och pekade på Magrich. Både Magrich och Port Rich fanns tydligt beskrivna på Kims nya karta.
- Troligtvis... Det har gått mer... Än ett år. Svarade prinsen.
- Då kommer de alltså att nå Port Rich snart, om de inte redan gjort det. Det innebär att vi hade kunnat möta upp med Luna och Attila väldigt snart.
- Du förstår problemet... Eller hur? Sa prinsen plötsligt.
- Vad menar du?
- Belle kan fortfarande... Inte kontrollera min... Kraft. Att möta upp dem nu... Och försöka slåss... Skulle vara meningslöst.

Kim funderade en stund och förstod att prinsen var den av dem som hade rätt. Att möta upp med Luna och Attila nu skulle inte göra något gott. Om något så skulle det bara försätta båda dem själva och Luna i fara.
- Vad föreslår du då? Frågade han.
- Ruaset är inte... Långt härifrån, kanske en... Dags flygning. Svarade prinsen.
- Du menar alltså att vi ska medvetet föra Belle närmare fienden?!
- Jag menar att... Vi först och främst... Behöver veta vem vår fiende är. Dessutom är det... Det sista stället som någon... Skulle leta efter oss på.
Kim kände att han inte kunde argumentera med prinsen. Planen var väl uttänkt. Han nickade åt honom samtidigt som han slängde upp ryggsäcken på ryggen.
- OK, mot Ruaset då... Sa han och ryckte på axlarna.

Skogen blev mindre och mindre när Kim och Belle flög upp bland molnen. Det var viktigare än någonsin att flyga på högre höjd. Att de till varje pris höll sig så osynliga de bara kunde.
Belle hade satt sig rätt långt bak på Didous rygg, mellan vingarna. Hon kände efter ännu en gång så att repet var spänt. Jo, det var det. Hon hade nämligen bestämt sig. Hon behövde fortsätta träna. Hon behövde bli bättre, mycket bättre om hon skulle ha en chans.
Utan att säga ett ord så stängde hon sina ögon och begav sig till det vita rummet ännu en gång. Prinsen var redan där, väntandes på henne.
Kim såg hur stenen i Belles ficka började lysa och trotts att det fyllde honom med sorg så visste han också om att Belle var, i slutändan deras enda chans att besegra mörkret.

Precis som prinsen hade sagt så tog det dem nästan en dags flygning att nå fästningen Ruaset. Den gamla borgen var inte mycket att skriva hem om men precis som de trodde så verkade någon eller något lura där inne. Ljuset som dansade rundor längst upp i borgen var synligt på långt håll. Didou landade långt borta, uppe på en klippa, full av stora stenar och höga klippkanter. Det var en perfekt utkikspunkt. Efter att de puttat undan en del sten så kunde de till och med sitta under tak. Klippformationen bildade en liten grotta där de allihop nätt och jämt fick plats. Tur var det för precis när de var klara så kunde de se ovädret som vart på väg mot dem. Det gick inte många minuter innan himlen öppnade sig och regnet började ösa ner. Både Belle och Kim var snabba med att samla ihop vatten i deras vindskydd. Regnet studsade mot presenningen till en början men efter ett litet tag började pölarna att samlas.
Didou sträckte ut sitt stora huvud och rullade ut sin tunga. För honom var det långt ifrån tillräckligt men som tur var så hade de redan fått upp ögonen för en liten sjö bara ett par minuter från Ruaset.
Efter regnet följde åskan och för någon anledning så verkade den vara koncentrerad runt borgen. Det var nästan obehagligt, som att landet kom ihåg att något fruktansvärt inträffat här.
Natten var nu kommen och både Didou och Belle hade somnat. Kim där emot hade satt sig uppe på klippan. Trotts det långa avståndet så stirrade han bort mot borgen. Elden brann fortfarande i borgens torn.
Kim skakade på huvudet för att regndropparna skulle släppa hans hår och tittade sedan ner bakom klipporna på Belle och Didou.
- Jag kommer tillbaka innan ni vaknar. Viskade han, trotts att han visste om att de inte hörde honom. Den enda som tittade upp mot honom var Caspian som ändå inte förstod någonting.
Korgen med varelsen hade de lagt inne i hörnet, Kim hoppades att den skulle hålla sig tyst tills han kom tillbaka.

Sakta men säkert så började han ta sig ner för klipporna. De var så pass blöta allihop att han fick kämpa hårt för att inte halka. Ett par minuter gick innan han hade lyckats ta sig ner till marken. Det skulle säkert ta honom minst tio minuter att nå borgen. Som tur var så fanns det gott om stenar och hålor att gömma sig i om det skulle behövas. Regnet och blåsten gjorde det dock lite svårare att ta sig fram. Det var verkligen som att ju närmare han kom desto värre blev ovädret. Regnet slog hårdare, vinden blåste mer och mullret från skyn hördes högre. En blixt slog ner inte så långt ifrån borgen och satte fyr på ett dött träd. Det slocknade efter bara ett par sekunder tack vare regnet.
Minuterna passerade och Kim befann sig nu rätt nära borgen.
Han hukade sig bakom en stor sten och kikade upp mot fönstret där facklorna var tända. Till en början så kunde han varken se eller höra någonting alls. Det var först när mullret från skyn avtog i några sekunder som han hörde det.
Ett skräckinjagande läte. Det lät som att någon skrek inuti borgen.
Instinktivt reste Kim på sig för att hjälpa till men satte sig fort ner igen. Han visste ju om att det inte fanns något han kunde göra. Att bli upptäckt nu skulle innebära slutet och inte bara för han själv.
Han fortsatte att iaktta en lång stund och mellan varven kunde han se någons skugga sträcka ut sig längst väggen men den försvann lika fort igen.
Det höga skriket fortsatte att höras tydligt när mullret avtog. Det tog verkligen allt han hade att inte rusa in i borgen.

Nästa blixt slog ner bredvid borgen och lös upp den södra sidan där den söndriga porten var. Under de korta sekunderna så tyckte sig Kim kunna se någonting, längst bort, bredvid borgen. Någonting som rörde på sig.
Han väntade tålmodigt. Regnet fortsatte att dundra ner från himlen i den mörka natten. Ännu en blixt slog ner fast på fel sida av borgen. Det lös upp lite grann men inte tillräckligt för att se vad det var som lurade där borta i mörkret. En bit där ifrån, ungefär hundra meter fanns en annan sten, ungefär lika stor som den han redan gömde sig bakom, som gav en mycket bättre uppsyn över borgens framsida. Han bestämde sig för att ta löpningen. Det gick fort, gyttjan gjorde det lite tuffare att springa men han var nästan framme när nästa blixt kraschade ner från himlen och lös upp hela omgivningen runt om kring honom. Bara i någon sekund. Kim dök ner mot gyttjan med sin fulla vikt för att undvika att bli sedd av någon eller något. I samma stund så vände han blicken mot borgen. Trotts för bara någon sekund så såg han det tydligt. En rysning vandrade ner för hans ryggrad när han försökte hålla sig gömd i gyttjan.

Borta vid klippan låg Belle och Didou fortfarande och sov. Sanningen var dock att Belle inte riktigt sov längre. Hon tränade. Trotts att hennes fysiska kropp sov så hade hon begett sig till det vita rummet.
Belle och prinsen satt båda två i skräddarposition framför varandra och fokuserade.
- Du vet om att Kim stack för ungefär en halvtimme sen, eller hur? Sa prinsen tyst med ett öga öppet.
- Jag vet... Svarade Belle.
- Du känner vad som befinner sig inuti Ruaset nu, eller hur? Fortsatte prinsen.
På något sätt, som hon inte riktigt kunde förklara så visste Belle redan vad och vem som gömde sig inne i borgen.
- Den här gången gör vi slut på honom för gott... Svarade hon med en allvarlig ton.

Kim kunde knappt tro sina ögon. Framför borgen stod ett likadant skuggmonster som han hade slagits mot för någon vecka sedan. De var identiska. Trotts att borgen var väldigt hög så nådde skuggmonstret nästan upp till toppen. De långa armarna hängde nästan hela vägen ner till marken och de illröda ögonen som nu syntes klart lös upp i mörkret. Han förstod rätt kvickt vad detta betydde. Den som letade efter Belle och som skickat ut brevet var ingen annan än Olaus.
Kim funderade på om han skulle försöka smyga in i borgen och utmana honom själv men visste innerst inne att han troligtvis skulle förlora.
Kim svor för sig själv när han låg kvar i gyttjan, han visste ju inte om fler blixtar skulle slå ner eller inte så att resa sig utan vidare var för riskabelt. Han började istället dra sig fram längst marken. Leran trängde in i hans kläder vilket gjorde det tungt att fortsätta.
Nästa blixt slog ner och med det så gav det stora skuggmonstret ifrån sig ett vidrigt läte.
Kim svor ännu en gång när han fortsatte att dra undan leran för att ta sig fram till stenen. Efter ett par minuter så var han framme. Han satte sig upp mot stenen och pustade ut.
Han drog sina händer längst kappan och förstod rätt fort att det skulle bli tufft att slåss i detta tillstånd. Han var dyngsur.

En timme passerade utan att Kim la märke till något underligt. Han vred och vände sig bakom stenen för nu började de blöta kläderna kännas rätt så obehagliga. Plötsligt så började de höga skriken från tornet höras ännu en gång. Han vände sig om och stack upp huvudet bakom stenen. Skuggorna som dansade rundor från ljuset av facklorna uppe i tornet såg ut som skuggmonster de också. Ännu en blixt slog hastigt ner och nu såg Kim att det stod en man vid borgens söndriga port, bredvid det stora monstret. Trotts att han var betydligt närmare nu så var det ändå för mörkt för att se vem det var.
Mannen gick sakta fram till skuggmonstret och rörde vid dess arm och då hände någonting underligt. Monstret sögs på något sätt in i mannen. Det såg verkligen ut som när Olaus hade framkallat monstret första gången fast den här gången så skedde det bakvänt.
Kim kände sig nu tillräckligt säker på att det var Olaus som befann sig framför honom.
- Jag måste ta mig tillbaka... Utan att bli upptäckt och berätta för Belle... Tänkte han för sig själv.

På samma sida av havet, en bra bit där ifrån så höll skeppet som styrdes av Bernard på att närma sig land. Det gick rätt så fort trotts att masten hade trillat under slaget mot Barak. Lösningen av att binda fast den med kedjor och rep hade fungerat någorlunda. Det största problemet hade varit att den fortsatte att trilla hela tiden.
Trotts att avståndet mellan Magrich och Port Rich var det minsta så hade det ändå tagit sällskapet nästan en vecka att ta sig över havet. Maten började sina och folks attityd lika så.
- Jonathan, se till att masten sitter fast tillräckligt hårt för den sista biten! Skrek Bernard högt över ljudet från vågorna. Det är inte långt kvar nu! Fortsatte han.
- Varför är det hela tiden jag som ska göra det?! Frågade Jonathan med en frustrerad röst.
- Sluta klaga, de andra har gjort det precis lika mycket som du! Svarade Bernard.

Vid skeppets sidor satt sällskapet och vilade. Nästan allihop var trötta och hungriga. Inte bara hade det varit slitit att hålla masten på plats utan vissa dagar hade de även behövs slåss mot väder och vind. Skeppet hade inget stort förvaringsutrymme så det var svårt att gömma sig under däck. De hade med andra ord varit utomhus i kall vind och regn i ungefär en veckas tid.
Längst fram på skeppets för, på kanten satt Attila. Bakom honom, bakom räcket låg Luna. Hon andades fortfarande men hade inte rört sig ur fläcken sedan slaget mot Barak.
Attila hade efter ett långt tag varit tvungen att stänga hennes ögonlock då han inte klarade av att se hennes klarvita ögon. Hela vägen upp till halsen hade de täckt henne med filtar och jackor för att hålla henne varm.
Attila levde fortfarande på hoppet att han kunde finna någon hjälp i Port Rich. Vem som helst, en magiker eller en alkemist, han skulle till och med gjort en pakt med djävulen själv om han hade kunnat. Allt för att få tillbaka Luna. Hur skulle han någonsin kunna möta Belle och Kim igen och se dem i ögonen efter att ha lovat att skydda henne?
Han satte ihop sina händer och stirrade ut över havet där nästa stora stad närmade sig i mörkret.

- Allihop, jag kommer behöva er hjälp att lägga till i hamnen! Skrek Bernard.
De som fortfarande var något så när pigga reste försiktigt på sig och gick fram till skeppets för.
- Theo, innan vi når hamnen så kommer vi antagligen att ha alldeles för hög fart, vi måste stoppa fartyget genom att kasta ankare på båda sidorna! Det borde vara tillräckligt för att sakta ner skeppet en bit innan hamnen!
Theo, som var en av de som gått fram till fören började lossa det stora ankaret på höger sida. Han tittade sedan över mot Jonathan på andra sidan som ryckte på axlarna och pustade ut högt.
- Klart att det är jag som skall göra det här också... Sa han och började lossa det vänstra ankaret.
Jonathan som varken hade ätit eller sovit på länge började sakta tappa greppet om det stora repet som ankaret satt fast i, han skulle precis ropa efter hjälp när repet gled ut ur hans trötta händer.
Ankaret åkte med hög hastighet ner mot vattnet och trotts att både Jonathan och Theo, som lyckats binda sitt ankare och sprungit över drog hårt i repet så lyckas de inte stoppa det. Ankaret nådde nu vattenytan och det skulle inte ta många sekunder innan det nådde bottnen.
Jonathan och Theo tittar på varandra i panik, vad skulle de göra nu? Skeppet hade alldeles för hög fart.
- Skeppet kommer slitas i stycken! Utbrast Theo och vände sig om för att försöka få kontakt med Bernard.
I samma stund, när hopplösheten hade nått sin gräns så hoppade Attila ner på däck. Med ett snabbt och bestämt sving kapade han det tjocka repet till ankaret.
Theo och Jonathan pustade ut. De hade blivit räddade i sista sekund. Det var först ett par sekunder senare som paniken uppstod hos dem båda igen.
- Hur ska vi kunna lägga till?! Skrek Jonathan.
- Ja, båda ankare var menat att sakta ner farten efter att vi tagit ner masten! Skrek Theo.
Attila kollade på dem båda två och ryckte på axlarna.
- Vi får helt enkelt gå på grund, bredvid staden... Sa han och log.
- Gå på grund?! Svarade de båda panikartat.
- Jag instämmer, det är den ända lösningen nu. Sa plötsligt Bernard som nu stod bakom Attila. Om ett par minuter så tar vi ner masten och resterande segel och låter skeppet gå på grund på stranden bredvid staden. Fortsatte han.
Attila började sakta gå rundor till de andra i sällskapet som satt längst skeppets kanter och förklara läget. Allt med ett falsk leende på sina läppar. Han visste att han var tvungen att fortsätta kämpa för deras skull men kände sig fortfarande besegrad.

Uppe på skeppets för låg Luna, inlindad i filtar och jackor för att hålla värmen. Som sagt så hade Attila fått stänga hennes ögon då de hade blivit helt vita. Vad ingen av dem förstod var att Luna inte var borta men hon var inte heller kvar på skeppet... Nej, även hon befann sig i det vita rummet.
Luna öppnade sina ögon ännu en gång. Hon kunde fortfarande inte röra på sig, inte det minsta. Hon låg där på marken, hjälplös.
- Är det inte dags att du reser på dig? Frågade rösten som hon vid detta lag kände igen så väl. Det var Flulmonts drottning. Du gjorde det rätta valet Luna. Fortsatte drottningen.
Luna förstod vad hon menade och trotts att hon kände sig stolt över att ha räddat sina vänner så kunde hon känna tåren som rann ner för hennes kind. Hon kände sig inte särskilt ledsen över att dö men tanken på att aldrig få träffa Belle eller Kim igen var för mycket.
Drottningen som nu stod vid sidan om Luna lutade sig över henne. Hennes långa ljusa hår räckte nästan hela vägen ner till Luna på marken.
- Du gjorde ditt val Luna och jag kan inte vara mer stolt över dig. Sa hon. Det finns fortfarande ett sätt för dig att komma tillbaka. Fortsatte hon.
Luna kände hur pulsen ökade. Menade hon att det inte var över? Kunde hon få återvända?!
- För att det ska finnas en chans så måste du kämpa... Sa drottningen lite försiktigt men laddade samtidigt lungorna. Du måste resa på dig! Skrek hon sedan.
Luna kände hur hennes kropp fylldes med adrenalin. Det var en konstig känsla då hon mer än något annat bara ville resa på sig fast det gick helt enkelt inte. Frustrationen växte mer och mer och trotts att Luna inte var någon som varken svor eller sa några dumma saker så kunde hon inte hålla sig. Hon tänkte på en massa svordomar hon hört under årets gång som passade in i hennes nuvarande situation. Inombords så skrek hon men inga ord nådde ut. Tårarna fortsatte att rinna ner från hennes vidöppna ögon längst de avsmalnade kinderna. Dock inte längre från sorg utan enbart frustration.
- En gång till Luna... Ge det allt du har! Skrek drottningen och i samma stund så började Lunas skrik att svagt höras ut i det vita rummet.
- Fortsätt!! Vrålade drottningen. Du är mycket viktigare än du någonsin hade kunnat föreställa dig Luna, du måste resa på dig! Fortsatte hon.
Nu, efter ett par minuters skrikande så började Lunas mun att röra sig på riktigt. Hennes höga skrik ekade nu över det vita rummet.
- Res på dig! Skrek drottningen ännu en gång när Lunas arm nu började röra på sig.
Hon började chippa efter andan när hon nu sakta rullade över på sidan. Än så länge kunde hon bara använda sin ena arm och använde den för att sakta men säkert resa sig upp. Hon satt nu på knä och andades tungt.
Drottningen satte sig ner på huk framför henne och sträckte ut sin högra arm. I sin hand höll hon det skinande myntet... Fast något var fel. Myntet hade en stor spricka i sig.
Luna andades fortfarande tungt och kunde fortfarande inte prata.
- Nu kommer den tuffa sanningen. Sa drottningen och i samma stund så trillade en bit av myntet av och blev till stoft framför deras ögon. Det kommer att kännas jobbigt ett tag men det var priset vi fick betala för att rädda dina vänner... Fortsatte hon.
Luna förstod först inte vad hon menade tills hon såg att drottningen tittade över mot sin vänstra arm. Den var borta. Luna skulle precis fortsätta att resa på sig för att på något sätt tacka drottningen när hon märkte det... Även hennes vänstra arm var borta.
Hon ville inte göra något annat än att skrika men precis då satte drottningen sin hand framför Lunas mun.
- Tänk dig för innan du börjar snyfta. Sa hon med en sträng röst. Det är ett högt pris men tycker du verkligen att en arm är värt mer än alla dina vänners liv?! Frågade hon.
Hon tänkte inte ens efter. Hon hade rätt, armen kunde hon leva utan.
Luna harklade sig och drog efter andan.
- Ta... Ta... Tack... Lyckades hon få fram.
- Ingen fara min kära. Svarade drottningen. Jag tror dock bestämt att det är dags för dig att hitta något att hålla fast dig i. Fortsatte hon, nu med en mycket lugnare röst.

I samma stund så öppnade Luna sina ögon. Hon förstod direkt att hon fortfarande befann sig på skeppet. Hennes trötta kropp gjorde det svårt för henne att resa på sig. Inte bara saknade hon en arm utan hon var också täckt av filtar. Hennes torra hals gjorde det omöjligt att ropa på hjälp. Hon lyckades efter mycket om och men att resa sig upp. Hon tog tag i räcket framför sig för att inte trilla. Hon andades fortfarande väldigt tungt.
Hon skulle precis vända sig om när hon hörde fotsteg som var på väg upp för trappan som ledde till fören där hon befann sig.
Det var Attila som hade varit på väg upp för att se till att Luna låg säkert när de nu var på väg att gå på grund.
Istället stod han kvar på det sista trappsteget, förstelnad.
Luna såg nu honom och kunde inte hålla inne tårarna. Då hände även det märkligaste hon någonsin sett och hon hade sett rätt mycket det senaste året. Attila som var den tuffaste krigaren hon någonsin träffat trillade ner på knä. Tårarna rann ner längst hans kinder när han slog sin knutna näve rakt igenom båtens däck.
Efter ett litet tag så reste han på sig och gick fram till henne. Hon såg verkligen förskräcklig ut. Hon hade ju inte ätit något på nästan en vecka.
- Luna... Jag... Sa Attila som knappt kunde få fram några ord.
- Jag... Ve... Vet. Svarade Luna som nu började få tillbaka rösten.

De andra nere på skeppet hade inte uppfattat att Luna vaknat ännu. Det var svårt att se över hela skeppet då det fortfarande var rätt så mörkt. Plötsligt hördes Bernards höga rop.
- Håll i er, vi tar i bottnen vilken sekund som helst!
- Sätt dig ner igen och håll i dig hårt! Sa Attila och hjälpte Luna ner. Jag måste kolla så att alla sitter säkert! Sa han sedan högt medans vågorna slog mot skrovet och reste sig upp igen.
- Det är... Ingen fara. Hostade Luna och virade sin arm runt räcket bakom henne.
Attila hoppade över räcket framför honom och landade på det stora däcket nedanför. Alla verkade redan hålla fast sig så gott det gick. Tiden efter Bernards varning gick mycket sakta. Hastigheten på skeppet hade inte sänkts särskilt mycket trotts att den stora masten och småseglen tagits ner. Allt som väntade var ett hårt stopp på stranden bredvid Port Rich. Förhoppningen var att de skulle stanna innan skeppet nådde klippkanterna som stod höga en bit längre upp på stranden.
Vågorna slog mot skeppet och varje smäll kändes. Attila, som hade problem att gå nu när skeppet svajade var ännu en gång på väg upp för trappan när ett starkt ljus började lysa från staden i fjärran. Attila gick istället över till räcket och tittade ut mot staden. Det starka ljuset verkade komma från stora brasor. De tändes fler och fler runt om i staden.
- Jag tvivlar på att någon sett oss ännu men detta var ju typiskt. Sa Attila till Inez som satt nedanför honom och höll i sig i en tjock bjälke. Jag hade hoppats att vi kunde nå stranden obemärkta men det verkar som att alla i staden håller på att vakna på samma gång... Fortsatte han.
Brasorna fortsatte att tändas hela vägen ut till utkanten av staden. Även på den vänstra sidan vilket var den sida där skeppet vilken sekund som helst skulle landa på.
Attila fortsatte upp för trappan när den hårda smällen kom. Skeppet hade gått på grund och drogs nu längst havets botten. Smällen var så kraftig att bjälken som Inez hade hållit i lossnade. Hon kom flygande mot skeppets för i hög fart. Attila fick hoppa högt för att lyckas fånga henne. De landade tillsammans precis framför Luna.
Inez var panikslagen och fick inte ens fram ett tack. Attila satte ner henne bredvid Luna och ställde sig sedan vid trappan ännu en gång. Kanske skulle någon mer komma flygande som han behövde fånga.

Det tog Inez några sekunder innan hon förstod att Luna faktiskt hade vaknat. Mitt i allt kaos så släppte Inez räcket och slängde sig mot Luna och kramade om henne.
- Hur... Hur är det möjligt?! Utbrast hon. Men... Men vad har hänt med din arm?! Skrek hon direkt efter när hon kände att den saknades.
- Det... Är ingen fara. Svarade Luna hostandes.
Inez tog fort tag i räcket igen då skeppet nu svajade kraftigt till både höger och vänster. Den hårda inbromsningen tryckte allihop framåt. Luna och Inez blev tryckta mot räcket som gav ifrån sig ett högt knarrande ljud. Skeppet skulle inte klara sig mycket längre men de var så pass nära nu och farten hade sjunkit kraftigt så Attila bestämde sig för att kasta ner det andra ankaret.
- Håll i er så hårt det bara går! Skrek han när han släppte repet.
Ankaret föll med hög hastighet ner mot havet. Det tog bara ett par sekunder innan det slog ner i det mörka vattnet och bara ett par sekunder efter det så fick ankaret tag i bottnen. Skeppet slungades till vänster och trotts att farten minskat kraftigt så slets bitar av skeppets sidoplankor av. Ankaret verkade dras längst bottnen då skeppet fortsatte framåt, trotts att det vänds i sidled.
De var nu drygt femtio meter från stranden och skeppet skulle nå fram vilken sekund som helst. De höll nu allihop i sig för glatta livet.

Inte långt från borgen Ruaset hade Kim börjat åla sig tillbaka genom gyttjan. Han var fortfarande rädd att han skulle bli upptäckt om ännu en blixt skulle slå ner vid fel tidpunkt. Den kalla gyttjan i kombination med regnet från skyn hade gjort detta till en extremt otrevlig upplevelse. Kim var genomblöt och ville nu inget annat än att sitta bredvid Didou i ett par timmar. Han var nämligen alltid varm. Skriken från borgen fortsatte. Det var först nu som Kim upptäckte att de lät lite annorlunda än de gjorde för en timme sedan.
Plötsligt, som från ingenstans kom en stark vindpust som nästan fick Kim att vändas över på rygg.
- Vad tusan var det där?! Sa han tyst för sig själv och vände blicken mot borgen.
Facklan som hade varit tänd hela tiden sen Kim lämnade Belle och Didou hade nu slocknat. Antagligen var det av samma starka vindpust. Det tog Kim ett litet tag att uppfatta men för någon anledning hade även stormen avtagit. Varken regn eller blixtar föll från himlen längre. Kim tänkte att detta äntligen var hans chans. Han reste sig fort upp och började springa. Han kom längre och längre ifrån borgen.
- Hoppas jag hinner tillbaka innan de vaknar. Tänkte Kim, nöjd över att ha besparat Belle och Didou en riskfylld spaning.

Plötsligt upplevde Kim en underlig känsla som fick honom att få svårt att andas. För honom kändes det som att tiden saktades ner. Instinktivt sträckte han bak sin hand och drog upp svärdet. Inte för att han trodde att någon var honom på spåren. Nej, utan för att han såg nu Belle komma flygandes på Didou med blicken riktad mot Ruaset.
Han såg tydligt skenet från stenen i hennes hand och hur Didous bål redan hade börjat fyllas med eld. Hon planerade att attackera. Kim hade redan ändrat riktning och var på väg tillbaka mot borgen men han hade inte en chans mot Didous hastighet. De var redan framme och sparade inte en sekund. Didous starka eld satte fyr på hela borgen på en nolltid. Didou fortsatte att sväva ovanför borgen och elden fortsatte att regna ner. Kims skrikande hördes inte alls över Didous höga vrål. Han var nu också framme, dock en bit utanför borgens port. Elden slog ut från alla sidor och Kim fick till och med slå undan den med hjälp av sitt svärd.
- Vad håller du på med?! Skrek Kim i frustration.
Detta fortsatte ett par minuter till. Belle ville vara säker på att de som befann sig i borgen var borta för gott. Detta var det ända sättet. Hon tittade efter ett tag ner och såg sin pappa stå framför borgen. Dyngsur och viftandes med sitt svärd.
- Det räcker, Didou! Skrek hon och pekade mot pappa Kim.
Didou skulle precis börja flyga mot Kim när taket på borgen kollapsade under dem. Ut från borgen kom det en stor svart hand. Minst lika stor som Didou själv. Den sträckte sig med hög fart upp i luften rakt mot Belle och Didou. De lyckades med nöd och näppe att undvika den men inte långt efter så växte hela det stora skuggmonstret som hade stått vakt utanför borgen tillbaka igen. Denna gång inuti den sönderbrända borgen.
Didou flög fort bort mot Kim och landade. Belle hoppade raskt ner från hans rygg och sprang fram till Kim.
- Vad tror du att du håller på med?! Utbrast han medans han tog ett hårt tag om Belles axlar och stirrade rakt in i hennes ögon med en förvirrad blick.
- Vi gör det som behöver göras... Svarade Belle i samma stund som hennes ögon började lysa i samma sken som stenen i hennes hand.
Borgen började nu falla sönder. Stora stenbumlingar från fasaden landade i gyttjan och gav ifrån sig höga plaskande ljud. Skuggmonstret syntes nu mer och mer.
- Det är dags... Sa Belle.
- Ja, ge det allt du har. Sa plötsligt prinsen som på något sätt var närvarande på samma gång.
Kim kände sig så förvirrad. Vad var det som han hade missat?
Belle vände sig mot borgen och började sakta avancera. Varje steg hon tog skickade på något sätt ut ett dunkande ljus från hennes kropp. Det var så pass starkt att det nästan bländade Kim. Med varje steg hon tog så kände han hur den usla känslan i hans mage växte. Skuggmonstret hade passerat borgens sönderbrända mur och stod nu stilla framför den. Bakom monstret började två andra siluetter att uppenbara sig. Kim svor lite tyst för sig själv när han sprang ifatt Belle. Han gick nu bredvid henne trotts att detta inte alls kändes bra.
- Kan du vinna? Frågade han med en dyster röst samtidigt som han skakade av gyttjan från sitt svärd.
- Vi kan vinna. Svarade Belle och prinsen på samma gång. Deras röster hade nu flätats samman.

Avståndet mellan dem blev mindre och mindre.
- Inte trodde jag att du skulle komma till oss självmant lilla flicka... Sa rösten de båda kände igen. Det var utan tvekan Olaus.
Siluetten bredvid skrattade. Mörkret gjorde det fortfarande svårt att se men på något sätt så kändes även han bekant.
- Hahaha, äntligen en som passar! Sa mannen skrattandes när han först knäckte till sin nacke och sedan sina knogar. Jag tror bestämt att ni har något som tillhör mig... Fortsatte mannen som de nu såg var klädd i en vinröd rock.
Kim kollade på Belle och prinsen.
- Tror ni att det är...
- Det är han... Bara i ett annat golem. Svarade dem.
- Hur är det möjligt... Vi såg ju honom hoppa ut från ett fönster. Sa Kim. Det finns inte en chans att han kan ha överlevt ett sådant fall. Fortsatte han.
Mannen i den vinröda rocken och Olaus hade nu gått fram en bit och tätt bakom dem kom det stora skuggmonstret lunkande. Med stora steg så passerade monstret dem och tog sikte på Belle och Kim.
- Var beredda! Sa Kim högt.
- Lugn pappa, vi fixar det här. Svarade Belle lugnt när hon nu började springa mot monstret med stenen lysande i sin hand.
- Vänta! Skrek Kim när han desperat försökte hålla samma fart som Belle men han hade inte en chans. Hon var alldeles för snabb.
Kim hann knappt reagera när det långa spjutet kom svingades ner mot honom. Det var med nöd och näppe som han lyckades parera det med sitt svärd. Från både höger och vänster började de nu dyka upp. Precis som under striden i Vorld så verkade mannen i den vinröda rocken att kontrollera fler golems som han den här gången hade gömt runt om kring borgen. Kim kollade bakåt och såg att han nu var omringad. Ännu ett golem grävde sig upp från marken och stängde på så sätt av deras sista flyktväg.
- Didou! Skrek Kim för att få honom att släppa blicken på Belle. Vi får helt enkelt lita på henne... Nu kör vi! Fortsatte han när Didou nu stod bredvid honom med eld sipprande ut från munnen.

De golems som hade grävt sig fram ur jorden attackerade nu Kim och Didou på ett mycket synkroniserat sätt. Det krävdes allt fokus Kim hade att för att inte bli träffad av de sju vapen som de svingade mot honom. Även Didou dansade klumpigt runt för att akta sig för de små spjuten och svärden.
- Vad håller du på med? Skrek Kim. Bränn upp dem!
Som en blixt från klar himmel så stannade Didou upp. Elden som nyligen sipprat ut från hans mun blev nu till varma lågor som antände fyra av de golems på Didous sida. Precis som förra gången så gjorde det inte särskilt mycket skillnad. De verkade inte känna någon smärta alls.
Elden brände bort de mörka rockarna de vart klädda i. Kim kunde inte undgå att se att trotts att de var golems så såg deras kroppar i princip ut precis som en vanlig människas. Hur kunde mannen i den vinröda rocken få dem att göra hans vilja?
Kim fortsatte att parera attackerna som kom från alla håll och kanter.

Belle, som nu i princip var framme vid Olaus och mannen i den vinröda rocken stannade tvärt när hon såg att det stora skuggmonstret höjde sin arm. Monstret skulle precis svinga den stora, mörka armen mot henne när hon spände sina lysande ögon i monstret. På något sätt så fick hon det att stanna upp. Armen stannade kvar i luften och det gjorde utan tvekan Olaus bekymrad.
- Vad i helvete håller du på med? Skrek han. Det är en liten flicka, förgör henne! Fortsatte Olaus med ilska i rösten.
Trotts detta så stod monstret stilla. Det gav ifrån sig underliga ljud, det lät nästan som att det gnällde. Det tog inte lång tid innan mannen i den vinröda rocken la märke till fenomenet.
- Du kan inte mena allvar Olaus. Sa han med en underlig blick i sina ögon. Skuggan är en del av dig och den visar rädsla... Är du rädd?! Frågade han.
Olaus blev förnärmad och vände sig hastigt mot mannen i den vinröda rocken.
- Du, din äckliga parasit, yttra de orden en gång till och se vad som händer. Svarade Olaus med en stabil, mörk röst när han lyfte upp sin arm i luften.
Olaus började sedan dra tillbaka skuggan in i sin hand. I samma skede så fortsatte Belle sin framfart. Hon var betydligt snabbare nu än för bara en vecka sedan. Träningen verkade äntligen ha gett resultat. Det tog inte många sekunder innan hon befann sig precis framför Olaus. Han hade inte ens hunnit kalla tillbaka monstret fullt ut innan Belle hoppade upp med sin knutna näve underifrån och träffade Olaus på hakan. Det hårda slaget fick ljuset från stenen i hennes hand att släppa ut ännu ett pulserande sken som lös upp hela området.
Kim kunde knappt tro sina ögon. Under sin första strid mot Olaus så hade Kim inte ens lyckats komma nära honom. Nu ser han Belle, som på riktigt, ger honom en ordentlig snyting.
Trotts att Kim var otroligt nervös så kunde han inte undgå att le. Det breda leendet la sig inte trotts alla golems fortsatta attacker.
Det hårda slaget från Belle fick Olaus att flyga iväg genom luften. Hans ansiktsuttryck sa allt, han var otroligt förvånad. Han hade inte förväntat sig att den här lilla flickan skulle vara någon match men Belle var beredd att visa motsatsen. Han flög så långt att han slog i Ruasets brinnande stenvägg.
Belle hann knappt vända sig mot mannen i den vinröda rocken innan de golems som slogs mot Kim och Didou rusade tillbaka för att skydda honom. Han hoppade kvickt bakåt medans han väntade på förstärkningen. Belle kollade på honom med sina nu, väldigt självsäkra ögon.

- Din tur... Sa hon när hon hoppade rakt mot honom, redo att förgöra honom, en gång för alla.
I samma stund som Belle skulle leverera det hårdaste slaget hon kunde så slutade plötsligt stenen att lysa. Stämningen förändrades omedelbart. All den kraft hon precis känt var som bortblåst.
Hon stannade av mitt i sin attack och föll ner på knä.
- Vad... händer... Sa hon med en orolig röst.
Mannen i den vinröda rocken förstod fort att något var fel. Hans sjumannaarmé av golems hade nu också nått Belle och var bara några sekunder ifrån att attackera. Hon tittade runt och allt hon såg bland röken från borgen var de svärd och spjutspetsar som kom farande mot henne. Plötsligt blev allting vitt.

Belle funderade ett litet tag om hon hade dött men insåg rätt kvickt att hon befann sig i det vita rummet. Framför henne satt ju faktiskt prinsen.
- Vad ska vi göra nu? Frågade hon med en besviken röst. Vi kommer att dö, eller hur? Fortsatte hon.
- Min kraft är totalt dränerad Belle. Jag trodde vi skulle klara det men i slutändan så var vi inte tillräckligt sammankopplade. Svarade prinsen. Det finns fortfarande en sak vi kan göra... Fortsatte han med en osäker stämma.
Prinsen skulle precis berätta sin plan när ett högt skrikande hördes inne i det vita rummet. Belle kände igen rösten så väl. Det var utan tvekan... Luna.
- Hörde du det där?! Utbrast Belle.
- Var inte det där... Din syster? Svarade prinsen som vände på huvudet i förvirring. Hur kan vi höra henne här inne... Om inte? Fortsatte han.
- Om inte vadå?! Frågade Belle upprört.
- Vi hinner inte prata mer. Sa prinsen som nu verkade ha övergett den plan han precis skulle förklara för Belle. Jag kommer att använda min sista kraft för att slunga oss mot din pappa. Resten är, tyvärr upp till er. Svarade prinsen och stängde sina ögon.
I samma stund så var Belle tillbaka framför mannen i den vinröda rocken. En hård våg av ljus pulserade ut från stenen och precis som prinsen hade sagt så slungade den henne förbi alla golems i riktning mot Kim. Hon landade ungefär i mitten, mellan golemsen och Kim. Hon försökte resa sig upp men det var förgäves. Hon orkade helt enkelt inte. Kim var redan på väg mot henne men förstod att spjuten från golemsen skulle nå henne först. Didou stod snett framför Kim och inväntade hans instruktion.
- Nu, Didou!! Skrek Kim när han drog sitt draksvärd längst marken med så mycket kraft han bara kunde. I samma stund så sköt Didou ut en stor eldkula framför honom. Kraften som genererats när svärdet lyfte från marken var mycket stor. Han träffade eldkulan med sidan av sitt svärd och slog iväg den med precision så den flög rakt ovanför Belle.

- Vad i... Sa mannen i den vinröda rocken när eldkulan kom farandes mot honom.
Eldkulan träffade två av de golem som var på väg mot Belle och kraften slog dem båda i bitar. Resterande golems var nu på väg tillbaka mot mannen i den vinröda rocken för att skydda honom.
- De kan inte rädda dig! Skrek Kim högt. Didou, en gång till! Fortsatte han.
Nästa eldkula kom nu flygande förbi Belle i en rasande fart mot mannen i den vinröda rocken och hans golems.
Han vände sig om hastigt.
- Olaus, ligg inte där och vila, gör någonting! Skrek han med sin mörka röst och i samma stund så uppenbarade sig det stora skuggmonstret ännu en gång.
Den stora svarta handen kom farandes ner framför mannen i den vinröda rocken och skyddade honom från eldkulan. Borgen hade nästintill kollapsat helt och hållet nu men trotts detta så reste sig Olaus upp från under all sten och aska. Han höll sin hand på sin haka och småflinade.
- Kan du tänka dig... En liten flicka bröt min käke... Sa Olaus, fortfarande med ett flin på läpparna. Men nu är det slutlekt! Fortsatte han och slog ihop sina händer.
Skuggmonstret tog ett stort steg fram mot Belle som fortfarande låg på marken. Det tunga steget fick marken att skaka. Monstrets höga vrål och dess röda ögon gjorde inte saken bättre. Nästa steg skulle utan tvekan träffa henne och krossa henne mot marken.
Den stora eldkulan som kom farandes från luften puttade bak monstret ett par meter. Kim tog nu sats från Didous rygg och hoppade rakt ut i luften, mot monstret. Han tog ett hårdare grepp om sitt draksvärd när han nu närmade sig monstrets ansikte.
Plötsligt kunde han höra det, farandes genom luften. Vrålet från svärdet.
- Hytte!! Skrek Kim när han körde svärdets spets rakt in i skuggmonstrets huvud.
Han tog tag med båda händerna när han nu klöv monstret itu. Han nådde fort marken och med det så trillade monstret både till höger och vänster. Framför honom stod nu både mannen i den vinröda rocken och Olaus, handfallna.
Didou hade landat och stod nu framför Belle.
Kim tog några säkra steg framåt samtidigt som han sakta lyfte sitt svärd och spände ögonen i dem båda.
- Det här är slutet för er... Berätta var jag hittar Sabba!